Dagbok

Sommaren 2010

Powerout med knuff

8/8 10
Under gårdagen tog vi cyklarna för att bege oss in till stan och det lät inte vänta på sig innan olyckan var framme; Den lilla pesten såg inte framåt och susade i hög hastighet rakt in i en parkerad cykel. Hjälmen tog fin stöt men hon fick styret rakt in i ljumsken och en hel massa skrubbsår. Det är väl själva tusan också, vi har cyklat i Berlin, Köpenhamn och gud vet alla städer så smäller hon med en parkerad cykel på en cykelväg i gamla trygga svedala....
Vi fick upp henne på cykeln igen men gnället pågick i stort sett hela dagen och nu mina vänner är tålamodsryggsäcken helt tömd och går inte att fyllas på hos varesig mig eller maken längre. För att inte ta död på någon i familjen bestämmer vi oss för att under kvällen spela Fia med knuff, ett underskattat familjespel om ni frågar mig. Två flaskor bubbel och ett antal utknuffningar senare är vi så nära mord man kan komma. Maken knuffar ut mig och gör verkligen urfåniga små danser när han lyckas, pesten börjar gråta när hon blir knuffad och den lilla prinsessan försöker teama upp med mor vilket slutar med att undertecknad vinner såklart.HA! Maken börjar då gorma högt : man fuskar INTE i FIA MED KNUFF! han upprepar detta mantra gång efter annan och har väldigt svårt att ta förlusten som en man! Nog visste jag att han var en dåligt förlorare men det här... jösses!
Mitt i all den där fina familjegemenskapen och äkta glädjen som vi då kände över att vara tillsammans blir allt bara svart, kolsvart... förutom en röd liten lampa som vi aldrig sett tidigare som lyser ettrigt på panelen är det natten. Batteriet har tagit helt slut och den röda knappen är en nödknapp för att man skall kunna typ göra det sista innan man dör helt...
Vi sitter alla helt stilla en stund som för att fundera ut vad tusan vi skall göra nu men helt snart är aktiviteten i full gång. Vår husbil är utrustad med två batterier, ett till startmotorn och ett till själva husbilen och det var det sistnämnda som tömts ut helt. Koll av startbatteriet, check, vad är det som drar ström? check, fram med ficklampor, check, igång med elverket , check. Här är han ju fantastisk ändå min man, han fixar fram och igång ett elverk som står därbak och igentligen bara står där tills man som bäst behöver det. I med sladden och vips så har vi ström! Problemet är bara att typ allt behöver ström: barnens säng skall ner, för att spola i toaletten behövs ström till vattenpumpen och för att få ner parabolen behövs det också kraft... vi får ner allt till slut med försiktighet för att inte knäcka batteriet helt och vi kryper till sängs rätt nöjda med vilket team vi blir när allt skiter sig, då får allt annat gå åt sidan och bara en sak gäller: fixa biffen!

Den där riktiga glädjen vill dock inte infinna sig hos maken som långt senare fortfarande muttrar där i mörkret: man fuskar INTE i fia med knuff!

Salut

Till brudparet

7/8 10

Kära Peter & Susanne, Kära brudpar, den här dagen tillägnar vi Er.


Idag har ni blivit man och hustru, ni har ingått äktenskap som det så fint heter. Även om vi inte är där fysiskt kan vi lova att ni finns i våra tankar hela denna fantastiska dag.

Jag minns det som om det var igår när du Susanne berättade att du träffat någon och jag skall väl inte sticka under stol med att jag tyckte det kanske gått en smula hastigt.
Vi stod på vår baksida, minns du ? Din telefon den ringde oavbrutet då djungeltelegrafen tycktes fungera väl just denna dag. Som vanligt uppträdde du mycket sansat och lugnt men man kunde ändå ana att det var någon väldigt speciell du mött.
En tid senare, på Skutberget fick du telefon och det skulle visa sig att Peter nu ville presentera dig för sina fina flickor. Nu blev du lite mindre sansad, lite " nipprig", lite nervös men ändå fast besluten att åka och träffa dem. I den stund förstod man, detta är på allvar.
Det är med stor glädje och lycka vi konstaterar att precis så blev det. Två underbara personer hittade varandra och kärlek uppstod, precis som i sagan. Att livet inte alltid är som en saga det vet ni båda två väl men det är fantastiskt att se hur ni har sammanflätat era två familjer till en kärleksfull enhet.

Idag har ni sagt ja till varandra inför familj och goda vänner och under kvällen blir det fest till er ära. Till Susanne, den vackraste bruden man någonsin skådat , och till Peter den stiligaste och stoltaste brudgum som någon sett.

Att hitta den man vill leva med för resten av livet är en ynnest, en gåva värd att vårda mycket ömt.
Nu har ni hittat varandra, ni har fått den gåvan så nu är det ert jobb att vårda den för resten av era liv. Ibland blir det dötrist, långtråkigt och väldans dötrist men allt som oftast blir det alldeles alldeles underbart!

Vi önskar Er all lycka på er gemensamma resa genom livet och höjer våra glas till en
SKÅL FÖR BRUDPARET!!

Anna & Johan

Bland rastaflätor och karuseller i Köpenhamn

6/8 10
I skrivande stund färdas vi norrut på E6 an mot Halland och varberg och det känns jätte jättebra ! Den lilla pestens första kommentar på Svenska sidan var: herregud mamma, de har kossor här också....! Jodå, äkta svenska kossor minsann. Under några dagar har vi utforskat härliga Köpenhamn och från våra cyklar har vi sett massor. Ströget, Nyhavn, slottet, fisketorget och gud vet allt vart vi har varit. Jag har börjat uppskatta cykeln som färdmedel, tänk det trodde man inte för några veckor sedan. I förrgår meddelade maken att han gärna ville åka mot Christiania och ärligt talat visste jag ingenting om det stället så glatt svarade jag visst det gör vi...Aldrig har jag känt mig så malplace, där kom vi i våra små flipflops med klack, lilla klänningen, barnen med deras hår i fina tofsar in i det som för oss är vilt främmande. I christiania bor ungefär 800 personer som vill leva hm.. hur skall man utrycka det.. ett alternativt liv på 40 hektar där byggnader är sneda och vinna och många av de boende ser väldans okammade ut minst sagt. Men de ser lyckliga åt må jag säga där de sitter och väver och grejar, kommer på sen att det tror tusan att de ser lyckliga ut... Den lilla pesten hävdar otaliga gånger: det luktar något! Hm, jo det kan man säga att det gör. Maken tar såklart fram kameran men si där fick ha tji, en lycklig rastaflätad kvinna höjer sakta pekfingret åt honom i en slowmotionnej nej rörelse ... strax ser vi också den stora rödmålade skylten med en kamera överkryssad ...
 Men varsin tjej i handen gör vi Christiania på rekordtid då jag känner mig obekväm med hela situationen.
Igår var det så dax den lilla att fylla 6 år och firandet började med frukost på sängen och slutade med 4 åkband på Tivoli. Vi åkte karusell från kl 16 till klockan 22 helt utan matpaus, då minsann är de motiverade... Mor var modig och åkte både upp o ner och i snurr med den stora prinsessan. Den lilla pesten meddelade oss senare när hon låg i sin säng att det här var den bästa födelsedag hon någonsin har upplevt!

Och så nu då, nu är vi alltså i hemmanationen igen och det känns skönt, riktigt skönt.
Salut

Större kupa och plural i bebisar

3/8 10
Avfärd från Holland på morgonen och födelsedagskalaset känns i såväl huvud som knän.. tur att vi har GPS ty denna dag är man inte rapp på kartläsningen. Vi stannar för första gången vid den vall som man byggde för längesedan så att inte hela Holland skall försvinna under vatten. De har gjort det som en utkiksplats så där äter vi också frukost. Den lilla pesten är i sitt esse denna dag och hennes krummighet vet inga gränser. Hon är sur och kinkig och vi vuxna i bilen inser att just denna dag kanske inte blir en av de bättre i mannaminne. Innan frukosten är uppäten är storgrälet igång mellan far och dotter och straffet utdöms till noll nintendo samt noll film. Beräkna så att vi har ca 70 mil att åka..... phu. Den lilla söker tröst hos sin ömma moder som känner att fadern varit väl hård, ända till hon klappar mig på magen och säger: varför ser det ut som om du har bebisar där inne? PLURAL!
- nä, det gör det väl inte va?
- jo, helt ärligt mamma, det gör det och de är inte små!
Ok, nu är det krig! Skitunge.
När jag senare beklagar detta inför maken inflikar han att han undrar om inte brösten också blivit större... 
Nu jävlar är det nog! Jag vill hem till mitt löpband!
 
Mil efter mil färdas vi ut ur Holland, in i Tyskland och när det är dax för lunch orkar vi inte hålla i längre, nintendot åker fram och vi inser att större människor än så är vi inte. Tvn är dock fortfarande avstängd, något som gäckar den lilla och hon är inte sen att hävda sig mot sin far;
- du pappa, tänk dig själv om jag skulle förbjuda dig att se Touren! Undertecknad får vända bort huvudet för att inte falla i gapskratt.
- men jag ser väl inte på Touren hela tiden
- gör inte du? det gör du ju! varje dag dessutom. tänk dig det du, det skulle inte du gilla och då skulle du med börja gråta.
Inners inne håller jag ju med den smarta snart 6 åringen men det är ju enad front som gäller så....
Väl framme vid border shoppen i Puttgarden handlar vi somvanligt årets ranson, problemet är bara att vi nästan inte har plats för lådorna, så nu har vi sprit överallt, till och med på toa. Vi bestämmer oss för att ta båten över till Danmark redan på kvällen och så får det bli, där drabbas mor av ångest utan dess like och jag vill bara vända om. Blir tröstad av maken som hävdar att allt måste ha ett slut, jag kan inte förstå vad han menar och jag tror inte ett ord på vad han säger, varför måste det det?

Väl framme i Danmark letar vi upp en ställplats som ligger precis vid havet, jättefint. Problemet är bara att alla myggor i hela norra Europa har flyttat dit och det tänker inte vi på . Natten blir sådär således och när morgonen kommer är vi fint prickiga allihop.
Köpenhamn och ställplatsen city camp på GPS en och vid 11 rullar vi in. Det finns säkert 100 husbilar och platsen är försedd med duschar, något vi längtar efter så det känns toppen.
På cyklarna åsså in till centrum som liksom bara ligger runt hörnet från där vi bor. Solen skiner och det är massor med folk och det känns riktigt mysigt med storstad efter alla småbyar vi besökt det sista.
Vi har ju sedan länge planerat Tivoli till pestens födelsedag på torsdag och när vi cyklar förbi i dag får hon reda på överraskningen, och det råder inga tvivel om att hon i alla fall kommer sköta sig fram till torsdag kväll...
Nu under kvällen har vi delat en flaska bubbel som sig bör och med jacka och långbyxor gick det riktigt bra!
Salut

Än är inte sista ordet sagt...

1/8 10
GRATTIS ÄLSKADE MAKE!
.. som såklart blev väckt med sång, kaffe och paket på morgonkvisten och vi konstaterar att solen skiner och det är varmt, härligt varmt!
På cykel mot stan där vi fikar, går på marknad och dricker vin innan vi vänder hemåt. På vägen bestämmer vi oss för att  betala in ungarna på världens största lekpark men de är komiga och det kryper i hela mig så alla får åka hem. Må hända är vi en smula trötta på varandra just då ;)

Ikväll kalajsar vi på Olssonskt vis och våra campande grannar från Holland, Tyskland och Italien har fått lära känna Linda Bengtzing och hennes schlagerkollegor. Jag lovar, det är inte barnen som haft dansuppvisning denna kväll...
 Maken hade en önskan för dagen: mat i husbilen tillagad av undertecknad! det är inget dåligt beröm anar jag, att säga nej till restaurang till förmån för kokkonst á la moi! Det förpliktigar också vill jag lova så när han äntrade stålhästen för två timmars plattkörning fixade jag och min stora princessa tre- rätters i vår tattartermos vilket inte är helt lätt men det funkar grejt om man har rödvin tillhands under tiden. Lite kött här, lite kyckling där, " jag ljuger så bra", lite vin, åsså lite pasta, " jag går och shoppar och dricker dyra drinkar" , lite vin, " har min tidning i fred och en säng som är bred" , lite vin igen och vips så är det klart!

Nu mellan huvudrätt och efterrätt packas det och diskas för mitt i festen inser vi ju såklart att vi skall åka vidare i morgon bitti. Att vi skall åka vidare gör ingenting, vi har alla trivts bra här men campingvärden är en pest som har gäckat oss sedan vi kom och ikväll gäller bara en sak: get even!
Nu skall här festas och när vi väl får varningen i morgon då är vi long gone!

Salut!



Mellandag i Holland

31/710
Idag är den 5 veckor sedan vi åkte hemifrån, det är nästan så man inte tror det är sant. Fem veckor kan vara en lång tid men det kan också vara kort beroende på förutsättningarna. Att gå upp i vikt på fem veckor går snabbt, men att gå ner dom igen kommer ta betydligt längre tid, undrar varför det är så? Det skulle också vara lång tid med fem veckor om man satt i fängelse medan  fem veckor för den nyförälskade går vansinnigt fort. Enligt maken är vi någonstans där emellan: fängelse ibland och förälskelse nästa dag, skämt å sido, vi har det väldigt bra alla har fått vara friska och förutom två murkänningar och ett besök till reparatören har ju inga allvarliga incidenter inträffat. Vi har gråtit , skrattat, bråkat, kramats och bara varit mitt i när livet är som bäst.
Vardagen rycker allt närmare men tack vara några förändringar vi bestämt oss för att genomföra kommer hösten och vintern förhoppningsvis kännas mindre tung detta år.

I morgon fyller min kära 39 år och hans silvergrå inslag på huvudet har gått från tinningarna till att bli en totalupplevelse så att säga. Hur vi skall fira denna stora dag vet ingen ännu mer än huvudpersonen då det är en regel i vår familj att den som fyller själv bestämmer vilka aktiviteter vi skall företa oss. Paketen är såklart inköpta och förutom de hiskeligt fula träskorna han valde själv har han inte en aning om vad som väntas.

Idag har  det varit en barndag även om ingen av dem fyller några år alls, det blir ju lätt så. Vi har besökt en sagovärld som ligger direkt i anslutning till campingen. Förutom osedvanligt manliga prinsessdockor fanns där lamadjur, kängurur och bambi med familj helt live. Parken var jättefin och vi har haft en go dag även om regnet ömsom strilade och ömsom öste ner. Holländarna verkade inte bry sig alls om vädret, måhända är de vana vid extrema väderförhållanden? De hade varken paraply eller regnrock medan vi var stassade till tänderna. Eller ja, barnens regnkläder hade vi visst glömt i garaget därhemma men det gick fint ändå.
Campingen är nu fylld av barn som leker och hoppar överallt och den lilla pesten är såklart mitt i smeten och gör sitt bästa för att kommunicera med de holländska barnen. Ingen ide att jag går ut och hjälper henne ty detta är ett språk som är omöjligt att förstå.

Kvällen ägnas åt yatzy, fia med knuff och google eyes, kan hända vi får några droppar bubbel också... vi måste ju fira makens sista dag som 38 åring!

Salut

Träskobåtar och mys

30/7 10
Grattis Maja B!!

Den bild jag hade av Holland förut var ungefär väderkvarnar och orange och nu kan jag konstatera att jag endast sett en väderkvarn och inget orangt. Holländare är väldigt många på typ en yta av Skåne så man fattar ju varför de bygger sina hus på höjden. Att vandra längst gatorna är som att gå i Astrid Lindgrens värld fast på riktigt och gjort av tegel. Det är så mysigt, smått och fantastiskt välstädat överallt. Människorna syns och hörs överallt men de är mycket mycket vänliga, utom han som är "capitan" på campingen som jag skall säga ett sanningens ord innan vi lämnar på Måndag. Vet ni föresten vart det oranga kommer från? De har ju inte den färgen med i sin flagga utan det var en gammal kung som kom från ett område som hetter just orange och så blev det orange med hela landet.
I dag har vi varit på ett utemuseum som var ungefär som skansen där barnen fick prova på att jobba i smedja, göra rep och även snickra ihop träskobåtar (?) Ett underbart mysigt ställe och det gjorde inte saken sämre att det regn som kom igår har bytts ut mot sol och 26 grader varmt. Efter det gjorde vi byn som heter Enkhuizen vilken ligger ca en timme norr om Amsterdam. Det är kanaler vatten och broar överallt , helt enkelt en stad i vår smak. Vi kom hit igår kväll efter att vi fått skicka Bettan till doktorn för första och förhoppningsvis sista gången denna sommar. Vi upptäckte tidigt ett läckage från någonstans som droppade ut vid höger passagerardäck ungefär. Hittills har vi fyllt på bägaren som det kommer från men igår började det rinna i stället för att droppa. Alltså; fram med lilla boken över alla Fiatreparatörer i hela Europa, ring en , ring två, ring tre.... till slut fick vi träff hos Frank som lovade att hjälpa oss som i morse. Men nu är ju inte vi den väntande sorten så vi slängde lunchen som jag lagat och så åkte vi mot verkstaden i förhoppning om att hinna innan stängning. trotts felkörning kom vi in tio i 5 och Frank den fanstastiska hjälpte oss med felet till det fina priset av 300 kronor. Tror han fick jobba över något men han sa inget så vi lät det bero. Det där kylmojset maken köpte av den sure fransmannen var inte samma sak som det i behållaren så det är väl en himla tur att vi inte fortsatte att hälla på det. det är märkligt dock då jag påpekade detta för maken redan då han köpte dunken ty det som är i behållaren är ettrigt rosa medans det han köpte var lika ettrligt gult.... Lyssnade han ? näpp! Men när Frank sa: det där vet inte jag vad det är, släng det, ja då åkte det i soporna direkt.

han är ute nu maken på sin cykel, inget berg men väl fina cykelbanor. jag har dukat upp mys för kvällen, och jag lovar det går precis lika bra att mysa här, å vad tusan, det är ju samma måne! 

Salut

Adress Rue Dom Perignon

29/7 10
I skrivande stund befinner vi oss 5 mil utanför Bryssel och det är ömsom vräkregn och ömsom sol. Barnen ser på film och vi har pratat värderingar, familjerelationer och annat fundamentalt. Det är inte bara vi som lär känna barnen på nytt, så som de är nu detta år utan vi lär känna varandra igen om man säger. Har man 6 timmar i bilen så blir det en del grottande i själva livet och hur och varför man är som man är, varför människor runt oss är som de är och vad som gör att man i bland inte alls förstår sig på hur och varför man reagerar som man gör i vissa situationer. Det är väldans skönt faktiskt att prata " vad tycker du och varförtyckerduså pratet" ibland då man har en benägenhet att springa förbi just de diskussionerna i vardagen. Men det få inte bli för mycket grävande ty då blir man helt kring kring till slut, om man vänder och vrider på allt för mycket så slutar man alltid där man började ändå om ni fattar.

I går morse kom vi fram till Epernay och letade lätt upp ställplatsen som var belägen på Rue Dom Perignon, en adress som förpliktigar  men platsen levde inte upp till sina förväntningar enligt maken som var sur som ättika när vi cyklade mot turistinformationen. Dock vändes surheten till glädje när han insåg vilken pärla vi hittat.  Hela staden präglades av det gyllene bubblet och överallt fanns producenter såväl stora som små. Vi bestämde oss för att ta en guidad tur till en av de stora och efter lite lektion bland druvorna på fältet blev det dax att ta en hiss 30 meter rakt ner i underjorden.... testet av undertecknads kontrollbehov fortsätter och fortsätter....
Två och två placerade vi oss sedan i ett tåg som sakta med säkert tog oss runt i den gigantiska källaren med kilometerlånga gångar där hundratusentals flaskor stod och göttade till sig. Mitt i alltihop utbrister den lilla pesten: det här skall jag berätta för fröken i skolan, att jag åkt tåg bland flera hundra flaskor vin!
- har du inget annat sommarminne som du kan ta i stället`?
- nja, kanske kriget i Berlin men nä, jag väljer vinet!
När tågturen var färdig blev det dax för provning och det ju trevligt i sig, problemet var bara att ingen av oss igentligen tyckte speciellt mycket om den dryck vi fick. Testade också rosa champagne för första gången och den var bättre.  Vi är nog rörande överens om att mousserande vin faktiskt smakar bättre.
Utan lunch i värmen och så några glas skumpa, vad händer? Hiss direkt upp till huvudet och tjolahej vad det gick fint att cykla därifrån;)

Kvällen spenderar vi på stan med god middag och innan vi somnar öppnar vi såklart en flaska bubbel , dock utan att skjuta kork ty maken har nu fått lära sig hur man öppnar flaskan på " rätt sätt". jag tycker ändå det är rätt mysigt med poppet när korken flyger i väg ja...

Nu är vi alltså på väg mot Holland där vi beräknar stanna några dagar, våra svenska grannar på ställplatsen tipsade om ett bra ställe och en bra camping så den siktar vi in oss på.

vi närmar hemlandet mer och mer, det märks tydligt i trafiken då vi nu långt i från ä de enda svenskarna som färdas och det är ju lite mysigt.

Salut

en ytterst speciell sort

27/7 10
Klockan är snart mitt i natten och vi ligger nerbäddade någonstans väster om Paris. Idag har vi kört 91 mil och då måste man räkna in A1 an som går längst italienska och franska reviäran, vilken är sådär spännande. Dagens bragdguld går till Alice och Agnes Olsson som är helt fantastiska! De har sett på film, spelat in nya härliga sånger och varit allmänt bäst! 15  timmar efter start rullar vi in på en mack tillsammans med många lastbilar och många husbilar, tryggt och säkert hoppas vi. Målet för dagen var att komma så långt som möjligt och det kan man lugnt säga att vi gjorde. Måste ge bragdsilvret till maken som är en underbart duktig förare Grattis alla medaljörer.

Samtalen i bilen idag har kretsat kring fransoser och deras totala ovilja att prata engelska. Det spelar ingen roll vem man möter, de vill verkligen inte ens försöka. Från damen i tullstationen som vi skulle betala pengar till fram till mackkillen där maken försökte handla kylmojs till motorn. Kylmojs på franska är ju inte helt lätt men det brukar lösa sig men icke med dessa fransoser.
efter tredje försöket med tredje sura fransosen var maken så arg så han hävdade att " jäklar imig , nästa gång kommer jag bli så förbannad".... efter ett tanktillfälle kommer han så åter in i bilen mycket nöjd med sig själv, han hade minsann visat vem som bestämmer. I luckan sitter fransyskan och väntar på att maken skall ta fram kortet för att betala och hon säger summan på franska och mycket fort. Maken säger då vänligt men bestämt på engelska: i dont understand? hon envisas med att säga summan igen på franska men högre denna gång varpå maken ettrar till men visar det genom att börja prata svenska med henne: jag förståååår inte vad du säger. Hon pekar på kortmaskinen och maken svarar: oh you want me to incest mycard here!
Att jag inte ramlade av stolen, sa du så? incest my card?
- ja, var inte det bra eller?
- jo älskling... det var helt perfekt, you really told her of!

Salut

Oj oj, hur kan jag glömma??

Har ju varje dag lovat maken att skriva hans tider i berget och jag har ju råååkat glömma det vaaaaaaaaaarje gång så här kommer en kort sammanfattning:

Nytt rekord!

53.11 på toppen, 1,8 mil långt, jag lovar, det är uppför hela vägen! 1500 möh

Hålltider: rottweilern Rut: 28.30, hångelplatsen; 43.00, 170/175 i puls.
Det var väl det mest intressanta på hela sommaren va?

ps en sak till vi inte får glömma till nästa sommar; vi står på plats 718.
Salut

Everything comes to an end...

26/7 10
Så var den då här, den sista dagen i San Remo men också sista självande timmarna i Italien och känslorna har åkt berg o dalbana vill jag lova. ena stunden har jag ångest och andra känns det riktigt ok, eller ja... sådär i alla fall. Den är speciell den här platsen för oss, det är här vi landar, det är här vi bara är och det är här vi trivs så där innerligt bra. Vi har sett staden från en lite annorlunda sida detta år, från våra cyklar såklart. en vacker stad det är det och nu står det klart, en gång skall vi bo här. Inte iår, inte nästa år inte om 10 år men nån gång... Vi har gjort allt för sista gången, ni vet när man säger: sista frukosten, sista turen till stan sista badet i poolen och i havet. Vi har sagt på återseende till de i personalen vi fattat tycke för , ty det är absolut inte sista gången vi kommer hit. Den stora prinsessan har rätt när hon säger att det känns som semestern är slut när vi lämnar och jag mobiliserar all kraft för att glädjas åt den resan vi har kvar, den till Frankrike, Holland och danmark. Jag försöker allt jag kan att tänka på allt roligt vi har framför oss i höst och vinter när vi väl kommer hem men det är allt lite hankigt tycker jag att känna den där genuina glädjen just idag. Dock kunde jag känna ett litet sting av hemsjukhet igår när jag hörde den lilla pesten från toaletten utropa på bredaste värmländskan: dä där du mamma, dä va att gött att bli av mä dä!

igår hade vi familjeråd kring hur vi skulle spendera denna sista dag då maken ville åka in till stan medan barnen ville vara med på det strandpartyt som utlovats i kväll. Jag, tja vad ville jag... stanna kvar och hålla mig fast i en lyckstolpe och ALDRIG mer behöva ta ett enda ansvar, aldrig mer behöva ställa en klocka och aldrig mer behöva känna stress och press över allt jag borde gjort.
Vi kunde inte enas utan rösterna föll lika och då får man kompromissa. Alltså tog vi stan i morse och festen till kvällen, fint som kattskit i vällingen! Jag har idag handlat all den där goda maten som är så svår att hitta hemma, bilen är fullpackad med god olja, pesto och härliga pastasorter som jag hoppas skall räcka fram till jul eller så.

prinsessan och kärleken då, hur har det gått med den..? tja.. han svassar runt och hon svassar runt och igår tog de faktiskt i varandra... eller ja: min prinsessa råkade skjuta iväg vår flugsmälla så den landade framför den holländske prinsens fötter varpå han mycket gentlemannamässigt gav den till en generad liten Alice. Alltså , om det nu är så att flugsmällematerial leder kärlek, ja då har de stött i varandra!!

Dax att rusta för färd, bilen skall packas och sjöstuvas som det heter på sjön, vet i tusan vad det heter på vägen.. vägstuvas såklart! Har hört att det är kallt uppöver men jag hoppas innerligt inte att man måste ha långbyxor ty de går inte igen över magen längre, tusan vet om jag ens får upp dem över låren? 
Som sig bör så packar vi allt utom två stolar, en till maken och en till mig så vi kan sitta där och se på månen ytterligare en kväll och smälla den sista korken i San Remo.

Salut

4 gånger Kristina

24/7 10
 
Idag firar vi hos Olssons, det är nämligen så att samtliga flickor i familjen heter Kristina och således har vi alltså namnsdag idag. Faktum är att vi heter Kristina i nästan hela släkten så grattis till alla Kristinor! Stormen igår gjorde havet lite smått upprört idag så badet under förmiddagen gick mest ut på att hoppa och slänga sig i härliga vågor. Undertecknad fick en härlig stund på klipporna med endast en god bok som sällskap vilket kan anses som lyx dessa dagar. Pannkakor till lunch, det är ju så att jag gör pannkakor en gång varje resa då det blir 600 grader varmt i bilen men vad gör man inte för sina Kristinor , och då var idag en bra dag för tjejernas favorit.

I går kväll när vi som vanligt delade en flaska bubbel vid havet slog det mig att vi endast har 3 kvällar kvar här och ångesten slog ner som en bomb. Jag meddelade maken min upptäkt och han fick i det närmaste en chock. Han vankade av och an och drog handen över håret som han gör när hela han säger: oj oj oj oj oj... Men om vi skiter i Holland då sa han, så kan vi ju stanna här längre.. Jag undrade i mitt stilla sinne om vi är mer klara att åka norrut om vi förlänger med några dagar, skulle snarare tro att det blir värre. Vår semester är ju inte på långt när slut ännu men vår stora prinsessa har helt rätt när hon säger att när vi lämnar San remo känns det som om allt är över.

Maken har för avsikt att göra ett nytt försök i sitt berg i eftermiddag, vi får hålla tummarna för att knäet håller.... och att nytt rekord slås, han blir liksom trevligare att ha att göra med då. Under tiden får vi flickor göra oss fina ty i kväll blir det middag på restaurangen så vi kan fira alla i familjen ordentligt. Det var ju så att den lilla pesten tyckte det var oerhört besvärligt att inte pappan också kunde få heta Kristina och vilka är vi att neka det. Nu heter maken således: Johan Kristina Olsson och vips så kan vi alla fyra njuta av denna stora dag!

Dagens Agnes: när jag meddelade Alice att jag skrivit om kärleken i dagboken utropar pesten; men jag då, skall du inte skriva att jag också träffat kille?
- har du ? sa vi i en mun
- Ja det gick ju en förbi  här förut.


Salut

Förälskelse och sandstormar

23/7 10
Mörkret sänker sig över San Remo och så även lugnet efter stormen, en storm av sällan skådat slag som drog över oss under eftermiddagen. Vi har spenderat dagen i Ventimiglia på den stora marknaden som alltid äger rum på Fredagar, en härlig tilldragelse där vi brukar shoppa ordentligt och denna gång var inget undantag. Det har blåst smått hela dagen vilket varit mycket skönt men när vi kom tillbaka till husbilen började vi ana att vinden skulle tillta . På 15 minuter var sandstormet ett faktum, likt ett väloljat maskineri åkte markisen in, parabolen ner, fönstren stängdes och allt surrades fast. Med 30-35 m/ sekund ter sig havet något annorlunda vill jag lova och då går grejorna sönder fortare än man hinner blinka. Barnen åkte in i bilen medan vi vuxna hjälptes åt att rädda de förtält som satt fast i husvagnar där ingen var hemma.. Cyklar flög och badmadrasser virvlade runt. I en husvagn såg vi att takluckan var öppen och det kan bli en dyr historia om den viker sig åt fel håll. En  brandman från Holland visste på råd och  kröp således in i fönstret som stod öppen och stängde luckan åt de tacksamma camparna. Stormen enar kan man lugnt säga, vi har träffat massa trevliga och hjälpsamma människor denna eftermiddag där den ena sprang efter blommor som flög medan den andra rusade efter stolar som tippade över ända. På några timmar var allt över och det enda beviset på kaoset är den sand som är överallt, inne i husbilen, i kläderna, i grytorna mellan tänderna och inne i öronen...

Maken har varit hemma med familjen hela dagen idag då han något snopet fick vända hem igen igår då knäet gäckade honom däruppe i berget, månne en överansträngning? Jag klagar då rakt inte!

Vår 10 åring är förälskad i en mycket brunbränd och vacker Holländsk pojk, hon beter sig som hon aldrig gjort förut, svassar runt, kikar, rodnar, fnissar och sträcker på ryggen så den nästan går av .  Första mötet skedde vid disken och gissa om hon diskar hela tiden... Vi vet inte vad han heter men hans pappa är inte fy skam heller så vi kan väl säga att vi delar på disken , hon och jag;) Hon var mycket arg på sina föräldrar helt nyss då vi inte kunde hålla benen i styr utan gav oss ut på dansgolvet till de härliga latinska rytmerna. "Herregud, är ni inte kloka han står ju här borta och spelar pingis!! nu får ni sluta jag döööööööööööööör... "
Sorry baby, du får stå ut!

Anledningen till att min käre make tog sina steg- om ni frågar mig- är att han är övertygad om att årets  baby danceledaren/vattengympaledaren är syster med den vackra Valentina som fick honom till än den ena märkliga dansen efter den andra för tre år sedan. Önskar man haft en kamera, han svassar, kikar, rodnar , fnissar och sträcker ryggen så den nästan går av... Och när han utbrister: tänk, detta skulle de se därhemma så kan jag inte annat än tänka... mm eller hur!


Månen är nästan rund ikväll och det är mysigt att tänka på att om någon hemma i Sverige tittar uppåt nu så ser de exakt samma måne..

Salut

Cava, mousserande och champinjoner

22/7 10
När man är ute som vi är skaffar man sig rätt snabbt rutiner som passar för just den plats man befinner sig på, man blir expert på att anpassa sig till rådande förhållanden.  Här i badsolochvilahimlen delar vi upp dagarna i tre delar. Sedan vi kom på att vi kan använda AC´n om vi stänger av kylen på natten sover vi mycket bättre och längre vilket innebär att vi är grymt sena igång. Anledningen till avstängd kyl är att vi har endast lite ström att tillgå och tro mig, på denna camping vill man inte släcka ner hela anordningen...
Alltså: fas ett innehåller frukost nånstans runt 11 tiden, bad i havet med paddling och simträning och dykning. släntrar hem nån gång vid två halv tre beroende på när touren börjar på tv´n;)  Fas två Lunch siesta och sedan bad igen och så sticker maken till sitt berg och leker proffscyklist. Han vill för övrigt gärna att jag också berättar att han slår sitt rekord varje dag... igår på sin tur noterade han ett hus som var övergivet, ett litet hus med väldigt fin utsikt högt däruppe i berget... han lovade mig idag att kolla läget med grannen. tänk om det är till salu... och tänk om det kunde bli vårt.... yeah, keep on dreaming!

Kvällen, fas tre innebär antingen cykeltur till san remo eller baby dance på campingen, ett rätt jobbigt liv således.
I går kväll fick vi trevligt besök av våra vänner från Spanien och kvällen blev både sen och full av skratt och cava, bubbel och jordgubbar. Det var längesedan jag skrattade så... Den lilla pesten hade svårt att hålla koll på orden och när jag kallar dem spanjorer rättar hon sin mor och konstaterar att det faktiskt heter champinjoner!

Idag har jag och den stora prinsessan gjort det vi gör allra bäst: shoppat! Buss in till San Remo och med oss hem fick vi såklart mängder av påsar. Lillans födelsedag närmar sig så presenterna ligger nu tryggt bak i garaget i väntan på den stora dagen. Under tiden ägnar  sig pappan och den lilla P åt bus i havet ända tills hon meddelar att hon faktiskt längtar efter sin mamma, eller som hon själv säger: nu är jag att väldans mammasugen!

Salut

storgrälstisdag

21/7
Gårdagen var den värsta av alla dagar hittills, alla bråkade med alla och värst var nog maken och jag mot varandra. Konsekventa slag underbältet och elaka kommentarer haglade runt casa Olsson. Den stora prinsessan var lika pestig som den lilla pesten var grinig så allt var som ett enda stort samelsurium. Det är ett mysterium tycker jag varför man blir som man blir när man bråkar med sin kära. Man häver ur sig massa dumt och sedan går resten av dagen åt till att mäta vem som är starkast, vem ger sig först, vem säger något först till den andra...... vore mycket enklare att säga: vet du, lämna mig i fred en stund så snackar vi sen!

Under kvällen bestämmer sig den lilla pesten för att gå på baby dance och eftersom jag just då behövde barnen i min ringhörna sa jag såklart ja till detta. Klädde mig i fin vit klänning där BH´n syns igenom,
" ha, nu kan du sitta här och sura din skitgubbe" ! efter en stund kom han lommandes uppåt men ställde sig 7 meter bort från mig, moget värre. Jag tycker han är väldigt snygg när han står därborta brunbränd och med en ny vit tröja på sig .. men banne mig, jag skall icke krypa till korset, vill han stå därborta får han stå där!
Slut på dansen och vi slår oss ner vid utebordet, fortfarande helt tysta och tjuriga då vi verkligen bägge samtidigt ser någon vi känner igen.... där står de, vännerna från campingen i Venedig! Stämningen åker upp och vinet åker fram, tänk så lite det behövs.

I morse hade vi en rejäl genomgång av regler och hur vi skall förhålla oss till barnen när de ballar ur, nu är det enad front som gäller! come on bara,  era skitungar!
I dag har känslan i bilen varit mycket bättre,  lite likt ett åskoväder som rensar upp i den tryckande hettan blev resultatet av gårdagens fajt. Vi har ägnat förmiddagen med simträning i poolen och sedan tagit siesta och där är vi nu.... I kväll får vi gäster och det ser jag verkligen fram emot, inser hur mycket jag saknar den vuxna sociala kontakten och att faktiskt få prata till punkt. Sätter nog på mig den fina vita klänningen i kväll med men då blir det bara för makens skull.

Salut

dolce far niente

19/7 10
Städ och tvättdag i casa olsson. Två maskiner tvätt kostar 100 spänn men det får det vara värt! När vi anlände i lördags fick vi en plats som vi inte skulle få behålla mer än i några dagar så i morse fuskpackade vi bilen och flyttade den 2 platser bort, och nu har vi landat. Passade alltså på att städa ut gamla myror och annat skit som vi fick med oss söderifrån.

Annars gör vi inte värst mycket mer än bara njuter av livet, det känns som vi är värda det efter tre veckor av upptäckande till fots. Vi har anammat siestan och något annat vi lärt oss är dolce far niente: det ljuva i att göra ingenting, vilket är italienarens bästa sysselsättning.

Det är inte svårt att bli fylld av tankar och funderingar när man sitter här i sin stol med hela havet utanför. Är det verkligen meningen att vi skall leva det hektiska liv vi lever hemma? Är det meningen att man skall vara trött så man stuper varje dag efter jobbet och är det verkligen meningen att kvalitetstiden med familjen är det första man prioriterar bort? Jag tror jag brukar hamna här i mina funderingar varje år men hur kommer det sig då att man går in i samma vägg vareviga gång? varför kan inte vi leva dolce far niente? och varför kan inte vi gå man ur huse på kvällarna och flanera ner till torget och äta middag tillsammans och småprata med alla människor man möter? Jag är sotis på Italienarna som lever det livet. Hur vänder man om en kultur? Jag kan ju inte gärna börja gå till torget själv varje kväll....
Vi har nu sett många olika regioner och upplevt hur olika det är beroende på vart man befinner sig. Från Rom, den eviga staden till landsbygdens charm där det känns som de ligger hästlängder efter sina meditalienare i de stora städerna. Vi har upplevt bilkörning när det är som bäst, att man inte skall utmana en Italiensk bilist men heller inte vara för mesig. Hur stolta de är över sig själva och hur de gärna lever upp till myten om sig själva för allt vad tygen håller. Trots olikheterna har de en sak gemensamt: doce far niente!

Den lilla pesten gäckar oss just nu med sitt krummiga sätt, igår åkte hon in i sängen när vi inte längre stod ut med henne. Efter en stund hör jag hur hon sjunger en egenhändigt komponerad melodi: " jag går igång, jag går igång, jag går igång när jag inte får som jag vill, jag blir så arg när jag inte får göra det jag vill, jag går i gåååååååååååång!" Jäkla unge! När vi senare på kvällen skulle ta cyklarna in till san remo frågade jag henne hur jag såg ut i min nya klänning varpå hon svarar: helt ok, bakifrån i alla fall! You just got to love her....

lagd Olsson ligger

17/7 10
Uppstigning när tuppen gal i granngården åsså iväg, känner direkt att något är sådär med min mage... hm, har man druckit något, ätit något, är någon annan dålig...? att vara magsjuk i en husbil i 35 gradig värme är så nära en mardröm man kan komma kan jag lova så det vill man inte, men det blir ju inte alltid som man vill eller hur? Tur nog så är det bara jag som fått någon liten bacill som verkar försvinna ju närmare San Remo vi kommer.
10.30 äntrar vi vår bästa hemmacamping Villagio Dei fiorri för tredje gången. Personalen i receptionen skrattar gott när de ser mig och en av flickorna säger; and this year we have a swede on staff. På klingande Göteborgska blir vi välkomna in på vårt favoritställe, kunde inte bli bättre.

Det är trångt , mycket trångt men efter att vi hämtat upp en holländare ur poolen så han kunde flytta på sin bil respektive tvätt kommer vi in till vår plats. ut med markis, bord stolar och vinboxen samt mina vänner det viktigaste; den svenska flaggan. Detta för att markera att här skall vi nu stanna i 10 härliga dagar. Det är idag exakt 3 veckor sedan vi åkte hemifrån och det har ju hittills varit en rätt "vuxen semester" med mycket gåing och kultur och sådant så nu är det bad och sol som gäller. Jag planerar att ligga på rygg tills jag tröttnar.  Vi snorklar surfar och mår gott på stranden hela eftermiddagen och sedan blir det veckohandling för maken och mig. På två cyklar och en kärra får vi hem allt gott vi hittat i butiken runt hörnet.
den lilla pesten skall såklart gå på babydance som går av stapeln varje kväll klockan 21 00 med den mest märkliga musik man kan tänka sig. Första gången vi kom hit undrade vi hur det stod till med människorna här men nu, ja nu känns det hemma, vant och jätteroligt. Mitt ibland alla mörka huvuden står hon där med sitt vita hår, det är inte svårt att hålla koll på henne, det kan jag lova.  Den stora prinsessan tar på sig sina höga ((((!) flipflops och vill inte dansa, dock ser jag hur hon gör alla rörelser lite försiktigt på stolen bredvid mig. Hon ber mig nypa henne i armen så hon på riktigt kan känna att vi verkligen är här igen.

Maken har gjort sitt berg idag och han är lycklig som en speleman även om bilen läcker något rosa bakom höger framdäck. Inte ens ett samtal hem till vår leverantör fick honom ur balans och det är ju alla vi glada för... Vad det rosa är? tja, typ nåt som kyler systemet i bilen, eller värmer.. eller hur det nu var. Det är inte bromsolja i alla fall och det känns ju bra då vi har ett och annat berg kvar att bestiga innan vi är hemma igen.
När solen gick ner över Medelhavet flyttade vi ut våra stolar och skålade i den godaste skumpa jag någonsin druckit, vi skålade för oss, för att vi klarat oss so far, för att jag bromsar och maken gasar vilket utgör en rätt medelsvensk genväg och det är ju bra;) Å den där magen, den känner jag inte av alls längre!

salut

Puffsläpp i monterosso

16/7 10
Tidigt upp på cyklarna och in mot tågstationen där vi försöker förmedla vart vi vill åka till en allt annat än charmig tågluckekvinna. Hon vill inte ens förstå men tillslut med hjälp av undertecknads övertydliga artikulation och 4 händer så fattar hon att vi vill till cinque terre. Ut på plattform 2 där tåget skall gå 11.20 enligt damen, tur för oss så är det en Italiensk man som hört henne informera oss och han låter meddela att åker ni med det tåget hamnar ni i Milano! Det hade ju varit fantastiskt i sig men det är långt bort och åt tokfel håll.
Dessa små byar ligger som ett pärlband efter kusten och vi löser ett dagpass så vi kan åka mellan dem som vi vill. Vi börjar längst bort med Riomaggiore och går kärleksstigen till nästa by som heter Manarola. På kärleksstigen har tusentals människor hängt upp hänglås överallt som skall symbolisera att man låst fast sig vid sin kära... typ, det låter ju föga romantiskt men det var det faktiskt. Högt högt ovanför vattenytan med hela Medelhavet utanför traskade vi och det var underbart vackert. 

 Fika vid en restaurang som bokstavligt talat hängde ut över klippkanten och där blev det för mycket för maken som tog till tårarna. Den lilla pesten tittar på sin far och säger: det är ok att gråta pappa, vi är också lyckliga! Härligt.

Vi hoppar över byn i mitten och koncentrerar oss på de sista två, kanske främst den allra sista, Monterosso där vi käkar middag och hoppar i badkläderna direkt efteråt. Den lilla talar om för mig att idag vill hon minsann inte ha puffar! jag känner mig skeptisk men låter henne hållas. Rätt var det är ropar hon: kolla mamma jag kan simma! Jaja säkert tänker jag och är övertygad om att hon går med fötterna på botten, men icke! Ungen simmar faktiskt och SOM hon simmar. 14 simtag dit och 11 simtag hit och hon tröttnar aldrig! Det otroligt salta vattnet hjälper henne att flyta och hon får självförtroende nog att testa ordentligt. Inser vart jag kommer få spendera resten av semestern, vakande som en hök över vattnet! Hon meddelar oss på tåget hem att du mamma, de där puffarna de kan du allt ta och ge nån annan !

Cinque terre är nog en av de vackraste platser jag varit på och maken har meddelat att där har han faktiskt kunnat skaffa sig ett hus...

I skrivande stund är han i nåt berg han hittade igår och jag har börjat plocka ihop husbilen ty i morgon lämnar vi denna plats och åker mot det som enligt pesten är det riktiga Italien, San Remo och som vi längtar!

Salut

Premenstruell, nykrockad och desperat

15/7 10
Upp som en sol och ner som en pannkaka brukar man säga och få gånger passar detta in så bra som idag. Vi lämnar rom tidigt på morgonen för att slippa all trafik och vägarna ligger öppna och fina. Vår GPS är inställd på sestre levante , en by på västra sidan landet närmare bestämt i Ligurien som vi älskar. Vi ägnar tiden i bilen åt att läsa den manual för turister som vi kanske skulle läst för 4 år sedan. Jättekul och lärorikt om historier och olika turer som varit i landet vi kommit att tycka så mycket om. Anledningen till dagens mål är att maken under tre tillfällen försökt att få oss att se cinque terre, 5 små byar som skall vara makalöst vackra. Man vandrar eller åker tåg mellan byarna och bara insuper atmosfären. Anledningen till att vi inte kommit dit tidigare beror ytterst på undertecknad och jag tänker inte gå in på detaljer kring detta....
Av motorvägen och allt flyter på , Gpsen börjar räkna ner metrarna och rätt var det är talar den om att vi nått vårt mål. Ser inga husbilar någonstans utan jag ser bara gamla människor ty vi har nått ett ålderdomshem... eh ok, börja om, börja jaga camping.... massa skyltar som visar åt olika håll så sakta och försiktigt börjar vi leta. vi har tre campingar att välja på och när vägen börjar gå uppåt och smalna av påtalar jag makens uppmärksamhet och säger: är du säker på att vi skall upp här, vi har ju gjort misstaget förut... kanske vi inte kan vända däruppe. Han gör ett försök och sen går allt åt helsike. Vårt försök att vända slutar med att vi krockar, inte med en mur utan två! Vänster sida bak och höger sida fram är nu fint tejpat med silvertejp och vi är glada att det inte blev värre än så för jäklar hur det lät. Maken tog ut sin frustration på mig och luften gick ur fullständigt och tårarna rann i strilar ut med kinderna. efter 7 sorger och 8 bedrövelser hittar vi en camping långt ute på obygden utan varmvatten , toaringar och toapapper men med väldans massa udda småkryp. Mitt humör har nått botten och jag är svullen och blöt i ögonen hela tiden. Maken har bett om ursäkt en milion gånger och försäkrat att det bara är plast och att det igentligen var hans fel som åkte upp där in the first place. Väl framme på campingen börjar jag inse att mina cigaretter är slut , förbannat! Här säljer man bara på speciella ställen så vad göra? Jo, upp på cykeln och trö 6 km in till byn, men gissa om det var skönt att få ur lite frustration...
Där kommer alltså jag, en vilsen svensk på min stålhäst med för låg sadel mitt i ingenstans på jakt efter det jag måste ha, då händer ju det där som verkligen bara händer i vår värld, undertecknad blir stoppad av polisen som vänligt men bestämt visar mig att jag minsann skall cykla på avsedd bana på andra sidan vägen.Undrar om han fattade hur fel ute han var som försökte tillrättavisa en  nykrockad premenstruell svettig och jäkligt röksugen kvinna, jag bara vevade med mina armar och utropade: jajaja, åsså fortsatte jag på den väg jag kom..

I morgon blir det de där förbannade 5 byarna och it´s better be worth it!
Salut
 

Bella bella Roma!

14/7 10
Jag är förälskad, överväldigad och konstant leende över denna underbara stad! Min favorit alla kategorier! Vi har upplevt gamla Rom, nya Rom, antika Rom, dyra Rom och bara bästa Rom. till alla i som aldrig varit här, åk hit!
gårdagskvällen flanerade vi runt på gatorna i flera timmar och bara njöt av allt det vackra. När vi kom till colosseum hade det precis stängt, det stängde en timma innan solnedgången... hm, enligt mig så var solen otroligt vaken fortfarande men vem är jag att bedömma det? För att spara på krafterna en smula tog vi en taxi tillbaka till de centrala delarna. Att åka taxi i Rom är en ny erfarenhet och även här fick jag förgäves leta efter bälten till barnen ! då vi med största säkerhet skulle bli lurade satt maken med kartan i handen varpå han inser att chauffören " råkat" åka fel och min duktiga man påpekar detta. Då slänger han runt oss i en u-sväng av sällan skådat slag och både jag och tjejerna höll i oss för allt vad tygen höll. Chauffören berättade att hans förra flickvän var från Umeå! Värdelöst vetande, men ändå.

 Maken och jag delade en flaska vin vid Piazza Navone varpå han utbrister, sunkigare än så här kan man ha det en sleten Tisdag. Barnen kämpade på urduktigt och utan gnäll ville de lära sig allt om det vi såg. Det blev en kväll jag sent skall glömma. En sak hade vi dock missat och det var spanska trappan men vi bestämde oss för att även ta den under morgondagen så vi började gå mot tunnelbanan. Den lilla pesten suckar och säger till sin docka: bara att börja traska igen Maja, inget att gnälla över! Helt rätt inställning!
Precis innan tunnelbanan så bara är den där, den spanska trappan och som i ett huj får vi se den också och mina vänner där på en storbild visade de en härlig modeshow. Precis i de kvarteren ligger de allra finaste butikerna uppradade, så där satt vi, på spanska trappan i Rom med modevisning i ryggen och fetingbutikerna framför ... om jag fällde en tår, japp! Undrar om det var för att affärerna var stängda.....

I morse när jag kollade termometern trodde jag det var ett skämt, den hängde på solsidan , det skall man inte förglömma MEN den visade 48,5 grader, tror aldrig jag sett sådana siffror på en termometer förut! Vi packade på oss alla flaskor med vatten vi hade hemma, på med hattarna och så traskade vi igen. Första stopp, Vatikanen och Påvens Rom, eller han den där kyrkgubben som Alice kallade honom. Vilket ställe, man blev fylld av vördnad på något konstigt sätt och det gick inte att sluta titta på alla vackra och stora byggnadsverk. Varmt var det såklart så vi skickade fram ungarna för att svalka sig i den ena av två fontäner utanför Peterskyrkan, barnen älskade det men se det gjort inte farbror polisen.....
traskande igen och när vi kom till Colosseum hoppade vi med en guide återigen vilket visade sig vara helt överskattat, visst lärde vi oss en del men damens engelska var av den kalibern att en 11 åring hade klarat det bättre. På kvällskvisten bussar vi oss hem i en överfull buss men barnen är tappra och kämpar på likt de gladiatorer vi mött tidigare under dagen. Bad och middag får avsluta dessa kempebra dagar här i Rom, men visst kommer vi tillbaka! i november närmare bestämt, men då bara maken och undertecknad!
Husbilen är återigen packad och i morgon bär det av till ett ställe jag inte kan stava till så det får jag berätta mer om då.
Salut

Italienska män diskar inte!

13/7 10
Klockan är 13 .15 och vi har siesta, livet stannar upp och ingen orkar göra något, allt är stängt och det är nog meningen att man skall leva så när temperaturen går över 40. Klockan 16 börjar livet igen.  Vi har åstadkommit massor och det känns som vi haft världens längsta dag. Uppstigning 0600 och avfärd, berg upp berg ner, berg upp åsså berg ner igen I tunnel eller Galleria som det heter här, Galleria för mig är något betydligt trevligare! allt gick fint men det var svettigt för både mig och vår chaufför.
27 mil på finfina vägar, frukost vid mack, GPS en ställd på camping Roma, endast ett stenkast från Vatikanen. Just denna camping fick vi tips om av våra engelska kamrater vi träffade i Österike, tur för oss annars hade vi inte haft en aning om att den funnits.  Så, alltså vi har klarat bergen, vägen, hittat campingen, checkat in, rekat stället, badat i poolen och vi har inte ens ätit lunch! Har bestämt oss för att ta buss och tunnelbana och se Rom ikväll, enligt maken är det speciellt vackert på kvällen när alla ljusen tänds. Jag är exalterad och jag längtar.... Får väl se hur natten  blir då vi bor precis bredvid nattclubben, men det gör ingenting just nu . Igår kväll när allt var klart för läggdax tog jag och min kära en tur ner och skulle fixa disken tillsammans då en medcampare från Italien dök upp. inte ett ord engelska pratade han men vi förstod så mycket att han berömde vår " camper". Han påpekade också att det var johan som diskade och inte jag. Maken skrattar och försöker förklara att jag lagar maten vilket inte han gör. Mannen ropar; oj oj oj, i italien är det kvinnan som lagar mat, diskar och tar hand om barnen medan mannen försörjer familjen! Hornen växer på undertecknad och jag berättar att i sverige är vi jämställda minsann. Mannen skrattar och kallar mig prinsessa som bara står där och övervakar så att maken diskar rätt!! Jag! prinsessa! baha....
Salut



Det var på capri vi mötte varann....

12/7 10
i skrivande stund sitter jag i ett fantastiskt Sorrento där temperaturen nått ner till behagliga 29 grader, vi är nybadade och tankar på med vätska som vi lidit brist på idag. Tjejerna fyller på med salt i form v chips och maken är och slår rekord i sitt berg, med andra ord, rätt fett gött! Husbilen är packad och när cyklisten kommer åter skall vi trixa ut den från hålet vi står på, han undrar fortfarande hur i helsike vi fick in den så det lär blir intressant! Anledningen till förberedelserna i kväll är att vi åker i ottan i morgon och för att inte väcka våra medcampare går vi så mycket som möjligt i dag. Förra året när vi åkte hem frågade jag min kära om han inte kunde visa mig Rom och i morgon är det dax, vi har 27 mil dit och det är en baggis om det inte vore för de 2,5 mils helvete upp och ner för bergen vi måste klara först.... håll tummarna är ni snälla!

I dag har vi varit på tur med buss och båt till Capri, en fantastisk ö! Vi köpte in oss hos en grupp canadensare så med en engelsktalande guide har vi sett det som är värt att se och lärt oss massor. Om man skall åka dit bör man nog kosta på sig en kunnig guide för då får man också åka med i små bussar upp på slingriga vägar högst upp på 2000 meters höjd, något som är väldigt svårt att göra själv.

Vi har gått , fönstershoppat och ätit jätteäcklig mat men vad gjorde det när utsikten och upplevelserna var hänförande! Det var romantiskt å det grövsta och när maken tog min hand och sa: om vi skulle gifta oss igen så skulle vi göra det här va så nästan fick jag ingen luft!  Vi har bestämt att vi skall åka hit på vår 10 åriga bröllopsdag men då kan ni lita på att vi åker själva ;)

Under denna resa har vi mött så många otroligt trevliga människor , månne är det att vi är mer öppna och mer orädda efter dessa år? Kul är det i alla fall, idag höll vi ihop med en familj som varmycket  trevliga och superkul att umgås med.  de hälsade oss varmt välkomna till deras hem i Canada och den resan tror jag vi skall göra i en framtid faktiskt.

Insåg nyss att vi faktiskt vänder norrut i morgon för första gången under denna sommar, just att vända nosen uppåt brukar för mig vara en signal då jag börjar längta hem. Dock gör jag inte det alls utan jag ser fram emot allt det roliga som väntar... många veckor kvar ännu!

Salut


Måndagen den 11 november

Het kulturtur

7/11 10
Antar att maken kände av stämningen när han kom tillbaka från sitt berg tidigare i kväll ty nu har han tagit barnen med sig på glasstur. Skönt för idag nådde de gränsen för vad mitt tålamod tålde. Vi har idag spenderat dagen i Pompei vilket var mycket intressant och spännande och väldans varmt. Flickan i receptionen sa åt oss att ta mycket solkräm på och vara noga med hattarna..... tja, krämen fixade vi  i alla fall. Tåg på äkta Italienskt vis, skakigt illaluktande och massa poliser på stationen och sedan tre timmar bland ruiner och guidning genom en märklig telefon vi fick med oss. På kartan fanns nummer till alla sevärdheter och så skulle man knappa in det numret på telefonen och vips så fanns där en engelsktalande guide som berättade om kejsare, handel, politik och härliga fajter. Jättekul för barnen kan man tro!
Vid lunchtid hittade vi ett autogrill mitt bland ruinerna, en härlig paradox och hemskt långt från kejsardömet pompei! Barnen meddelar här att de inte orkar mer i värmen och vi bestämmer oss då för att titta på kartan och sitta där inne och lyssna på farbror guide i telefonen, ett slax kvick fix round pompei kan man säga, helt perfekt om ni frågar mig!

efter tågresan väntade en härlig bensträckare på ungefär 20 minuter och då gassade det på utav helsike, den l illa pesten tokprotesterade och stampade i backen värre än någonsin så mutorna duggade tätt hela vägen hem till husbilen. Bad i poolen och jag börjar känna mig så trött på både make och barn, det kryper i mig värre än myrorna i husbilen och jag känner att mitt utbrott är på väg. Lagar korvstroganoff och ris bara för att blidka maken som är på egen tur i bergen, tur han har som får komma hem till dukat bord muttrar jag för mig själv när jag rör frenetiskt i korven. Själv har jag tappat matlusten och det blir inte bättre  när den stora prinsessan börjar peta i maten och se ut som jag tvingar i henne något hemskt. Maken försöker få henne att äta men icke ty hon gillar inte korv!! sen när gillar hon inte korv ( SKITUNGE) Den lilla pesten kommer till undsättning : Alice, ät det äckliga först och sen tar du riset, så gör jag!
Alltså, som sagt, han tog dem och pep iväg för en stund sen och vad mig anbelangar får de gärna ta en tur runt hela jäkla berget!
Salut

Learning by doing... varför skulle man?

9-10/7 10

Fåsse nu, det är 5 e året vi är på resande fot med husbil och till Italien och vad har vi lärt oss? jo följande: när italienarna INTE har semester, åk inte mot havet på en fredag ty då åker alla italienare i hela världen mot kusten, leta inte efter camping när det är sent man har åkt långt och man är hungrig och trött, säg ALDRIG det är bara en kort bit kvar nu och mina vänner åk för fan inte upp i bergen med 9 meter husbil. Då kan man fråga sig hur det kommer sig att vi återigen har brutit mot alla dessa vetskaper? kan det vara att vi saknar utmaningar i livet? Kan det vara att vi har osedvanligt körrt minne? kan det vara så att vi drivs av vansinne och driter gött i bättre vetande. Inte vet jag men gårdagen var av den sortens dagar vi kommer minnas länge... med rysningar. VI startade från Venedig på morgonkvisten och färden söderut gick väldigt bra, även förbi Rom flöt det på vilket är ovanligt. Jag sa flera gånger till maken hur bra det gick.. barnen såg på film och var helt inställda på att vi hade en lång färd denna dag.
GPS en inställd på Neapel och den visade att vi skulle vara framme ca 18 00, perfekt. I kartan hittar jag då en liten tarm söder om Neapel där den norra kusten är spegelbilden av Amalfikusten om ni förstår vad jag menar. Där finns massa campingar och jag föreslår att vi skall åka på dem. inställningen på GPSen visar plötsligt att de sista milen kommer ta väldigt lång tid och här nånstans borde någon av de vuxna i bilen reagerat. Vi kommer fram till Neapel och där tar det stopp. Det är totalkaos i vägen och samtliga italienare i hela världen skall åka genom samma vägtullsstation.... Bilar överallt, ingen filkörning, ingen blink blink när man skall svänga, bara att luta sig tillbaka och gilla läget. en timma går, två timmar går och det går snigelfart framåt. Rätt var det är när vi står mitt i 6000 andra bilar börjar kopplingen att hacka. maken svär en harang som jag inte kan skriva och jag börjar be till gud att det skall hålla, bara tanken på att få stopp där är icke tilltalande. Vi klarar oss genom att maken tokgasar så hela bilen rusar, åker av vid en mack och vilar en stund. Vägen vi skall åka ser lite krokig ut men mackkillen försäkrar att den inte är farlig med denna bil. Ok, sen när skall man lyssna på dem? What do they know? Av motorvägen och så upp på den röda lite mer krokiga vägen och nu kan jag meddela att jag ber till gud, mamma och samtliga nära och kära jag har i himmelriket. vi åker på slingriga cerpentinvägar högt högt uppe på berget och långt därnere ser jag typ botten. till slut börjar maken förlossningsandas och skrika; varför , varför gör vi detta igen!! och då är jag riktigt skraj, jag gömmer ansiktet i knäna och ojar mig högljutt. Han tröttnar på mig till slut och säger: nu får du fan skärpa dig och hjälpa mig i stället. jag rycker upp mig och meddelar att det finns små fickor som man kan stanna på  varpå han slänger sig in i en. Klockan är nu 21 00 och humöret är sådär. Paret i den lilla bilen vi störde med vårt helljus vid fickan var nog inte heller så nöjda;)

Ner kommer vi och maken konstaterar att bussen åker ju här, nu kör vi. Hittar en camping och jag har tårarna hängande utanför ögonen när jag frågar, eller ber: har ni en plats till oss snäääääääääääälla!  Det har han!! Han ser nog hur jag mår och erbjuder oss platsen på ägarens bakgård! Vin får vi också av honom, allt för att mor skall bli glad igen. 22.30 sitter vi till bords och käkar pannkakor från Willys och man kan bara le åt eländet. Här meddelar också maken att när vi åker härifrån startar vi 0400 på morgonen.... har ni hört den förut??


Under dagen i dag har värmen gjort så att det enda stället man kunnat vara vid är havet så vi gick hela vägen ner till stranden på morgonkvisten och har spenderat dagen i vattnet. 39 grader och det räcker ju! I morgon blir det Pompei och på måndag blir det Capri så även om vi beter oss crazy some times så blir det rätt bra i slutändan.

Salut

Sista dagen i Venedig

8/7 10

Vid familjerådet igår gick debatten så hårt att det slutade med folkomröstning, tre för och en mot att vi skulle stanna en natt till i  Venedig, jag försäkrade maken om att sommaren inte är en tävling om vem som hinner flest mil på kortast tid och att vi behöver tid att vila. efter gårdagens promenadmarathon bestämde vi så att idag är det barnens dag och vi fick följande lista från dem: fruckost mä ägg, Polen med bad och sol , glass, lunsh  varrt ni vill, polen och mer glass , midag på resturangen och sist kortspel. Sagt och gjort, poolen blev det och jag har fina röda märken som bevis... blir svårt att somna i natt. 30 grader och en härlig bris men visst är det så att kroppen inte riktigt vant sig ännu. Någon som inte vant sig vid att ligga stilla är maken som i dag bestämt sig för att börja ny sport: simning! Han hade ett trauma när han var liten så vatten har tidigare inte varit hans grej riktigt, men nu skulle det bli andra bullar. Hur långt är Vansbrosimningen älskling, vet du det? Eh... jag? nä typ inte en aning. ( varför trodde han att jag överhuvudtaget skulle vilja veta det?) Han avverkar en hel massa längder och efter en stunds vila är det på´t igen. Han konstaterar att det känns bra men han förstår varför simmare får så breda axlar ;)) Om jag skall vara riktigt ärlig tror jag inte han kom ut ur startfållorna på vansbrosimningen med den längd han simmade i dag men det är ju en bra start...

Middag på restaurangen som vi lovat och sedan får vi besök av våra trevliga spanska grannar som har med sig ett fantastiskt gott vin... de har nyss gått så nu är det dax att vila några timmar igen. Bilen är packad och barnen är införstådda med att vi har en lång biltur framför oss, GPS en inställd på Neapel så nu bär det 76 mil söderut. Hade det varit lika många mil på en tysk Autobahn hade det varit peanuts men nu snackar vi Italien.. det kan lika gärna ta stopp runt hörnet och där kan vi bli stående, man vet aldrig. Två dagar kan vi nog räkna med att det tar ner till södern och maffian!

Salut

vilse i venedig

7/7 10
I morse fick jag föna håret och ni anar inte hur skönt det var att få göra sig i ordning på riktigt och inte något hafs tjafs på en parkering! Venedig med buss skulle dagen innehålla, hur svårt kan det va? Campingen vi bor på är modellen där allt är lätt, bussen stannar precis utanför porten så det är bara att boka och kliva på. Man måste boka och damen i luckan gör fyra kryss på 11 bussen, ett kryss för varje Olsson. Hur kan det då komma sig att bussen är överfull och människor står överallt? Man kunde tro att max antal kryss motsvarar max antal stolar.... men jag glömmer att vi är i Italien, landet där allt är lite sådär som det passar för stunden, charmigt kan tyckas men inte på en buss.
Jag inser också snabbt att några bälten finns inte och manar barnen att hålla i sig hårt!
Vi traskar runt i timtal och vi hinner med härlig shopping, fantastisk middag vid rialtobron där mor och far även delar en flaska vin i värmen.... hm, mrs napkinhead är åter på plats och barnen vrider sig av skratt medan maken skäms som en hund.
När vi bokade returresan  kändes det  sent att välja åttabussen men i efterhand är jag glad att vi gjorde det ty maken the guide som kan allt i hela världen tog på sig att leda oss tillbaka till busstationen och efter 65 broar och 78 svängar inser undertecknad att något är fel. Jag har sett samma jäkla kyrka allt för många gånger och dessutom undrar jag om den inte ringde i sina klockor sist vi gick förbi.... en gång i timman torde den ringa.
Tar kommandot över gruppen och frågar en, två och tre personer efter vägen och långt om länge senare är vi framme med svullna ben och trötta fötter.
Under hela dagen har jag letat efter en underbar väska jag hittade i den första affären vi gick in i och så valde jag att göra som man gör oftast: vi tar den sen, den är säkert billigare längre fram, men så blir ju aldrig fallet. efter felmanövreringen missade vi såklart affären på vår väg tillbaka och sur som ättika konstaterade jag att den jäkla väskan var ett minne blott. den lilla fick en stund att leka i en park innan bussen skulle avgå och då meddelar maken att han måste gå och kissa, han är borta länge, väldigt länge! Till slut kommer han åter strax före jag skulle larma vakthavande och jag bannar honom såklart för att bussen snart skall gå. Då räcker han fram en påse till sin ilskna fru och döm om min förvåning när jag inse att den fantastiska väskan ligger däri!! Han är förlåten!

Salut

brennerpass, Europabrucke och spöregn

6/7 10
Varje gång man skall lämna en plats fylls hela bilen av ångest, vi vet att vi har lång väg att köra, vi vet att det innebär tunnlar, berg dalar och massa trafik. På bara några dagar blir stället man står på som hemma och fast man vet att nästa ställe också blir det så kommer ångesten ändå. Denna dag är speciell då vi skall äntra Italien och försöka nå Venedig till kvällen. Jag vet att just Brennerpasset och den stora bron är lite småjobbig att ta sig igenom så min rädsla och ångest är extra stor i dag. Barnen får knappt nån frukost då jag inte orkar förmå mig till att tänka annat än olyckor och massa annat läskigt. Inte gör det saken bättre att det fullständigt vräker ner regn och är 14 grader varmt!! Längtar inte hem men vill gärna ha värme och fint väder, det är liksom därför vi åker alla dessa mil. Vi har hittills lagt bakom oss 250 mil så lite värme kunde väl vara helt rättvist nu?

Upp upp upp och ner ner ner... herregud mina vänner efter att man kört upp en bit är det  en hel dag med nerför. Maken är superfokuserad och går knappt att prata med, jag och lillan ser omsom på film och omsöm ner i kudden. efter brennerpasset inser vi, nu är vi faktiskt där, i Italien! Som vi har längtat!
 vi stannar för lunch någonstans på vägen och när vi kliver ut är den där; värmen! Den efterlängtade värmen och jag undrar om det är dax att plocka av sig strumporna?

Fram på seneftermiddagen rullar vi in på campingen strax utanför Venedig och ni kan ju bara haja att jag var snabb på vinet denna kväll!
Nu skall vi uppleva denna besynnerliga stad i några dagar innan det är dax att åka vidare och då kommer vi säkert ha samma ångest som i morse men den känns ju väldigt avlägsen just precis nu!
Salut

Stig helmer och jag

4-5/7 10

Vi vaknar upp i ett hett Österike och bestämmer oss för att se själva by´n Kitzbuehl och vilket vackert ställe. Jag är helt väldans nöjd över att det är söndag så allt är stängt ty här skulle semesterkassan kunna ryka i ett huj. Någon talar om för mig att söndag är en "family day" så därför är allt stängt..... vad är det för fel på att ta familjen med på shopping da?
Vi käkar glass som ingen av barnen gillar och maken köper världens största milkshake, nöjd kille! Jag är helt tagen av omgivningarna och bestämmer helt själv att hit skall jag tillbaka. någon sa mig en gång att denne person ville resa långt, " europa i all ära" men vi vill längre bort. Undrar om hon varit just här på denna plats? Under kvällen inträder någon form av trötthet hos flickorna i bilen och vi bestämmer att vi skall mysa framför tvn medan mannen testar 2000 m Kitzbuhel horn på cykel. Något slokörad kommer han hem och meddelar att han kört fel väg och hamnat mitt i en slalombacke, inget rekord i dag alltså.

Under natten öppnar sig himlen och vi hamnar i ett oväder utan dess like men märkligt nog skiner solen på morgonkvisten igen. Denna dag skall ägnas åt linbanefärd upp på 1800 m höjd, detta torde vara semestern då mor skall testa gränserna för allt vad tygen håller. Vi cyklar 5 km bort till Kirchberg och medan jag betalar med skakande händer frågar jag: det är väl ingen fara va? Damen i luckan skrattar och försäkrar mig att det är ingen fara alls. Yeah right! Vi är helt ensamna  på stället man går på och jag har svårt att tänka en enda tanke klar och jag har extremt lätt att sätta mig in i Stig - Helmers tafatthet... In med biljetterna i automaten och så in i gondolen.... Jag vill kräkas, dö och svimma på samma gång. Tårarna rinner och jag undrar om jag inte är klok på en fläck, hur tänkte jag nu? Hur i hela friden kan man utsätta sig för detta ? en ansvarsfull mor och fru som dessutom jobbar åt staten minsann...


Väl uppe är det så vackert så tårarna rinner för det, sicken blödig människa jag blivit. Vi går där uppe bland kossor och andra vandrare ( hehe ) och jag har bara ett mantra i huvudet: här och nu anna, här och nu! Nu gäller det att njuta och inte tänka ett skit på att vi skall ner igen...

vi äter lunch där uppe och risken är stor att man faktiskt blir lite smått religiös på kuppen. Som om någon i himlen tänkte följande: nu skall vi testa henne ännu mer så nu skickar vi på ett oväder också, så kommer regnovädret from hell in över oss och jag känner panikångestattacken är på väg. vi småspringer förbi kossorna och traskar - läs släpar- med barnen upp till liftstationen igen... svårt att andas, min sista stund är kommen men jag inser att det är väldigt vackert där jag kommer dö...

Precis som vi skall gå på vräker det ner och det stormar på ordentligt och jag får ett bryt, jag klarar inte av att åka ner... det går bara inte, måste röka, måste andas, måste överleva! Nu i efterhand ter det sig något hysteriskt men jag vet inte vart känslorna kommer från. Hela familjen Olsson backar tillbaka ur liftstationen och parkerar sig på en bänk utanför .... Min stora prinsessa tittar på mig med sina vackra ögon och säger: det går bra mamma, det vet du ju! HOn är klokare än jag. Visst gick det bra! ner kom vi och kvällen består av endorfiner som hoppar runt då jag inser att jag övervunnit min stora rädsla för höjder och små utrymmen! Heja mig.

Maken är så glad ty han har kommit ända upp på toppen denna kväll och han låter meddela att det tog 46 minuter medan rekordet är 28 minuter, lutningen är i snitt 14% och max 22,2% ! Dä ni. Inte blir det sämre av att vi delar boendeplats med htc colombia vilket är ett cykelstall som i dessa dagar kör Österike runt!
Salut

The hiiiiills are alive....

3/7 10
en vecka tog det innan irritationen tog över bilen  och stämningen gick under fryspunkten, märkligt då temperaturen idag är modiga 40 grader! Vi lämnar Berlin på morgonkvisten och börjar med en felkörning på 25 mil... tänk er själva, komma till Göteborg och inse att man åkt fel! GPSen får bryt och visar in oss på småvägar, maken gapar: VAD HAR DU STÄLLT IN NU?! jag är inte heller mogen och gapar tillbaka att ALLTID ÄR ALLT MITT FEL, KANSKE HAN BORDE GÅ KURS I ATT INSE ATT HAN KAN GÖRA FEL NÅÅÅÅN GÅÅÅNG. Barnen är komiga och bråkar om vilken film de skall se och gnäller i största allmänhet om allt som går att gnälla på. Jag biter ihop, ja det gör nog alla faktiskt och som sagt vi färdas under spänning och tystnad. Någonstans stannar vi för frukost men värmen tar död på allt vad matlust heter, skönt tänker jag då blir det bantning lagom till bikinin skall på...
Vidare söderut och vi lägger Tyskland bakom oss i ett huj, det är toppen att åka tyska motorvägar en dag när fotbollen styr, inga bilar någonstans underbart.
Strax före gränsen till Österike skiner maken upp och ropar; titta där är de!! han refererar till de stora bergen som tornar upp framför oss. tänk att två personer som tycker lika i massor kan tycka helt olika om dessa toppar ty frågar ni mig tycker jag de ser hemska och farliga ut. Jag börjar ladda för alptur och humöret åker ner i skoskaften igen, jag gnäller och tjatar på honom att han kör för fort, för vingligt för galet för nära och gud vet allt hur jag håller på. Mitt i ett gnällskov känns det ju helt ok men det är rätt beklämmande så här i efterhand att inse hur man beter sig när rädslan tar över.

Barnen har nu äntligen 10 timmar senare enats om film vilket gör att  i alla fall de är tysta därbak. Vi bestämmer oss för att åka röd väg ( markerad röd i kartboken alltså ) istället för gul då den verkar smalare och krokigare. Siktar in oss på väg 172 och full fokus gäller, problemet är bara att just vid den avfarten har det österikiska vägverket bestämt sig för att bygga om vägen så någon avfart finns inte. HUMÖRSVAJ....
knix  och trix in i lilla byn, förbi lilla uteserveringen mitt i vägen med vår 9 metare, gissa om det skakade i glasen när vi passerade och gissa om gästerna hade stora ögon när Olssons rullande dass åkte igenom deras restaurang?
3 mil kvar.... uppåt sakta men säkert åsså lite neråt mitt i allt och rätt vad det är ligger det där: Kitzbuhel, vackert som en saga och jag börjar genast gapa: the hiiiiils are alive, do a dear a female deer, re a drop of golden suuuuun, ja ni vet. Vi hittar en camping som är helt fantastisk mellan bergen och precis vid en liten sjö som vi dessutom får plats vid, underbart!
Innan middagen språkar maken med vår danska granne som märkligt nog berättar att han är från Östberlin och flydde ut därifrån efter att han suttit i fängelse i 18 månader för att han smugglat människor ut ur det hemska... är det inte märkligt? Är det bara inte för märkligt ?

vid bordet i kväll pratar vi förhållanden och barnen vill veta hur mamma och pappa träffades, även om de hört historien 25 gånger minst. Vi berättar och minns, skrattar och håller handen om vartannat och kommer till sist fram till bröllopet då den lilla pesten avslutar; men vänta nu, jag fattar inte, är du gift me han!
Salut

Biltema goes bizarr

2/7 10

vår sista dag här i Berlin har spenderats på våra fina fordon från biltema, de hopfällbara ni vet. Jag har fått bekänna färg vill jag lova det är inte lätt att hänga på maken även om han kör med kärra bakom sig. det är fantastiska cykelvägar här men de går på vägen som är två eller trefilig hela tiden!
Vi fick tips av vår suspekta tyska granne i går kväll om ett ställe där de bevarat muren och gjort som konstverk på den två km långa kvarlevan. Det är vackert, fantastiskt, läskigt och varmt, allt på en gång. Jag får här mitt första semesterbryt och börjar storgråta precis som sig bör. Känslor som inte kan ta vägen någon annanstans bara sväller över så där står jag vid Berlin muren och storbölar. Tjejerna tröstar och maken skrattar och plåtar undertecknad för fulla muggar. Vi hittar ett fint ställe precis vid kanalen och där får de vuxna en öl modell stor som svalkar underbart i 35 gradig hetta. Drycken tar vägen rakt upp i huvudet på mig och barnen får nu bevittna en tokfnittrig mor i stället och de får för fösta gången stifta bekantskap med mrs napkinhead.... får de inte men för livet av detta-.....

Vi cyklar vidare och nu så här med kartan framför mig inser jag att vi fräst runt hela Berlin, eller i alla fall alla sevärdheter. Jättekul har det varit att se , synd bara att man skippade historielektionerna i skolan. Maken är mycket stolt över sin cyklande fru som under 8 timmar ridit mer stålhäst än hon gjort i hela livet, dä ni!

I morgon bär det av söderut och målet är alper i Österike men det lär visa sig i morgon kväll hur modig jag är, kanske får jag alpbryt och vi skiter i alltihop, vem vet?
Den lilla pesten råkade höra mig när jag konverserade med grannen förut och hon avslutade det hela med: Jag har då aldrig vart i Germany men jag har vart i Berlin!
Salut!

Bärs i Berlin

1/7 10
Vi lämnar campingen vid världens största turistfälla och beger oss mot berlin någongång på förmiddagen. Efter 48 timmars bestämmande av de korta människorna i bilen är det äntligen dax för lite vuxen kultur. skall vi köra direkt mot centrum eller? Makens fråga kommer något oväntat då det vanligtvis är han som brukar föra befälet över själva körningen. Så minns jag vår felkörning häromdagen och inser att han inte vill ha mer skäll av sin hustru... Sagt och gjort, centum blir det! tre filer, maaaaassa bilar och jag ångrar genast vårt val, vad är det för fel på att ställa bilen på säkerhetsavstånd från allt farligt och ta tåget in?
Plötsligt slår det mig att för att köra in i tyska städer skall man ha en grön liten lapp i rutan som visar att du betalat för ditt co2 utsläpp. Detta har Olssons såklart inte införskaffat så nu känner undertecknad även en viss oro för att stöta på farbror polisen...
GPS en är inställd på en ställplats nära centrum ( som JAG har ställt in) och jag är mycket stolt över att jag är tyst som en mus de sista två kilometrarna . Trångt, varmt, tiggare, fönstertvättare mitt i vägen och en väldans massa bilar i två smala filer. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: han är bäst, vi kommer fram.
Pannkakor och sylt ger glada barn och under lunchen bestämmer vi oss för att inte lägga pengar på tåget utan ta cyklarna in till stan, hur svårt kan det va?
Vi monterar upp våra ihopfällbara cyklar och parkerar kidsen bakom länets kändaste cykelbud. Hur tänkte jag då kan man undra?
Herrejesus vilken vådlig färd, först i ledet: maken med snygghjälmen på tätt följt av två okammade blonda troll på kärra och så sist som liksom grädden på moset , en hysterisk fru. Antar att vi inte precis då motsvarade den typiske turisten!
Parkerar oss vid Brandenburger tor och bestämmer oss för att ta en turistbuss runt stan ty då ser man allt på nära håll intygar mannen i mitt liv. Det är varmt där uppe på andra våningen i bussen, mycket varmt och den lilla pestens gnällande börjar omgående. minus 1 timmas nintendospel för varje gnäll är straffet som gäller och hon kniper en stund....
Vi har valt en buss som man kan gå av och på som man vill under dagen och vi väljer att gå av vid Checkpoint charlie. Jag imponeras av makens historiekunskaper och han leder resans bästa lektion hittills. Barnen tar illa vid sig och tårarna rinner på dem, jag hade också gråtit en skvätt om jag kunnat. Historiens vingslag har aldrig varit så påtaglig och man inser hur fruktansvärt dessa stackars människor haft det. Jag blir oerhört ödmjuk till vårt liv och undrar hur i hela friden man kan understå sig att klaga över huvudtaget?!

Med väskor och barn ställer vi oss att vänta på bussen igen men minuterna tickar på och jag och maken kikar oroat på varandra över barnens huvuden. Oron visar sig vara befogad då vi missat sista bussen med 45 minuter. Den passerade mitt i vår östberlinska lasagne. Således har vi inget val annat än att fotvandra hela vägen tillbaka och den vandringen mina vänner är ingen lek. Det är en kamp och den lilla pesten släpar sina fötter och bryter i hop var 5 e meter, nintendospel tidigast sönda nästa vecka!
Fram kommer vi också väntar så returcyklingen tillbaka till husbilen......
Nu sitter vi här, med livet i behåll och dricker en bärs i Berlin och det är inte så där väldigt jobbigt längre.
Salut

They fuck you in the drive thru

29/6

När vi vaknar denna morgon finns inga lastbilar kvar på vår plätt , märkligt hur man kan sova sig igenom när alla dessa fordon åker iväg, då är man trött!

Det är varmt, mycket varmt och jag undrar varför i hela friden vi plockade fram de tjocka täckena i går kväll... frusit har vi då inte gjort i alla fall. 30 minuters färd och vi är framme vid det hett efterlängtade första resmålet: tropical islands! Campingen är jättefin och det finns massa platser att välja mellan. Vi parkerar, monterar upp våra hopfällbara cyklar och beger oss iväg mot den zeppelinarhangar som äventyrslandet skall finnas i. Det är en märklig känsla, nästan lite otäckt att se spår av historien och man inser att vi faktiskt befinner oss i öst och det var faktiskt inte så längesen som......
vi kör lagtempo på flygrakan och solen gassar gott i ryggen. I entren blir vi varse hur det hela går till: man betalar inget när man går in utan varje medlem i familjen olsson blir försedd med ett armband, detta armband skall man sedan sätta mot en apparat så fort man handlar något och så betalar man när man går ut. varnings lamporna som borde lyst lyste allt, men med sin frånvaro. Gud så bra tänker jag då slipper jag tänka på att hålla koll på min plånbok. Vi befinner oss strax i ett helt makalöst ställe som alltså ligger inomhus. det har : regnskog, 350 m sandstrand, luftballongturer, 6 enorma vatten rutchkanor, säkert 8 restauranger, lika många barer och kiosker. Va bra säger den lilla pesten, nu kan jag bara gå in och hämta glass och lägga den där grejen på maskinen så behöver jag inga pengar.... jag börjar så sakta inse hur detta kommer sluta! Vi badar dyker äter och myser hela dagen i denna  mycket märkliga turistfälla och vi klarar faktiskt att betala oss ut.... hur mycket? nä det säger jag inte men maken muttrade såklart: they fuck you in the drive thru, they aaaaalways do.

Kvällen är här nu och jag sitter under min markis med lilla vinet och livet kunde inte vara bättre!
Salut

på boskapsresa mot berlin

28/6
Då vi drack på tok för mycket rosévin igår blev inte avfärden från varberg fullt så tidig som vi beräknat, detta innebar i sin tur att vi fick stryka glassen i skanör för att hinna till färjan. eller ja, vi hade nog hunnit med både en och två glassar men varför chansa.... Maken muttrar över mitt behov att vara så jäkla tidig till allt, jag menar att vad är det för fel med att ha lite extra marginal då och då, nu kanske två timmar är att ta i men nu blev det så. VI baxar in bettan i rad 52 och skrattar gott åt de djurtransporter vi ser en bit bort på plattan, stackars de som får åka med dem.

Magen gör sig tillkänna så fort mannen i väst vinkar att vi skall köra. För er som har följt oss vet att just när vi skall  upp och ner från båtarna tillhör inte de mest harmoniska tillfällena i vårt liv. I med ettan och så försiktigt framåt, innan vi hinner blinka smäller det till i sidan och vi konstaterar att en stressad tysk sprungit in i vår backspegel och helvetet bryter ut. Maken gormar och hojtar: men för helvete jag ser ju inte ett skit bakåt. Jag tänker tyst: jag skiter i om du inte ser bakåt vi skall framåt. Upp på brygga nummer ett , till vänster och upp igen på brygga nummer två, muttret fortsätter från föraren: det är ju själva faan, jag tycker så illa om dessa färjor. Alla i bilen är tysta förutom han, agnes håller i sin mamma och jag inser att jag är hennes styrka paradoxalt nog. Vi har tur detta år, vi behöver bara upp två våningar och inte tre som förra, skönt. Vi hinner knappt lägga i handbromsen förrän den lilla pesten kväver fram: dä luktar något! för er som känner henne vet att hon är otroligt äckelmagad och kräks för minsta lilla lukt, oavsett om det är bra läge eller ej. Samtidigt hör vi prinsessan ropa: kolla mamma, där är grisarna!! Det blev alltså  vi som fick resa med supersuggorna , de reser i trevåningslastbilar och som om inte det vore nog finns också säkert 30 hästar ombort . Jag tar tag i lillan och hojtar, håll för näsan älskling så springer vi. Och som vi sprang!
Pirater, fika, middag och mys och 6 timmar senare ligger den där framför oss; 100 mil autobahn! vi skall dock endast åka 30 mil då första stopp blir Tropical Island som är beläget ca 6 mil söder om Berlin.  Klockan tickar och min rygg gör sig påmind i stolen och jag ber maken stanna för att ta natten. Han har varit så duktig berättar han och lagt in alla ställplatser som finns i hela Europa i vår GPS och han föreslår således att vi skall knappa in en av dem och åka på. Sagt och gjort, 6 km till närmaste plats. Av motorvägen ( här gör vi fel nr 1, åk aldrig av motorvägen mitt i natten!!) vi kör och kör och kommer på allt smalare gator längre och längre bort från allt liv. Helt plötsligt ropar prinsessan: pappa det står någon i vägen... Farbror polisen hade kvällsjobb minsann och han tog sig en sväng med lasern... Hur fort körde du?, min fråga kom som ett piskrapp. Ingen aning svarar han, vaddå ingen aning gormar jag, du måste väl för tusan veta hur fort du kör!! Ingen polis i baken och vi kan andas ut. Vi andas ut ända tills vi inser att någon ställplats finns inte utan när GPS en indikerar att vi är framme finns där bara ett ställe där man kan köpa husbilar. Min ilska känner inga gränser, ryggen gör ont, jag är hopplöst röksugen och klockan är halv ett på natten. Hur i hela friden kan man ladda ner affärer i en GPS?! Även om han är dyslektiker så finns det väl gränser!

01.30 rattar min tysta make in oss på en mack bland 100 lastbilar, precis där man skall vara för att undvika rånare pirater och annat som man kan råka på. Väl i bädden slår vi på tv´n och svt 24 går på, döm om vår förvåning när de visar värmlandsnytt för oss där mitt inatten någonstans långt hemifrån....och precis då byttes min ilska mot gapskratt!

Salut

åsså kör vi igen....

Lördagen den 26/6

Som vi har väntat och längtat efter den här dagen, ändå ville inte den där riktiga glädjen infinna sig i morse när vi packade in det sista. Solen gassade hemma och staden visade upp sig från sin absolut bästa sida. VI har sedan länge bestämt oss för att denna semestern skulle bli lång, med betoning på lång. Sju veckor är planerade, rutten är bestämd och rotavdraget sitter på kontot. Vi pratade om de svala känslorna över förmiddagskaffet och kom överrens om att det ger sig nog, kickarna kommer nog bara vi får varva ner. Året vi lagt bakom oss har präglats av hårt jobb, huvudvärk, magsår, ryggskott, nationella prov, omorganisationer och ett jäkla kör minst sagt. Kanske är det inte så konstigt att kroppen inte fattar att man helt plötsligt skall vara överlycklig salig romantisk och fantastiskt leende då.

15.30 lämnar vi det olssonska hemmet och kryper in i vårt näst bästa hem, Olssons rullande dass. Fastspända, spända och redo gav vi oss i väg. I vålberg börjar den lilla pesten undra när vi är framme... its gonna be a long trip..
Min oro denna gång är inte fullt så omfattande då det gäller trafik och olyckor som andra år, månne har rutinen gjort undertecknad lugnare. Däremot har jag en molande känsla i magen då det gäller familjeharmonin. jag vet ju väl hur spänt läget kan bli och kommer bli om bara ett litet tag. Hur skall jag orka bära världens största tålamodsryggsäck? hur skall jag med min ömma modersröst orka svara: mamma kommer, när den lilla pesten ständigt pockar på mig. Hur skall jag klara den stora prinsessans hormoner som svallar i ojämn takt. och hur skall maken och jag klara av att leva upp till " i nöd och lust`"Läste en artikel i någon tidning på vägen och där stod det hur man skall klara av att hålla lågan vid liv under sommaren, som en liten manual liksom.... undrar om författaren tänker sig att man lever under extrema förhållanden på extremt liten yta. Jag har i alla fall rivit ur sidan och lagt den på makens säng.. som en liten påminnare kan man säga.

Pesten gnäller sig igenom fyra timmars resa, utom när hon sover en stund då vi alla kan andas ut. Hon hör inte dvd´n, det är varmt, det är kallt , hon är hungrig, hon SER inte dvd´n. Jag kan lova att det är inte en gång jag funderar på vad i helsike vi gett oss in på nu. Jag övertalar mig själv att hon vänjer sig, hon går snart in i coma och vi blir helt snart döva för hennes gnäll. Japp så blir det.

Varberg och apelviken ligger där som en pärla framför oss efter ankomst, vi parkerar och fixar middag illa kvickt, blodsockret på maken är oroväckande lågt och jag trycker ihop käken för allt vad tygen håller, andas anna, andas...
Så händer nåt, under kvällspromenaden på stranden är det som alla bara fattar: vi har semester! Barnen tjoar hoppar och skriker som galningar i havet och i sanden medan jag och maken kryper ihop och konstaterar att just den solnedgången , den var nog en av de vackraste vi sett!
Lugnet infinner sig hos undertecknad och jag är helt säker, romantiken lever, med eller utan manual!

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

02.07 | 21:45

Oj ... kära nån , det var beröm som heter duga det ... ❤️ Vet inte riktigt vad jag ska svara nu... tack fina ni ❤️❤️

...
02.07 | 20:52

Vilken härlig krönika. "Hon är ju fenomenal på att skriva, rena Fröding" säger Lasse. Fortsätt och ha det riktigt semestrigt och härligt.
Kramar/Lasse och Ninna

...
15.07 | 20:31

Underbart att läsa om era äventyr. Fortsätt att ha det riktigt bra och njut av tillvaron och varandra. Stor kram från Ninna

...
04.07 | 09:31

Kram tebax ❤️

...
Du gillar den här sidan