Lite blandat

Invasion av min stad
 
20081222

Dom är överallt, man ser dem på alla ställen och de ser allmänt förvirrade ut hela bunten. Jag talar såklart om de ovana shopparna som fullständigt tar över all affärsyta och är ivägen vart man än går. Såhär i juletider släpps de ut, unga medel och lite äldre, främst män som inte är vana vid att handla. De släpar benen efter sig, funderar, tittar och känner och tro mig, under lunchen shoppar man INTE på det sättet. Då gäller det att ha planen klar redan innan man sätter foten i affären. Om man sedan vill pocka på personalens uppmärksamhet gäller det att liksom bara göra det utan att ta hänsyn. Man får INTE börja med: du, ursäkta mig får jag bara fråga. Nej man måste se ut som man är skit rik och med lagomt kaxig attityd och hållning ställer man sig mitt i deras väg och visar med hela sitt vara att man är kund och minsann har rättigheter.

Under  lunchshoppingen idag blandades hopp och förtvivlan inför det faktum att samtliga oruttinerade män var ute på tur just då. De ser inte att en kassa till är öppen, de krånglar med pengar, kort och de vet aldrig om de vill ha inslaget eller ej! Satan , hur svårt är det.
För oss som gjort en hobby av lunchshoppingen ( och som numer är DU med många av våra affärsarbetare) innebär deras närvaro en fördröjning med minst 20 minuter och den tiden finns inte!

Nåväl, undertecknads inköp är klara så nu väntar leilas rocky road idag med så många kalorier man möjligt kan få ner i en ugnsplåt. Gött för oss det, nu har vi från och med onsdag morgon exakt 36 timmar på oss att tokäta allt vi kommer över innan dieten tar vid för att se skitsnygg ut i nyårsklänningen! Sen tar alla löften vid som alltid handlar om bantning men det tar vi då.

Olssons jul blir vådlig detta år med tanke på det lilla härliga haveri jag drabbades av i köket. Jag måste komma ihåg att varna mormor så hon inte snubblar på parketten som vätter mot himmelriket.  Morgonen spenderade jag med en man som besiktigade vårt hus och tro mig mina vänner, man är aldrig så blond som då!
Strategien var utlagd och färdig,  bjud på kaffe och låtsas som du inte har en aning om vad som finns under diskbänken och under parkett och bottenplatta. ( om sanningen skall fram har jag ju faktiskt ingen aning... )
Han var fantastisk! Golvet kommer bytas och det blir inte fullt så bedrövligt som jag först trodde, tvärt om kanske 2009 innebär ett helt nytt kök för the Olssons, vem vet?

Dax för mig att önska Er , våra kära läsare en underbar jul! Gott nytt år kan jag nog vänta med ty vi skall nu vara lediga tillsammans i dagarna 5 och då kan man ju vara säker på att något härligt inträffar som jag gärna vill delge er.

HO HO HO

Bra karl reder sig själv

20081216

Kvällen börjar närma sig och myset infinner sig. Barnen är i pyamas och maken är på resa. Undertecknad är på väg till kaffebryggaren då jag konstaterar att det ser lite fullt ut i diskhon i köket. Det ligger liksom gammal mat och flyter i min annars så rena zink. Vårt hus är som så många andra utrustad med en stor och en liten ho och i den lilla har kommunen försett oss med en avfallskvarn, allt i sopsorteringens tecken. Jag tänker att om jag kör igång kvarnen åker nog allt ner. När jag så vrider om med ett handfast vrid händer något utomkroppsligt. Det fullständigt sprutar skit ur alla hål som finns i diskbänken. För att få av kvarnen blir jag tvungen att sticka in handen i det äckliga och mitt vrål lockar såklart ut barnen ur deras rum. Vår snart 9åring sätter händerna i sidan och säger skeptiskt: du morsan, det där är du ju inte så himla styv på så det är nog bättre du väntar till pappa kommer hem!
( lilla råtta)
Kvarnen slutar brumma och fontänerna lugnar ner sig. Jag tar dotterns råd och låter vattnet ligga där det ligger. Under kvällen får jag fikabesök av min älskade vän och bäst som vi hanterar livets stora frågor o soffan säger hon: är det diskmaskinen som låter sådär?
Jag berättar lite lojt om stoppet och vi sitter kvar. I vanliga familjer hade denna lilla saga tagit slut här men nu är det Olssons vi talar om och då vet vi bättre.
Under bråkdelen av en sekund drabbas undertecknad av en inre kris ty diskmaskinen har kört färdigt men då stoppet är ett faktum har vattnet ingenstans att ta vägen förutom på hela vårt fina parkettgolv. Jag panikstänger av maskinen varpå vattnet forsar ut på mina fötter. Iförd pyamasbyxor springer jag till grannen och frågar om han har en sådan där som ser ut som en stor sugklocka ( det vore lite äckligt att förlösa bebisar med en sådan dock ) som min vän säger heter barnmorska. ( suspekt namn på en rörrensare ) Efter viss tvekan får jag låna den och min väninna börjar arbeta febrilt upp och ner med barnmorskan. En vidrig stank sprider sig i villan och jag har fullt upp att hålla i illamåendet.  Synen är otrolig. Kläder åker av plagg efter plagg och svetten lackar i pannan på henne. Jag torkar golv, lister och annat som finns i golvhöjd. Vi springer med tomma gb kratonger fram och åter till toan. Mitt i allt detta plingar det till och maken smshälsar: hej älskling, har precis badat badtunna och druckit sprit, hur har du det?
JAG HAR OCKSÅ BADAT MEN I DISKMASKINEN !
Efter besök av rörmockarfarfar 22 .30 är proppen löst. Vi gjorde helt rätt förutom att vi glömde att tänka på vacum! Man måste hålla för säkerhetsventilen för att skapa vacum och det missade vi!.
Halv 12 stuper jag i säng och ser en parkett som står i zenit och inser att det är en vecka kvar till jul. Kanske vi får sätta in gamla mormor på hotell för något golv kommer vi inte att för henne att gå på.
Jag inser också att någon bra ensamstående människa blir jag aldrig och jag saknar min man mer än någonsin.

Salut

Sexualupplysning och unga poliser

20081212

Idag på morgonen under den lilla pestens luciafirande slog det mig: alla mammor är yngre än jag och de har väldigt små barn. Dom har liksom bara startat livet om man nu börjar räkna från det att man får barn vilket man inte alls måste. Jag undrar;När blev alla yngre än jag och  när växte jag om dem allihop? Schlagerstjärnor, hockeyspelare och till och med flera poliser är yngre än jag. Lagens väktare , det känns inte ok! Jag har med största säkerhet ältat detta i vår dagbok förut och det tyder väl på att det är ett större problem än jag vågat erkänna.
till och med mina närmaste anser att jag är en relik. När jag för en tid sedan gjorde ett tv framträdande var makens enda kommentar: Du har blivit en tant älskling! Det borde vara godkänt med mord för en sådan replik. Vår snart 9 åring berättade vänligt men bestämt en morgon att när du mamma har kostymen på dig ser du så där mötig ut ( läs gammal och jävligt statlig ) .
Ok, då har man fått svaret på varför studentbalsklänningen inte bara är hopplöst omodern med sina puffärmar, utan också en hel radda storlekar för liten. Man är på väg utför och det finns ingen återvändo. Min egna beteendevetare säger klokt: när ångesten knackar på dörren, släpp in den en stund men släng ut den sedan..... eh, jaha. Ok, då öppnar jag dörren och välkomnar åldersnojan en kvart eller så men sedan skall skiten ut, är det så? Det är inte så lätt vill jag lova. Ta bara detta med min önskelista för julklapparna. Överst står VERKLIGEN : ett varmt underställ! Sedan följer värmedyna ( till min mensvärk ty det har jag fortfarande) , varma sockor och sist står att läsa: snälla barn och en harmonisk jul!
Hur tragiskt får det bli?
en kväll då vi satt tillsammans jag och våra tjejer framför ett extremt upplysande tv program kom den efterföljande diskussionen att handla om vuxenintimitet. (Jag har aldrig saknat maken som då, han förklarar mycket bättre. ) Jag kan konstatera att dottern inte är fullt så upplyst som vissa barn kanske är då frågorna haglade och likt en fullfädrad pedagog gav jag så ärliga svar som jag bara kunde. Programledaren gick igenom alla märkliga smeknamn som finns i hela världen och vår snart 9åring frågar: vad menar hon med det?
- det är ungefär som när man gör barn fast det blir inga barn just då!
( ett mycket bra svar tycker jag själv)
- fast varför gör man det om man inte skall göra barn?
- men det är väl trevligt om man har det mysigt tillsammas!
( vid det här läget är undertecknad röd på halsen, hur kan man bli det framför sina egna barn?)
Vår snart 9 åring stirrar på mig med en mycket märklig, nästan skräckslagen blick och utbrister:
- menar du att NI gör det!?
Något svagt och något kvävt kommer mitt svar:
- ibland...
Programledaren går vidare i sin information och kommer till det tillfället där man faktiskt börjar upptäcka sin kropp. jag skruvar mig likt en orm i soffan och inser att nu jävlar är det allvar, kommer inte maken hem snart dödar jag honom.
Vår snart 9 åring ser uppriktigt förvirrade ut men lyssnar uppmärksamt på personen som blir intervjuad i rutan. Han får frågan när han började upptäcka sin kropp varpå han svarar mycket ärligt att det var nog i 9 års åldern.
DÅ utbriser dottern:
- herregud mamma det är ju om bara några veckor!

Salut!

strippande lucia och stora egon

3 november 2008

När man passerar 36 och ett halvt börjar man så sakterliga göra en strategisk översyn över sitt liv. Vad det beror på kan säkert massa psykologer uttala sig om men i min värld nöjer jag mig med att det bara är så.
Jag började min översyn för en tid sedan och jag skall inte sticka under stol med att det är rätt skrämmande när funderingarna sätter in.
Vem är jag, varför är jag, skall det vara så här, blir det inte roligare än så här, skall jag leva med maken hela livet, skall jag aldrig få ha vuxenintimitet med någon annan än han? Frågorna som förutom den sista går under epitetet existensiella är av tunga att hantera men som den sanna projektledaren jag är formulerades snabbt en strategi:
Gå till en beteendevetare och ägna massa timmar åt prat om dig själv. Så ungefär lät själva tanken för att nå mitt mål, ett mål som går ut på att utplåna alla tvivel och komma till ro med mitt svenssonliv. Mantrat för mig har alltid varit : det finns de som har det värre och det har jag bestämt mig för att hålla fast vid.

Min helt egna beteendevetare är en fantastisk person, hon lyssnar på mig och ställer en hel massa intelligenta frågor men framförallt är hon ingen psykomänniska som anser att jag skall väva mig ur min sorg. Nä det är riv och tag i kvinnan, en riktigt stabil yrkesmänniska som bara är där och inser att mitt ego behöver fyllas upp med massa bra saker.
Hon är där som en sådan där kudde man har kring stolpar i olika idrottstävlingssammanhang för att inte idrottarna skall bryta nacken när de störtar. Nu har jag inte riktigt störtat ännu men man kan väl säga att jag likt ett foster har vänt mig upp o ner och förberett mig för en stört.

Förutom att jag börjar lära känna mig själv kan jag också inse att årets härligaste tid står för dörren, det är paradoxt så det räcker. Julromantiksk mamma och fru med julbak igång ena dagen och psykfall med för stort ego andra .... oh well.
Inför stundande luciahögtid tränas det med eller utan krona och det minner mig om den gången jag ville överraska maken med ett speciellt luciatåg. En enmansshow kan man säga då undertecknad iförd röd minimal tygbit, luciakrona och högklackat skred in i sovrummet med förförisk sång.
Min krona lyser upp rummet och ljuset väcker maken som tittar upp från kudden och utbrister: vad håller du på med, jag vill sova!

Ni förstår ju varför jag många år senare behöver psykhjälp!
salut

Din rubrik

Lennart- min nya kärlek

20081108
Dagen är kommen, dagen då jag skall dö i en tandläkarstol under en skarp lampa. Under tiden jag plågas till döds kommer mannen bakom munnskyddet småle och tänka: uh vad pengar jag tjänar nu....
Redan i väntrummet känns den fientliga stämningen och på tv´n i hörnet visar man hur kvalster parar sig. Måste det bli fler? Honan sätter pannan mot hanens panna och gnuggar sig. Någostans bland veckotidningar, plastblommor och fula stolar hör jag en människa säga: hej Anna, lennart är sen, men han kommer nog helt snart. Sätt dig ner så länge skall du se.
- är han inte här innan halv springer jag härifrån. Mitt svar kommer stadigt och helt utan darrning på rösten.
Hon fnissar lite och lägger huvudet på sned väldigt moderligt.
- jag menar allvar och låter verkligen som jag menar allvar.
Kvalstren fortsätter att gnugga på tvn medan jag läser alla tidningar med manisk frenesi.
- Anna christina?
I dörren står en tonåring och säger alla mina namn! Herregud, har de barnarbete på folktandvården, vart är vi på väg? Mina knän känns svaga men jag tar flickungen i hand:
- det räcker med Anna ( jag menar faktiskt att inte låta arg men hur glad kan man vara när man går mot sin egen avrättning)
A B C D E F rummen jag passerar är tomma och mörka ( det har väl nyss varit avrättningar där och liken ligger för att kallna...)
Så står jag där, öga mot öga med min arkebusör. Han är gråhårig rätt gammal och heter Lennart. Hans glasögon är av plast och med skydd på sidorna ( herregud, det kommer sprätta kroppsdelar överallt )
Jag får ett fast handslag och jag tittar honom djupt in i ögonen;
- du, jag vill prata med dig om en sak först!
- jaha, låt höra
- jag vill att du lovar mig två saker; 1 du får inte skälla för att jag är här sällan och 2 du får inte göra mig illa!
- ok, var det allt?
- eh,ja... för nu
- ok, det kan jag lova, kom och sätt dig.
Någonstans i det här läget lämnar jag över mig själv i Lennarts händer och när han sedan lägger sin hand på min och säger:
- Du vet anna, det skall inte göra ont hos tandläkaren, ja då är jag nästan kär.
Jag gillar Lennart! En stund.....
efter undersökning och bildtagning kan vi konstatera att endast en sak finns att göra. Som träffad av blixten stelnar jag till och hör mig själv säga med mycket svag röst:
- jaha, och hur drar man ut tänder nuförtiden?
( vad är det för jävla fråga? nu för tiden? som om jag någonsin dragit ut något mer än ungar ur min kropp )
- På det gamla goda sättet, med tång.
Kära vänner i detta läget får man samla all kraft, profylaxandas för allt man är värd för att inte dö på riktigt Jag går med på Lennarts förslag men passar på att tala om att jag skall vakta på dotterns disco under kvällen och då vill jag inte vara svullen och så. Dessutom får Lennart veta att jag är dålig på att ta bedövning så han får lova att ta allt han har. Lennart lovar och flicksnärtan springer som ett huj efter sprutorna. Det som händer sedan är något av en utomjordisk upplevelse. Flicksnärtan håller i mitt ansikte med båda sina händer medan Lennart tar i allt han kan med tången. Mitt huvud åker fram och tillbaka och knaket jag upplever i näsan är inte någon upphetsande upplevelse alls. Vid en paus för att få svälja fnittrar jag fram:
- ja, här ligger jag och väntar på ett plupp ( otroligt märkliga kommentarer man kan få ur sig i pressade lägen.. )
- ja, du skall nog förbereda dig för ett knak i stället svarar Lennart.
Efter 15 minuters bändande kommer knaket!
Jag gjorde det! Jag gjorde det!
En något flåsig Lennart konstaterar att det var en besvärlig en. Själv är jag euforisk och nykär. Han sitter där och lutar sig över mig med sitt fantastiska munskydd ( tur för annars hade jag kysst han ) När han lägger sin faderliga hand på min arm och säger att jag varit duktig då vet jag;
Jag är skyldig honom mitt liv, from now on!
Salut

Olsson mot avrättning!

2008-11-05

Kände den direkt igår kväll när jag kröp under täcket, den kom smygande först lite lagomt. Så där så att man kan tänka bort det. Vi 23 tiden slog det till med full kraft och helvetet var ett faktum: TANDVÄRKEN VAR HÄR!
För er som inte känner mig kan jag berätta att jag och våra tandläkare är ingen bra kombination, ordet folktandvården får mej att rysa och jag anser att arbeta som tandläkare torde vara guds straff till mänskligheten.
Jag låg där i min ensamhet och funderade på hur jag skulle få värken att försvinna av sig själv. Mitt första försök var med tandtråd, kanske sitter det något i mellan? Jag stönade och stånkade i badrummet och skrek nästan rätt ut när tråden åkte ner i tandköttet. Helvete vad det gjorde ont! Nöjd över mitt tilltag började jag såga min väg upp ur tänderna men si det gick inte. Min lågbudgettandtråd började dela sig i 1300 olika småtrådar som verkade vara överallt!  Vem har framställt tandtråd som inte håller i hop? om det är så att man måste ha x antal mm mellan tänderna för att kunna använda skiten skall det stå ! Klockan är nu 23 30 och det man kan se i olssons badrum är frun spritt språngande näck , svettandes från pannan med tandtråd utstickandes ur mungiporna. Det var omöjligt att dra skiten uppåt det kunde jag snabbt konstatera så för att bli av med nystanet blev mitt nästa försök att dra ut den åt sidan vilket inte heller fungerade då småtrådarna på något sätt lindat in sig i varandra och satte stopp för min plan.
Nagelsax, kan det vara något? Efter 30 minuters kämpande fick jag med mycket möda loss trådarna och kunde krypa ner igen något moloken... 3 timmar och 2 alvedon senare försvann jag in i ett fejkat tillstånd och fick i alla fall några timmars sömn.
Samtalet idag till folktandvården var oundvikligt och min plan var klar för hur jag skulle lägga upp det hela:
-
hej jag har tandvärk
- jaha, är du patient här?
( nja det beror på hur man ser det ty jag har ju varit hos folktandvården när jag var liten men det var ju i en annan stad... räknas det? ) ( är inte alla folktandvårdar liksom en?)
-
nja
- Här finns du med i alla fall men det var lääääääääääääääääääänge sedan du var här!!
Min urladdning var total, jag visste det! Jävla överförmyndare, hon vet väl inte hur jag prioriterar mitt liv!
-
ja men vet du, om tandläkaren lovar mig att inte skälla på mig för det samt att han lovar att ta bort tanden utan att det gör det minsta ont så skall jag lova att börja gå hos tandläkaren varje år.

Jag fick tid om exakt 24 timmar och 15 minuter och nu ångrar jag mig som bara 17. Inte att jag fick ett utbrott på överförmyndarreceptionisten utan att jag ringde över huvudtaget. Det går väl att klara ett liv på voltarén
?

Av ovan nämnda händelse vill jag härmed tacka alla mina vänner för att ni varit med att dela mitt liv och gjort det roligt!
Vi ses i tandläkarnangiala

Förhårdnader och varuhissar

20/10 08

Under veckan har undertecknad genomgått en stor och mycket omfattande operation! Jag har med laser tagit bort en förhårdnad som gäckat mig på tok för länge. Att överhuvudtaget gå till någon och visa fötterna upplever jag som oerhört stressande. Det är liksom en privat del av kroppen och då man som jag skall ta bort ngt under själva fotsulan måste man ligga på magen med foten i ansiktet på farbror doktorn. Vet ni hur fötter ser ut i det sterila ljuset de har? nä inte jag heller då jag låg på magen men man kan ju tänka sig....
Efter ingreppet när jag fick ligga och vila bort yrseln sa lasermannen: Du vet att du kan gå på fotvård va och förebygga dina problem?
Fotvård är för pensionärer! jag har allt sett dom innan de skall gå in till fotvårdstanten, de är krumryggiga, blåhåriga och väldigt gamla! Jag sa detta med sådant eftertryck att lasermannen backade något innan han sa: Nä det finns många i din ålder också, dessutom är du ju inte 20 längre!
NÄ, det vet jag väl tänkte jag och linkade ut från kliniken i höga stövlar. ( jodå, lite smärta får man stå ut med, bara man är snygg )
För ett litet tag sedan gick jag på synundersökning och nu kan ni ju nästan räkna ut vart det barkar: skitdålig syn och med recept på manodepressiva glasögon, förlåt närprogressiva skall det visst vara. Men är det inte också bara gamla människor som har det?! Tecknen bara hopar sig och jag håller emot för allt jag kan: JAG ÄR INTE GAMMAL!
Optikern ville dessutom testa om jag låg i riskzoonen för grön starr! MOBBING!
Nu har mina glasögon kommit och jag känner mig fin och inte ett dugg gammal så det är väl bra då.
Ända tills i morse då en osedvanligt vänlig man vid ett rödljus säger: ursäkta mig damen , du har något i håret. DAMEN?!
Jag lät bara trött när jag responderade: är det ingen spindel kan du låta det vara!
Jag, en dam med antidepressiva glasögon, fotproblem, fast jobb, familjebil, två,5 barn ( maken räknas som halv ) villa i förorten ( nåja ) , bra basvaror i kyl och frys , samt en kärlek för nyheter och väder. När blev det så här?

Kul var det när fam Olsson packade ihop sig på mutarhelg till storstaden för en tid sedan. Barnen började innan Örebro att undra när vi var framme så själva resan är ju alltid en utmaning. Vi anlände sent till vårt fina hotell där mamman bokat juniorsvit till halva priset, jojo fint som kattskit i vällingen.

Det första vår 16 åriga receptionist säger är: hissen är trasig men ni kan gå i trapporna, ni skall bo på 10 e våningen. ( leendet hon tränat på i hotellskolan för ointelligenta snygga brudar går runt hela henne )

Eh, jag tittar på barnen och alla väskor och förväntar mig en reaktion men den uteblir och i stället säger hon leende: jag skall gå med er och bära!
Då får du bära mig svarade jag.
Vi gick såklart inte utan inväntade snällt att hissen skulle ta fart igen. Tjo och tjim på barnen som letar juniorsvit i långa korridorer, äntligen framme.
Känner ni igen den där känslan när man sköljs av en stor våg av besvikelse men man vill inte för sitt liv visa det. Alla i familjen känner ofta detsamma men ingen vill punktera den harmoniska familjekänslan som SKALL finnas vid sådana här tillfällen. Jag ler och hör hur min röst något falsetterad säger: men det häääär blir väl braaaa! I mitt huvud tänker jag: vart fan är sviten. Jag kan svära på att maken tänker detsamma men han svarar med samma falsettröst:
ja gud älskliiiiing det häääär har du gjort jättebra! Charaden fortgår!

Kvällen kommer och vi ligger gott i våra sängar när tystnaden bryts av ett märligt ljud. Nästan som att någon slog på en dusch eller så vägg i vägg. Vi klarar 3 omgångar av ljudet innan prinsessa 1 frågar vad det är som låter. Maken och jag har konstaterat snabbt att det är ingen dusch utan att vi bor granne med varuhissen!!! VAR FAN ÄR SVITEN?!
Sov nu så fixar vi det i morgon!
04.45 drar hissjäveln igång! Behöver jag säga att charaden slutar där?
Maken får efter otaliga försök tala med chefen som tyvärr inte kan göra något åt situationen då hotellet är fullt. Maken fräser i mungipan: i´ll be back.

Vi blir belönade med restaurangcheckar som iof. är bra men mat hjälper föga mot brist på sömn. Vi klarar av Junibacken, fika, lunch och ett bajskalas på kollektivtrafiken innan det är dax att åka till globen för helgens höjdpunkt: high school on ice!
Barnen är lyckliga och mor får något religiöst i blicken, det är underbart att ha möjligheten att skämma bort sina barn, oavsett om man nu råkar vara kärring med vårtor och dålig syn!
Slut!

Olssons med näsan i väggen

8/10 08

Ibland undrar man hur i helsike man får ihop allt. I en hektisk period går det av sig själv men efteråt när man är en urvriden disktrasa tänker man: vad i hela friden hände? Inom loppet av 3 veckor har familjen ( de vuxna ) flängt och fart på diverse utbildningar, seminarier, utlandsresor ( nåja, norge ) västkustturer och annat som sätter färg på livet. Makarna Olsson har kommunicerat via mobil och avkommorna har hämtats av kompisars mammor mest hela tiden, tack gode gud att det fortfarande finns människor som har normala jobb!
Nu har vi dock mutat loss oss från allt dåligt samvete ty kommande helg åker vi på fint hotell i stockholm och planen är : junibacken, skansen OCH mina vänner, höjdpunkten: high shool on ice! Barnen har varit mycket förlåtande och kikat på biljetterna under magneten på kylen varje gång de saknat antingen mamma eller pappa.
Lugnet har nu lagt sig och man kan konstatera: för det mesta går ju det mesta bra! Ingen har kommit försent till skolan, läxorna har blivit gjorda, all gympa hunnits med och framför allt: ingen har svält eller kvävts eller något annat livshotande. Undertecknad var borta i dagarna tre förra veckan och vid sedvanlig kontakt med hemmet för att säga mobilgodnatt svarar vår stora prinsessa: - hej mamma, pappa är inte hemma! ( klockan är vid tillfället 20 15 )
- eh, nähä, vart är han då ( undertecknad kämpar för att inte göra drama )
- nåt hade gått sönder på kontoret så han var tvungen att åka dit och han kommer vara borta miiiiiinst en timma
( ¤%&)%&#&(%)&)(/%(&)
- ok, mamma skall ringa pappa och kolla så ringer jag tillbaka snart.
Efter ett rätt skarpt samtal med maken ( som var på väg hem ) kunde mamman ringa åter till sina barn och meddela att snart var pappan hemma igen.
När den lilla pesten kom till luren säger hon:
- vet du mamma , det är jätteotäckt på tv´s
(#¤%""%&%#""#"%&%)
( hon fortsätter )
å¨vet du mamma, idag när vi var ute körde jag in i en mur och ramlade in i häcken och alice ramlade i sjön.
Det är vid dessa tillfällen man snabbt sänker sina krav och förväntingar till basfunktionen: ingen är död!
Salut

Varför har de krympt badkaret?

22/9-08

Det finns ting i livet man kan fundera på lite extra tycker jag, ni vet de där sakerna som inte är helt självklara innan någon annan tar upp det men man vet liksom direkt vad den andre menar. Jag har en förmåga att haka fast på diverse märkliga saker och känner ofta att jag skulle vilja ställa frågan men det finns ingen naturlig instans att kontakta.

1. varför ser man inte dammet förrän man börjar dammsuga?
I min familj är vi ju så lyckligt lottade att vi har städhjälp varannan vecka och då glänser vårt hem underbart fint. Dock är det ju så att udda veckor när hon är någon annanstans ligger ansvaret på undertecknad och ibland även maken. När man så kommer med dammsugaren på vissa ställen ligger där långa snablar av damm som man inte sett. Beror det på att man inte tittar just där? Ser man inte skogen för alla träd ( och betyder det i så fall att jag alltid har dammigt hemma) Hur kan det bildas så mycket damm på bara 7 dagar? Vart kommer det i från, är vi skitiga hela bunten? Slutligen: har alla andra sett snabeln och inte sagt något?

2. Vad betyder direktimport?
I flera av tv´s reklamfilmer hör man ofta att de lockar med att varan är direktimporterad. Varför då? Hur har den importerats annars? Indirekt? Och hur många länder innefattar det? Om man har importerad direkt innebär det att varorna har flugits från ett land till ett annat och inte mellanlandat någon stans? De inderektimporterade då kan man undra, åker de med lastbil och man räknar alla länder de åkt igenom? Eller är det så att man gör själva sitsen i ett land, armstöden i ett annat och benen i ett tredje? Det verkar ruskigt ohållbart om du frågar mig.

3. Varför tutar folk när man får stopp på bilen?
Det slår aldrig fel, om man får stopp på sin bil någonstans mitt i vägen kan man ge sig på att någon bakom tutar. Vad tror han jag står där för? För att jag fick telefon och inte vill köra medan jag pratar? Hade jag kunnat hade jag inte valt att stoppa bilen mitt i en rondell. Detta hände mig för inte så längesedan när morgonturnén var inne på startsträckan. Rätt vad det var stannar bilhelsiket och undertecknad drabbas av något som kan liknas vid hybris. Jag hatar bilar som inte fungerar! Bilen bakom börjar då tuta maniskt och hybris övergår till ilska. Tror människan verkligen att jag väljer att stanna här utbrister jag varpå minstingen svarar: ta det lugnt mamma, du måste veva ner rutan om han skall höra dig.

4. Vart skall man ha benen när man badar två
När man en gång varannan palmsöndag får lite tid över för rekreation är det ett gyllene tillfälle att krypa ner i ett varmt härligt bubbelbad. ( inte bubbelpool, utan vanligt badkar med barnbadskum från HM ) Häromkvällen tänkte jag förföra maken med levande ljus och just skumbad. Förberedelserna gick utmärkt och jag gled smidigt ner i karet väntandes min underbara kärlek. För det första; i alla tv serier och så man ser har de alltid levande ljus på badkarskanten, hemma hos oss åkte ett i golvet direkt och i det andra höll jag på att elda upp hela håret. När sedan för det andra maken skall glida ner i karet kan man snabbt konstatera att jag hällt i förmycket vatten och vi får säga: tack gode gud för ytspänningen. Sedan skall man då som nr 3 sitta där, två fullvuxna människor och se något kära ut. Det man ser är två huvuden, fyra ben som inte hittar hem någonstans, samt fyra armar som kämpar förtvivlat med att hålla i kropparna de hör till. Undertecknad har dessutom ( för stämningens skull ) hällt i några droppar badolja vilket endast resulterar i att man glider runt på ett väldigt osensuellt sätt. Har de krympt badkaren? Är de verkligen samma storlek som förr?
Maken var den som bröt tystnaden och sa: säg till när du badat färdigt för då går vi upp. Nästa gång blir det lysrör, halkmatta och ensambad.

Höga klackar och jogging

9/9 08
Då jobbet har skickat mig runt i vårt län i  har jag under två dagar spenderat mornarna  på stadens busstation. I väntans tider ( på bussen alltså ) har jag gjort ett antal reflektioner. Stationsområdet befolkas till 100 % av gymnasister under morgontimmarna och det mina vänner är en synnerligen intressant grupp. Man kan lätt urskilja de olika grupperingarna med allt från sportarna till de tufffa och coola brudarna som har rökt sedan 12 årsåldern. Sportarna är redan klara för träning iklädda reklamfinansierad jogging ( föresten kommer nog sponsringen från föräldrarna ) , stor bag på ryggen och lagomt slitna gympaskor. Håret hänger på en sväng i en slarvig tofs och säkert är det så att just den tofsen har tagit tre timmar att få till  ty deras något slarviga uttryck till trots känns det som att stilen är mycket väl genomtänkt.
Sedan har vi då de ringprydda ungdomarna som väger 37 kg ( inklusive alla pearsingar )  där alla har samma hårfärg, samma klippning och de har för länge sedan sopat bort alla chanser att någonsin få barn då deras jeans är  i barnstorlek. De huttrar och fryser med trasigt målade naglar. De ringer, smsár, tuggar , röker och ser väääääääääääldigt uttråkade ut. Gruppen fina tjejer är också väl representerade på stationen. De dyker upp med lacosttröjor, jeans som deras stackars mamma fått betala många tusenlappar för, tjusig märkesjacka OCH inte att förglömma den obligatoriska ipoden instucken i ett öra. Jo, bara ett för annars hör man ju inte varandra.... hm . den sista gruppen som verkligen inte går att placera någonstans är den som ikläder sig ljusgrå jogging och högklackade peter pan skor. Vet ni hur många som kör den kombinationen? hade jag gjort det hade jag blivit mobbad järnet. Nu blev jag det ändå för jag var så tjock men det hade inte hjälpt med jogging och höga klackar det vill jag lova.
När lugnet infinner sig och jag sitter tryggt på bussen ( det är ju lite läskigt att befinna sig mitt bland alla dessa ungdomar faktiskt. ) slår mig tanken: undrar vilken sort vår 8 åring kommer bli när hon blir stor. Om jag får välja blir det varken pearcing, färgat hår, höga klackar eller cigaretter. Men det var så sant: föräldrar får ju inte välja. Hade det varit så hade nog far sagt stopp till såväl takano som till de fantastiska ljusrosa pyamasbyxorna som ständigt och jämt satt på undertecknad.
Rädslan för hur våra små flickor skall klara sig i livet blir mer påtaglig vissa dagar och idag är en sådan dag. Hur skall jag kunna skydda henne? när skall hon lära sig att åka buss själv? Hur gjorde jag? Jag bara stod väl där en dag vid hållplatsen och så vips så kom bussen, hur svårt kan det vara? Om det nu är så att man som förälder börjar ana en viss stil som inte stämmer överens med ideal man själv har, hur gör man då? Vissa hävdar att det inte går att förbjuda men det måste väl vara möjligt att låsa in dem? Det känner jag som ett helt bra alternativ till ringar och skit överallt. Kan jag redan nu komma med bannor: " du skall bara veta att du aldrig får färga håret, göra hål i din kropp , dricka sprit, ta knark, vara ute sent, gå över gatan, prata med främlingar, ha suspekta vänner, ha sex, vara otrevlig mot andra människor eller strunta i skolan". Så lilla vännen , nu kan du sova ,vi ses i morgon. Ja, kanske det är en bra ide, någonslags preventiv nujävlaranammaärdetnoginnannågotharhäntterapin.

Hur tänkte jag innan jag skaffade barn? Det var ju bara gulligt och sött, inte massa ansvar i att göra bra individer av våra avkommor, det lärde de oss inte på föräldrautbildningen. Vad jag kommer ihåg från den var hur en docka ( läs vår bebis ) blev utklämt ur en virkad livmoder och det kan jag inte applicera på en tonåring. Inte heller den norska filmen "bryst är bäst" kan tjäna som vägledare i detta fall.
Nä, det får nog bli låsta dörrar, hemundervisning och total isolering utan några som helst  yttre störningar.
Salut

När får man börja med stövlar?

1/9 08

Så var det höst på riktigt enligt kalendern. Jag deppar! Behöver värmen, behöver ledigheten och behöver oförkylda näsor.
Något jag absolut inte behöver är nylonstrumpor! En gång i världen användes de för att få färg på TV´n och kanske det borde stannat där? Det finns en uppsjö av nylonstrumor, har ni tänkt på det? Små som inte skall synas i lågskor, halvhöga som går till ankeln, knä, håll in , håll ut, blankt eller matt. Dessutom finns alla dessa varianter i färger jag aldrig hört talas om. Under morgonen försökte jag mig på konststycket att komma i ett par sådana där som skall hålla in "stussen" ( vad är det för ord?!) det går fint ända upp till ridbyxlåren ty där blir det tvärnit och hela jag hamnar ovanför strumplinningen! En meter av mig är vacumförpackad medan resten mest liknar en sådan där julkorv som kungen brukar göra. Svetten lackar och jag kämpar vidare  cm för cm och tillslut är jag uppe. Då! spricker skiten i baken och hela vägen ned. Jag hatar nylon! Av med allt igen, ner går det minsann fort, och klädreservplanen får träda in men då slår det mig: Till det jag planerat för behövs stövlar , får man ha det ännu? När går gränsen för att det är ok att dra på sig ett par läderstövlar i svart? Finns det datum som gräns eller är det kylan som avgör? Tja, skulle man gå på det sistnämnda kan det bli svåra fotsvampsproblem ty om det ä 5 grader på morgonen är det garanterat 20 grader mer när man skall hem. Datum då?. Kanske 15 september kan bli officiell stöveldag? Jag har kikat runt lite på stan och så och kan konstatera att några modiga kvinnor redan börjat, de har liksom varit initiativtagare till 2008 års stövelanvändande men det hjälper liksom inte. Det känns inte riktigt ok ännu. Är det månne att jag känner att man retirerar för det oundvikliga genom att ta fram lädret? Har man  då accepterat vintern och ordentligt lagt sommaren bakom sig?  är det där motståndet sitter? Ja, kanske. 
För att undanröja alla bekymmer utnämner jag härmed 15 september till allmän stöveldag, så nu är det dax att plocka fram dem, putsa upp dem, kolla sula och klack så allt är i sin ordning till invigningen!

Salut
 

Skolstart och OS drömmar

21/8 08
Så har man då givit sina barn till den kommunala omsorgen igen. En i tvåan och en tillbaka till dagis. Alice var pirrig som sig bör och konstaterade moget att det kändes  liksom på riktigt den här gången. Med byte av fröken och klasskamrater kanske det blir på riktigt, vem vet. Jag hade ju hoppats att vår flicka tog skolan på allvar och förstod redan för två år sedan att det var på riktigt men tji vad jag bedrog mig.
Den lilla pesten är åter på dagis och hon har vant in sig snabbt må jag säga och delar med sig av sina erfarenheter på ett givmilt sätt. Under gårdagens samling hade hon räckt upp handen och berättat att hon minsann vet hur pappa kan bli en tjej. Fröken blev nyfiken ( tror jag det ) och frågade hur detta kunde ske; jo förstår du fröken han behöver bara vara naken och lägga snoppen bakåt o sätta bena i kors så vips blir han en tjej. Vad skall man respondera när man får detta serverat av pedagogen i hallen bland alla andra mammor och pappor på morgonkvisten? Lite fnitter, lite : oj då det var värst.... ja ungefär så lät jag nog. Inget att göra åt, jo en sak: kalla till familjeråd i kväll där temat kommer vara: "vad vi pratar om hemma och vad vi pratar om i skolan".

OS är i full gång och svenskarna har ju gjort vad de kunnat, det är jag säker på. Svenska folket har varit missnöjda precis som vanligt när det går dåligt, men som att vända på en hand byts ilska mot glädje så fort någon har chans att ta guld eller medalj över huvudtaget. Helt plötsligt är segling en nationalsport som får jätteutrymme i såväl tv som tidningar och ALLA är intresserade av den sport som ingen igår förstod ett skvatt av.
Oh well, snart vet vi om vi får något guld detta os eller ej. Jag kan konstatera att själva styrman ( eller vad det heter ) är undertecknads gamla segelmagister på seglarskolan, och han lärde mig den ovärdeliga kunskapen att välta med optimistjolle.
Själv kommer jag vara glad när OS är över ty jag vill ha tv´n tillbaka, jag vill också slippa se alla dessa förståsigpåare som visar sig i studion varje kväll, jag längtar efter alla härliga höstserier och jag längtar efter att sätta på en spännande film utan makens vilda protester. IOK har nästlat sig in i mitt liv på alla möjliga sätt, men nu sätter jag ner foten, nu är det nog!
Salut

Alla borde få ha en hemmaman

 
15/8 08
Så har man då överlevt en vecka, den första i raden av många innan man får en långvila igen. 10 månader kvar till midsommar men det är bara att gilla läget. Advent brukar ju vara mysig, julen harmonisk och nyåret festlig... om man nu väljer att se positivt på tiden framför oss.
Vår första vecka har liksom inte varit på riktigt, ty jag har haft en hemmaman. Så måste det väl heta va? den manliga motsvarigheten till hemmafru. Maken har varit hemma med barnen och jag kan konstatera att det mina vänner, är den bästa av två världar.
När man är mamma får man uppleva ett fenomen som innebär att just ordet mamma ligger lite lättare i munnen för ungarna, det går liksom av bara farten att ropa mamma. Det spelar ingen roll om så pappan befinner sig på en mm ´s avstånd, det skall ta mig tusan ändå ropas efter mamman. Om jag skulle räkna alla gånger mellan 17 00- 20 30 som jag hör ordet mamma skulle jag bli knäpp så det är lika bra att låta bli.
Sedan några dagar har vi dock upplevt ett systemskifte hemma hos familjen Olsson, rutinen har ruckats och normen förändrats: barnen ropar pappa! Det är underbart, härligt, befriande och skrämmande på samma gång. Hyenan i mig vaknar och mitt i allt det härliga far en tanke genom huvudet: älskar de mig inte längre? Räcker 5 dagar på jobbet för att de skall överge mig? Jag som har gått upp i vikt för deras skull, flåsat och gapat i 48 timmar *2 för att de skulle komma ut i livet, bytt min tidigare fasta c kupa mot en skrynklig A påse och detta är tacken? 5 dagars arbete så vips är man utbytt.
Maken har tvättat, förberett middag, städat och varit väldigt huslig medan jag, den fd. urmodern jobbat och slitit för familjens välfärd ( nåja ) . Jag kan leva med den situationen, frågan är om han kan det...
Jag behöver väl inte fundera så mycket på det för det lär ju aldrig ske ändå, men det är ju aldrig förbjudet att drömma!
Salut

10/8 08
Mina damer och herrar tillåt mig presentera: Johan Olsson, SVENSK MÄSTARE PÅ 500 m! Jädrar anåda, i dag var det fräs på makens hjul. Vi vaknar av att regnet piskar på taket och himlen är oroväckande grå överallt, ingen ljusning i sikte alls. På en rundbana kan det bli hemskt halkigt med gummihjul under fötterna och min mage knorrade av nervositet. Under alla de år maken har tävlat har jag inte sett en enda start för det är så läskigt när de är så många och det är halt och bedrövligt. Pga regnet stannade vi tjejer i bilen och det var på gränsen till att barnen hade ihjäl varandra. De är så trötta på varandra, kliver på varandra och de behöver verkligen varsitt rum just nu. Men men, åter till maken. Jag satt i godan ro med min 5 e bok för resan när starten gick och faktum är att jag missade en stor del men målet såg jag, gissa om jag skrek! Jo det gjorde jag ty jag anser att han är så värd det efter alla andra platser han fått genom åren. Efter bragden var det så dax för 10 000 m poäng där han kammade hem helgens andra silver. Bra bra jobbat. Sista tävlingen för dagen var stafetten där makens lag vann storstilat ett nytt guld! Snacka om medaljregn mitt i regnet.

I skrivande stund är vi på väg hem mot Hammarö igen efter 5 veckor på tur. Jag längtar rejält nu och det kommer bli de längsta 4 timmarna någonsin. Men vad gör det i det stora hela, det finns de som har det värre.
Salut,
Svensk mästare 500 m

Kära återseenden och silver

9/8 08
Dagen för sm är här och vi vaknar till ett absolut spöregn. Jösses tänker jag, detta blir inte bra. lagomt till starten händer dock ett mirakel och det blåa på himlen tar över, solen skiner. Härligt. Lagomt innan tävlingarna dyker också gänget från Karlstad upp och herrejösses vad det var kul att se dem! Trodde väl aldrig att jag skulle bli så glad för att se ett par avdankade inlinesåkare från värmland men gud så kul det var.
Klubben hemifrån kammar idag hem 4 guld och ett silver! Det sistnämda gick till maken för ett oerhört fint utfört 20 000 meters lopp, grattis älskling.
Kvällen har vi över en god middag dragit hela semestern i snabbrepris och tänka sig att det är så kul att blicka tillbaka på allt kul vi gjort. Nu sitter vi och samlas i samlingslokalen på vandrarhemmet utanför varberg och alla bara pratar hjul, skridskor och annat som jag inte bryr mig om så jag går nog och lägger mig i stället
I morgon är vi hemma och NU mina vänner längtar jag hem fetmycket!! Drömmer om duchar utan spindlar, spola vatten i en evighet, spola i toaletten massa gånger även när jag inte gjort något där. Härligt vanliga saker som inte går att göra i en husbil. Men i morgon så...
sov gott

Varning utfärdad

8/8-08 ( vilket datum!)
Varningar har varit utfärdade, höga vattenflöden, storm, bedrövelse och jämmer och elände. När jag talat med vänner och bekanta hemma säger samtliga med ömmande röst: hur går det för er i ovädret? Jag vet inte riktigt vart ovädret varit ty vi har haft regn på natten och sol på dagen. Någon storm har vi inte sett röken av, det blåser bara varbergsvanligt. Dagen har vi spenderat lite här och där. Morgonen började med jakt på tömmatoaställe då Agnes meddelat att "lampan lyser rött pappa och då får jag inte bajsa för då är det fullt". Vi åker till viken där alla surfare bor ( där undertecknad m make camperade i början av -90 talet) Maken hittade en toa där skiten tömdes och han var nöjd med att både lock och annat var i behåll. Föga anade han att en parkeringspolis spanat in honom och det var en något förvånad make som tog emot årets utskällning. Civilrättsaktivister finns det gott om och om man skulle bry sig om alla finge vi stanna hemma. Maken tar en ordentlig ordväxling och vips så har alla insett att familjen olssons rullande dass är på plats. Heja älskling, stå på dig!
Klockan är tio i 7 och vi har två nätter kvar att sova i husbilen. Vi har nu parkerat oss utanför inlinesbanan och humöret på maken börjar dala så jag antar att han är redo.
Vi hörs och syns snart igen.
 

 

Senaste kommentarer

10.08 | 12:06

Varmt välkomna hem. Kram fr Ninna Läs mer

08.08 | 20:53

Vilka äventyr. Men det ska vara ni som klarar av allt. Jag är imponer... Läs mer

18.07 | 21:27

Klart du ska köpa världens snyggaste väska. ;) vill se bild!!! Kramar Läs mer

09.07 | 19:49

Må så gott Läs mer

Skriv en kommentar: (Klicka här)

123minsida.se
Bokstäver kvar: 160
OK Skickar...
Se alla kommentarer

| Svar

Senaste kommentarer

02.07 | 21:45

Oj ... kära nån , det var beröm som heter duga det ... ❤️ Vet inte riktigt vad jag ska svara nu... tack fina ni ❤️❤️

...
02.07 | 20:52

Vilken härlig krönika. "Hon är ju fenomenal på att skriva, rena Fröding" säger Lasse. Fortsätt och ha det riktigt semestrigt och härligt.
Kramar/Lasse och Ninna

...
15.07 | 20:31

Underbart att läsa om era äventyr. Fortsätt att ha det riktigt bra och njut av tillvaron och varandra. Stor kram från Ninna

...
04.07 | 09:31

Kram tebax ❤️

...
Du gillar den här sidan