Sommaren i huset

Kattkrig , beväpnade svenskar och nya familjeregler

 Torsdagen den 2/8

Granntanten har 6 katter som samtliga enligt henne uteslutande lever inomhus. Detta vet jag är en lögn då de allt som oftast befinner sig i min trädgård som jag vet säkert är utomhus.

Häromdagen kallade hon på mig över staketet efter en svettig runda. Då hon inte kan ett ord engelska utan med händer, fötter och italienska försökte förklara något för mig föreslog jag att jag skulle ta maken och google translate med mig och komma tillbaka om en stund.

Eftersom min kära är allt annat än en tiger tog han sin plog till hustru i ena handen och mobilen i den andra och marscherade in.

Häcken var för hög , den får max vara två meter, hon har djur i sin trädgård på grund av döda blad som fanns i vår häck och dessutom växte den in över hennes trädgård.. Den Måste klippas. Hon bad om ursäkt hundrafemtio gånger allt medan hon låste ihop de två svarta ögonbrynen till ett… .. ledsen va, eller hur !

Nu har ju granntanten inte en aning om vem hon bor granne med och min comeback blev lysande och hennes blick blev flackande:

- Vart exakt står det att inget får vara över två meter och by the way, dina katter kissar i min trädgård!

Efter att vi druckit fredskaffe och givit löfte om att klippa häckfan gick vi således hem , väckte upp tjejerna och började smida planer för operation grannkatt.

Häcken är klippt , fällorna gillrade och vattenpistolerna fyllda: nu är det krig kattkärring!

Igår fyllde han år min käresta, 47 blev det denna gång och efter att han sett sig själv i spegeln tog han om mig , konstaterade att det var tur att jag gillade honom precis som han var för nu började visst tecknen bli fler och mer omfattande på att åren tickat på .

” konstigt ändå för jag känner ju mig inte alls så gammal som jag ser ut ”

Häromdagen spelade vi yatzy och det blev preciiis som vanligt.

Härligheten grät för att hon inte fick fuska  , coman skrattade rått och pappan gjorde massa fåniga miner och gester varje gång ett slag gick hem .

” gud vad du är barnslig pappa,” vår stora flicka skakade på huvudet samtidigt som hon himlade med ögonen precis sådär som bara en tonåring kan.

Genom snytningarna lyfte härligheten på huvudet och suckade:

 ”  han är som mig fast med magrutor ”

Det är nu en vecka kvar på vår vistelse här för  denna gång och eftersom tjejerna tyckte vi var på tok för hemmakära har vi sedan en tid följt regeln som säger att var och en har sin dag då de får välja en aktivitet . Bra sätt att få bort blyröven på föräldrarna tyckte de.

Vi har sett fantastiska ställen, mött så många människor och gjort så mycket roliga saker.  Man skulle möjligtvis kunna ställa sig frågan om vad vi gjort de första tio åren här … 

Dagen har snart passerat och det är hög tid att ladda bössorna , gillra fällorna och ställa ut tjejerna i position ty mörkret är på väg och det är då de smyger sig på  , fiendekatterna!

Salute

 

Frank Sinatra, Sopor och ljuv romantik

Lördagen den 21/7

 

Hade nån sagt till mig att jag skulle bli förälskad i ett ställe eller ett hus  för en tid sedan hade jag förmodligen kallat det för kvalificerat   dravvel och eftersom sentimental inte är mitt mellannamn har jag aldrig trott det var möjligt. Eftersom jag heller inte är något drömmare av rang  är det oerhört märkligt att jag sitter här på min altan aldeless stjärnögd, fnittrig och rent av fånig om jag skulle se mig själv utifrån.

 Jag är som förbytt och jag älskar vårt hus och vårt ställe. Jag får panik bara jag tänker tanken på att jag måste lämna , och hyra ut, aldrig i livet, blir illamående bara vi pratar om det.

Maken inser att det finns ett liv utanför jobbet och om jag skall beskriva livet just nu  med ett enda ord så skulle det absolut bli  Frank Sinatraromantiskt.

En väninna sa till mig häromdagen att det nog är ett faktiskt  ord så då får det bli det.  

Vi har haft besök i en vecka av bästisarna hemifrån och passade då på att testa lite utflykter med dem. Vi har en till två timmar- beroende på om du är Italienare eller svensk -  till Limone, där vi med säkerhet kommer kunna få fin skidåkning i vinter. Det är ingen jättealp men vackert som en saga och man tänka på Von Trapp  redan i bilen upp. 

Vi gjorde också verklighet av en dröm som maken gått och burit på länge, att få cykla upp för ett i cykelkretsar mycket känt berg: Mont Ventoux.

Fyra timmar enkel väg i bil, två timmar cykling och så fyra timmar i bil hem igen. För en oinvigt - och även  lite för mig nu när jag tänker på det- verkar det ju helflängt men har man varit däruppe och sett alla cyklister när de väl kom fram till toppen, det var en mäktig syn.

Jag och fru T åkte som de trogna supportrar vi är bil upp på slingriga , bitvis smala vägar kilometer för kilometer , meter för meter. Jag tyckte det var skitjobbigt att köra bil upp och även om jag hade bästa co drivern som manade till lugn samt att jag hela tiden  skulle hålla mig till höger var jag glad att slippa köra ner. Maken var ju ändå inte lika påverkad som jag av sin tur upp. Rättvist . 

Vår coma har hunnit fylla 18 och har spenderat ett år i London  på skola där. När hon kom hem efter skolavslutningen  träffades vi endast några få dagar innan det var dags för oss att åka mot huset. Därför var lyckan total igår när vi äntligen fick hämta henne från flygplatsen i Nice.

Hon har blivit så ... vuxen.. jag kan inte förstå, hon är helt självständig och säger saker som oidipuskomplex , Pablos hundar å sånt ,och jag tänker att jag härfrån och framåt nog får slipa mina argument och att de lättvunna diskussionerna numera är ett minne blott. 

Hon gillade huset men var inte nöjd med gräsmattan och hon tyckte absolut den bör göras grön till nästa år. Vi får jobba på det. 

Härligheten går omkring och är härlig samtidigt som hon är görmycket tonåring. Kramar, tårar,  avgrundsjup förtvivlan blandas med gapskrat, dåliga skämt, mycket sömn och en gänglig gång. Denna vecka har vi dock sett en ny sida av henne, fixarsidan.

Två dagar har hon spenderat i telefon med antingen tele2 eller tele 3 ´s kundtjänster och eller supportavdelningar för att få till vårt wifi i huset. Med ett imponerande stort tålamod har hon tröskat sig igenom än den ena personen efter den andra. När jag till slut hörde henne väsa ur tänderna hur mycket hon ogillade att hon  blivit runtkopplad och frånkopplad hit och dit kunde jag inte annat än tänka ; min gud, hon har blivit jag! 

Hon var också den som med stort mod och lugn ( nåja ) visade på råd när vi häromdagen hamnade mitt i en åskregnstormtromb  och vattnet forsade in i källaren. Hon må vara trulig tonåring men hon är absolut bäst när det gäller. 

Lugnet har lagt sig i kvarteret och ytterligare en fantastiskt dag i vårt paradis har  snart passerat och det är tid för mig att kalla familjen till sopmöte. Det är då vi sitter ner över en drink och  går igenom vilka sopor som skall bäras ut för tömning efterföljande dag , gul , brun, grå eller grön.. eller är det månne plast? 

Men herregud ni trodde väl inte jag ruttnat bort i all romantiskt dravvel, nähä vetni vad, strategen i mig lever än och soporna , det är important shit må ni tro ! 

Salut e ( har fått lära mig att det inte finns nåt som heter salu

 

Svenska köttbullar, italienska kockar och vardagssemester

Tisdagen den 10 juli 2018

 

Ligurien , området vi bor i har säkert gjort sig känt för många saker som jag inte känner till, en sak som på nåt sätt karaktäriserar det hela är bristen på yta mellan berg och hav. Detta resulterar i att byarna klättrar på bergsväggarna och backarna till och från husen är såväl branta som slingriga. Till vårt hus finns tre vägar, lagombrant, rättsåbrant och svinbrant. Såklart är den sistnämnda kortast och den fösta längst.

Eftersom min skada i axel jag ådrog mig i höstas orsakade mental kollaps på träningsfronten har jag inte bara blivit slapp, slö och flåsig, jag har också kompenserat bristen på träning med lika mycket mat med oönskad viktuppgång som följd. Nu är jag ju jag lyckligt lottad och lever med en träningsnarkoman och har närt en nästan lika galen träningsdotter vid min barm så gedigna program för mammas välbefinnande saknas inte.

Maken fick 7 veckor på sig att få sin hustru i form när vi lämnade sverige och med tanke på att det nu gått två…. Nåväl , anyhow

Varje morgon tar jag Sixten Christina i koppel och så väljer vi antingen lagom, rättså eller svin för nedfärden från huset. Sen är det bara att ta skeden i vacker tass och flåsa hela vägen hemåt igen, varje dag. De efterföljande övningarna jag utför på altanen får nog grannarna att undra vad och kanske framför allt  vilka den där fam Svensk egentligen är för några. Nästa vecka ska vi växla upp enligt programmet och plocka fram stavarna , det blir ju .. jätteskoj det.

Under veckan har vi köpt kyl frys och tvättmaskin med tillhörande hemkörning och installation. Väldigt fin service tyckte vi och vid avlämningsdagen satt vi snällt och väntade på att bilen skulle anlända under utlovade morgontimmar.

11.30 ringde jag leverantören och efter att jag fått 8 italienska knappval att välja mellan talade kvinnan om för mig att jag fick lov att ha tålamod då klockan bara var ” sen morgon” och att en morgon i alla fall  pågår fram till 1300.

Livet i huset är som ett mellanting mellan vardag och semester enligt härligheten,  en vardagssemester således.  Det är lätt gjort att man fixar och donar mest hela tiden och glömmer bort att man behöver njuta också. Känner mig dock inte så väldigt oroad för att vi ska jobba ihjäl oss, tempot är inte rasande och ju mer dagarna går desto mer släpig blir gången och allt tar bara längre och lägre tid att göra.  Precis som det ska med andra ord.

Härligheten har träffat nya vänner från jordens alla hörn,   vi har blivit bjudna till grannarna ovanpå, sopgubbarna ler  när jag möter dem , damerna vinkar när jag passerar deras fönster och sakta men väldigt säkert börjar det kännas som hemma.

Maken har dessutom varit oerhört noga med att odla gamla vänskaper och hade häromdagen vänligheten att bjuda hem vår vän den Italienske kocken och den italienske hovmästaren: ” kom hem till oss  på tisdag vetja så fixar vi köttbullar, potatismos, brunsås och lingonsylt!”

Idag är det tisdag och här står jag   med mängder av italiensk köttfärs, rullandes svenska köttbullar till den italienske kocken, hovmästaren och deras fruar allt medan min värmländske oerhört sympatiskt hembjudande make rullar  cykel uppe i bergen tillsammans med hans nya vän grannen ovanpå.

Om det är gris eller ko jag rullar har jag ingen aning om, men eftersom min faster som kan det mesta som är värt att veta om köttbullar säger att grädde är svaret på allt  så vilar jag i det.

Salut .

 

Bläckfiskar , arga fruar och inofficiella kommunchefer .

Torsdagen den 5 juli 2018

 

 

 

Eftersom vi spenderade vår första semestervecka i en stuga utan vare sig värme eller rinnande vatten i ett tvågradigt  alplandskap  var stämningen i den Olssonska personbilen extra god då vi svängde av Autostradan mot vårt alldeles egna hus i Italien .  

Humöret sjönk dock till frostnivå då vi insåg att det satt en nyckelknippa i  vår dörr , utifrån.

Härligheten som väntat de sista fem milen på att få låsa upp stannade upp mitt i steget och tittade förvånat på mig.

’Jag hann tänka otaliga saker   innan hon fick  upp dörren och vi snabbt  kunde konstatera röran någon gjort i vårt kök.  Hinkar, spadar, säckar , skomärken och massor av damm, överallt.

De två italienska männen såg  minst lika förvånade ut som vi när vi öppnade upp jalusin till baksidan. De stod  med grejor och cement  upp till knäna och  log  tveksamt :

”Ah signora Olsson , hello” !

det är vicevärden som hälsar välkommen på sämsta tänkbara sätt och jag känner hur semesterilskan väller fram likt en…. Ja jag vet inte vad. 

Maken som inte orkade ta fajten (!) gömde sig bakom husknuten  och härligheten visste inte vilket ben hon skulle stå på .  Signora Olsson gömde sig dock inte bakom nån husknut och fortfarande nu efter flera dagar låter vicevärden göra gällande att ” your wife is verry angry with me ” när han pratar med maken.

Lugnet har nu lagt sig en smula på gården och även om  vice värden ser på mig under lugg och vi bor i en liten miniarbetsplats är livet ganska fint ändå. Det är ju inte ett jätteingrepp och vi har massor med prosecco så det får gå.

Förra sommaren, efter 12 år i endera husvagn eller husbil i Italien bestämde vi oss, vi skulle köpa hus. Det är egentligen en lägenhet men då det är nästan lika stort som hemma med stor altan och lagom trädgård känns det som ett hus.

Det hände något med mig när jag fyllde år förra gången och jag bestämde då åt oss , åt maken och mig, att hädan efter så ska vi  säga ja till livet, det är för kort för att säga nej och för fint för att inte säga ja.  När så vår vän och mäklare Guiseppe ville visa oss stället som nu är vårt i Juli förra året , ja då sa jag ja till livet både åt mig , maken och alla som var runtikring. 

Nu i efterhand har min kära berättat att han vid handpenningöverlämnandet tänkte både en och två okärleksfulla saker om sin hustru och han var helt överens med sig själv om att   låta undertecknad på egen hand klara oss ur knipan om en sådan skulle uppstå.  

Jag kunde ana att han vid det tillfället inte mådde särskilt bra då han krampaktigt höll sig fast  i mäklarens bordsskiva samtidigt som han  gungade fram å tillbaka och ljudade ur sig nån form av mantra..

Då han nu  sedan tre dagar  går omkring i trädgården i gröna mystofflor och ömsom ler och ömsom gråter lyckotårar anar jag att han kanske börjat gillar mig litegrann igen. .  

Huset ligger en liten bit från San Remo i den lilla byn Ospedaletti , vi har vidunderlig havsutsikt, 300 meter ner till stranden och jag tror aldrig jag kommer tröttna på att sitta på altanen och bara titta ut. 

 

Vi har ett B&B nere på gatan med en  ägare som älskar Sverige ty hon har en väninna i Vänersborg. Familjen bakom har två barn som inte gillar att lägga sig på kvällen , barnens farmor bor tvärs över gården och hon kommer alltid  springande när hennes son har det som allra jobbigast med de små telingarna.   

Förutom att vi börjar få bra koll på våra omgivningar har vi också fått kläm på att det är rätt chill och manjana med det mesta, utom med två saker : sopor och banken.

 

Endast gång om dagen får man åka till tippen  och då med max 30 kilo,  det är det skatten räcker till , allt utöver det får man böta för .  Av den anledningen tog vi igår hjälp av en vän från campingtiden för att bli av med allt trädgårdsavfall vi samlat på oss under våra första dagar .

 

  

” i will help you after nine o clock, i know some place but its better be dark” .

Skräpet är idag ett minne blott och då de körde i väg i mörkret passade vår vän på att presentera maken för den” inofficiella kommunchefen” ( här kan man med fördel låta fantasin flöda fritt om vad man, om man vill , skulle kunna kalla honom med ett annat ord )

” anything you need , whatever you need , you come to me and i help you , here is my number” 

Innan de lämnade blev maken erbjuden tre kilo fryst bläckfisk som han vänligt men bestämt tackade nej till  med orden: vi har ingen frys än .

 

Jamen dåså, bra start ändå tycker jag .. Ovän med Vicevärden tillika grannen  och vän med den inofficiella kommunchefen , och sommaren har precis börjat…..

Salut

 

 

 

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...

Ninna | Svar 03.08.2018 21:49

Ja, du Anna. Du är helt fantastisk på att skriva om ert liv. Älskar att läsa det och ser fram emot att ni kommer hem så vi kan tjöta i telefon. Stor kram, Ninna

Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

02.07 | 21:45

Oj ... kära nån , det var beröm som heter duga det ... ❤️ Vet inte riktigt vad jag ska svara nu... tack fina ni ❤️❤️

...
02.07 | 20:52

Vilken härlig krönika. "Hon är ju fenomenal på att skriva, rena Fröding" säger Lasse. Fortsätt och ha det riktigt semestrigt och härligt.
Kramar/Lasse och Ninna

...
15.07 | 20:31

Underbart att läsa om era äventyr. Fortsätt att ha det riktigt bra och njut av tillvaron och varandra. Stor kram från Ninna

...
04.07 | 09:31

Kram tebax ❤️

...
Du gillar den här sidan