Vinter i sälen -11

kombikiss och bortappade barn

10/1 2011

Tillbaka på jobbet igen, solen skiner det är ett par minusgrader och här sitter jag och längtar till skidbacken. Faktum är att jag längtar till husbilen också där livet är okomplicerat , avslappnat och nästan helt utan måsten. Jo det finns ju några såklart... toan skall tömmas, vattnet skall fyllas på och...nämen det var nog det hela och det där sköter ju ändå maken så det sköter sig lixom självt. Att leva ett måstefritt liv är en underbar företeelse, något man kanske borde applicera mer i måstelivet. En kväll mot slutet av veckan hamnade maken och jag i en mycket intressant diskussion om just alla måsten man skaffar  sig i vardagen och varför det är så svårt att bli av med de som är destruktiva för en.
Ta bara det här med tvätten till exempel. I husbilen har vi påsar där vi placerar all tvätt i väntan på att vi skall åka hem. Det går ju helt utmärkt och vi går ju inte nakna för det! I hemmet går vår tvättmaskin konstant och jag spenderar mer tid i den lilla stugan än någon annan stans i huset. Man hänger, man viker, man lägger in och man fyller sina små skopor o nästa dag gör man om allt igen, och allt som oftast med samma kläder som dagen innan. Märkligt!
Makens förslag är att vi skall ha tvättdagar, eller snarare tvättfria dagar vilket tål att funderas på.
Ytterligare en sak man lätt glömmer bort när man är sitt vardagshjul är att faktiskt umgås med varandra, att lyssna på varandra och verkligen höra varandra. Sådant gör vi massor när vi är i husbilen medan vi allt som ofta hemma säger till varandra: vänta lite, jag skall bara göra det här först... sen skall jag lyssna..
För att få bra kvalitetstid med varandra införde vi i somras familjedagar som äger rum på måndagar då det är den enda dagen som är aktivitetsfri.
Jag kan stolt meddela att vi faktiskt fullföljt vår plan och haft våra familjedagar med skiftande innehåll. Dessa tilldragelser har blivit mycket viktiga för oss alla fyra så självklart kommer vi fortsätta med detta även under denna termin.

Vi har kommit att trivas helt utmärkt på Caravan Club i tandådalen , även om starten var sådär... Känslan av sekt förföljde mig under den första tiden, men den är ett minne blott numera. månne har man blivit van och retirerat inför den kultur och de regler som gäller där ty nu är man liksom en del av det hela. Man hejar på grannen, pratar några ord, man sopsorterar likt regelverket förespråkar och man lägger inte sin snöhög framför husbilen när man skottar! Gud bevars då kan ju " hela fronten ryka när man plogar med traktorn" . Man kombikissar, kombidushar och kombidiskar och man pratar mycket om vädret under tiden man kombigör allt.
Månne bor det en tattare i undertecknad för jag skulle nog kunna kombileva hela tiden!

Barnen har gått i skidskola under veckan där målet var att få Alice att få mer fart under skidorna och mer mod innanför västen medan målet för den lilla pesten var att hon skulle få mer kontroll och lugna sig en smula. Olika barn, olika behov!
Målet är nått på ett ungefär, i alla fall när det gäller den stora som blivit en duktig skidåkerska helt enligt mammas smak. Fina svängar med parallella skidor och hon vågar sig på hopp och skogskörning som aldrig förr. Den lilla däremot kan vi nog betala hur mycket som helst för i skolorna... det kommer aldrig hjälpa. En dag säger hon till sin ömma far: den här skogen vill jag prova, jag har kört här förut och jag kommer ut där nere vid pilen. Hon pekar en bit nedåt backen och vi släpper iväg våra blonda troll. Här kan man också ha i åtanke att det under natten kommit två dm snö och inne i skogen får inga pistmaskiner plats.
VI väntar och vi väntar och vi väntar.... men inga barn dyker upp. Mammahjärtat börjar hamra innanför understället och pappans orosstreck mellan ögonen är osedvanligt markant. Han glider in mot skogen för att leta medan jag står kvar. Han är borta vad som verkar som en evighet och kommer sedan ut utan barn. Jag inser att jag inom kort kommer behöva larma slao men vill ju ogärna göra det då de inte direkt rekomenderar att man skall släppa in en 6 åring i skogen i lössnön...
Rätt var det är hör vi ett glatt rop långt där nere från vår lilla huligan som redan är på väg upp igen med liften:" MAMMA HÄR ÄR JAG!"
Som sagt, inga pengar och skolor i världen kommer någonsin att hjälpa, det är bara att hoppas på att mängden ben/armbrott blir minimerat genom åren....
Väl uppe vill man ju igentligen bara kramas men skället det bara kommer när oron varit påtaglig, hon tittar upp på mig mitt i en av mina meningar och säger:
mamma, är du född på -50 talet?
- eh nä,va?, men varför undrar du det?
- äh jag bara undrade!

Tack å adjö massor med snö!

614- Olsson

5/1-11

Knappt hann liket, hm förlåt motorn kallna från vår underbara Europaresa i somras innan det var dax igen för tattarliv för Olssons. sedan några år tillbaka har ett av våra ständiga samtalsämnen varit att vi använder bilen för lite på vintern och eftersom sanningen bakom detta är att jag tycker det är skitläskigt att åka 9 meter och 5 ton på halkiga vägar så bestämde vi att  Bettan skulle få flytta till sälen hela vintersäsongen.
Sagt och gjort, i mitten av oktober träningsreste vi förtältet utanför garaget därhemma och maken byggde tillhörande trall. När uppbyggnaden satt som smort på världsrekordtid styrde vi kosan  norrut.

Förr i världen, närmare bestämt från 1972 och framåt har undertecknad spenderat samtliga vintrar i en underbar timmerstuga i tandådalen, inte långt från där vi nu skulle parkera oss för vintern. Jag minns som om det var igår promenaderna vi tog genom campingen och beklagade alla stackars människor som tvingades bo i husvagn under den kalla årstiden. Hur gjorde de? hur lagade de mat? vart tusan gjorde de av alla vinterkläder och hujedamig för att få in alla blöta och trötta ungar efter en lång skiddag! ( den där sista kommentaren tror jag var min far´s )
Sedan mitten av oktober kan jag sälla mig till skaran av stackare, 614 Olsson, det är jag det!

Även om vi delar campingplats med drygt 800 fordon är det en självklarhet att vi redan första dagen visade vilka vi var. Jag hade påtalat för maken vid ett antal tillfällen vilken slags kabel man var tvungen att ha och som vanligt viftade han bort mina åsikter ni vet med den där minen: lilla vän, lämna du el och the hard stuff till mig! Väl framme och inbackade på plats 614 så inser man ju rätt snabbt att just el och the hard stuff är undertecknads grej, inte makens...
Tält och trall byggdes upp i ett huj, spänt och fint blev duken vid första försöket, övning ger färdighet. Under söndagen , strax innan hemfärd blev vi dock varse av den ideella sektledaren på campingen att vi står 3 cm för nära grannen! Maken är påfallande lugn medan jag känner en höstilska sällan skådad. Menar du att....? jajamen, det är bara att riva ner tältet lilla damen, brandmyndigheten kräver 7 meter! Jävla sekt! Ner med tält och trall , ner med bilen från pallarna, flytta 9 m och 5 ton i TRE cm åt vänster.
Och allt detta medan maken säger åt mig att vara lugn och inte göra mig ovän med folkslaget första dagen. Det är nu exakt 7 meter till såväl 612 som 616, HA släng er i väggen brandmyndigheten!
Under försäsongen har ungefär allt som kan krångla krånglat. Det har varit frost i maskineriet så att säga, men hur det än är så brukar allt ordna sig till slut och så även denna gång. Värme, vatten, el och spis fungerar fint, kylen är dock trasig men var gör det när vi har ett helt förtält som får agera frys.
Att leva i kollektiv på vintern är speciellt på många vis när man lever i hop med en liten pest. Agnes Olsson är livsfarlig, spontan och säger exakt allt hon funderar på, och hon säger det högt. För en tid sedan skulle vi kombiducha med ett antal andra kvinnor och som ni vet så ser vi ju alla olika ut. Den lilla pesten blev sittande på britsen under en ... väl tilltagen kvinna i sina bästa år med något hängande attribut som hamnade farligt nära pestens ansikte. Hon tittar på sin mor och jag inser att hon är på väg att öppna munnen. Jag avbryter utan prut och säger vänligt: nä men då skall väl vi gå ut och ducha igen va tjejer?
Väl bakom varsitt drapperi hör jag hur damen kliver ur bastun ungefär samtidigt som jag hör vår dotter ropa: Du mamma... Fara och färde, jäklar i min låda.. måste agera! Jag tar ett panikkliv ut på den blöta klinkersen och far som en blixt över golvet, får tag i agnes drapperi i sista sekund och blir hängande i detsamma. Jag stirrar stint på min dotter som är i mindre chock av att se sin ömma moder surfa på vågen rakt emot henne, och väser: vad du än funderar på , vad du än vill fråga och vilka knäppa tankar du än har så tar vi det sen, hör du det: vi tar det sen! Leende, som om inget hänt går vi sedan ut och nickar åt den korpulenta damen som den diskreta osynliga familj vi är.

Vi ägnar dagarna åt skidåkning såklart och barnen trivs i skidskola med såväl magistrar som nya vänner och jag och maken trivs med att vi faktiskt numera kan åka lift tillsammans. Under några år har vi tvingats bryta ryggen genom att åka med byglar och annat långt nere i knäna, men nu är det som sagt nya tider och det gillas.
Nu kommer vi åka tur och retur Hammarö / Sälen många gånger under vintern, ända fram till början på maj närmare bestämt och om jag känner oss rätt kommer det finnas mycket underlag för många dagboksnoteringar framöver!

tack o adjö massor med snö!

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

02.07 | 21:45

Oj ... kära nån , det var beröm som heter duga det ... ❤️ Vet inte riktigt vad jag ska svara nu... tack fina ni ❤️❤️

...
02.07 | 20:52

Vilken härlig krönika. "Hon är ju fenomenal på att skriva, rena Fröding" säger Lasse. Fortsätt och ha det riktigt semestrigt och härligt.
Kramar/Lasse och Ninna

...
15.07 | 20:31

Underbart att läsa om era äventyr. Fortsätt att ha det riktigt bra och njut av tillvaron och varandra. Stor kram från Ninna

...
04.07 | 09:31

Kram tebax ❤️

...
Du gillar den här sidan