Andra Halvlek

” mamma jag kom in”

Klockan är 04.46 och även om jag och Sixten Christina varit ute på panikkiss så är mina ögon grumliga och reaktionen inte helt i ordning.

Rösten, den viskande rösten kom från vår stora flickas rum och jag inser att efter månader av väntan och förväntan har hon nu äntligen fått besked:

 

Hon har blivit antagen till Svenska Skolan i London och kommer således (väldigt! )  tillfälligt (!) flytta dit efter sommaren. Hon skall studera årskurs två skitlångt hemifrån..

 

Jag kryper ner under täcket hos henne och hon upprepar det hela som ett mantra om och om igen; mamma jag kom in, fattar du? Jag kom in mamma och jag har gjort det helt själv, mamma jag är så stolt!  Genom leendet ser jag hur hennes ögon tåras och jag inser att jag vet precis hur hon känner, jag vet oerhört väl vad som försiggår därinne.

 

Som hon har kämpat vår flicka och som hon fått jobba med sig själv och sina dumma tankar och funderingar.

Det fanns en tid då hon tyckte att hon inte var värd det allra bästa, då hon tyckte hon inte dög.

 

Det var den tiden då maten blev en stor och central del i vårt liv.

Hon hade fått höra genom andra att ingen ville vara med henne, att hon var ful, tjock och ovärd , varpå hon långsamt förvandlades till  en ledsen, sorgsen och tyst flicka, en spillra av den hon en gång var.

Bredvid, vid sidan av, ja där stod vi, maken och jag som inte förstod nåt av det som hände.

 

Vi lagar väl henne, vi fixar väl.. hur svårt kan det va, det är väl bara att äta?   Hon hade ju allt, vart kom det där ifrån och vad hade vi gjort för fel?

 

Tillsammans och med hjälp av andra lagade och fixade vi. Det tog tid, krävdes hårt arbete och mängder av tålamod men vi växte oss starka, vi lärde känna oss själva och varandra samtidigt som vår flicka fick strategier för att hantera de dåliga stunderna.  Hon var ett barn med strategier..

 

Ljuset kom tillbaka, kinderna blev rosiga och numera klingar hennes skratt allt som oftast när hon är vaken.  

 

Det har nu gått några dagar sedan antagningsbeskedet kom och även om hon från början sa att hon skulle göra för-& nackdelslista om hon skulle åka eller ej har hon nu bestämt sig:

hon ska åka, hon kommer tacka ja, listan uteblev och jag antar att den positiva sidan vägde över totalt redan på tankestadiet.

 

 Det krävs en hel del för att bli antagen och ska jag vara riktigt ärlig tror jag inte hennes betyg var bland de bästa utan det var hennes personliga brev och de rekommendationer hon fått från sin mentor som fällde avgörandet.  

 

Såklart tänker jag: hon är ju en modig, stark och en alldeles alldeles fantastisk flicka som är på väg mot sitt allra största äventyr och sitt livs första revansch!  

London, här kommer vi…. Eller hon! 

Jag tycker det är mycket roligare att vara mamma nu, jag var aldrig nån golvsittarmamma och även om jag verkligen gillade dem som var med i vår föräldragrupp så var det alltid mitt barn som grät mest och som aldrig var nöjd vid sammankomsterna. Jag kunde aldrig sitta och fika eller göra fina fotavtryck i vare sig gips eller vattenfärg, det blev bara klet, jag var högröd, sjösvett och helt säker på att det var stora fel på mina barn.

Jag är en bättre mamma nu .

Vår stora flicka är vacker som en dag, klok som en bok och lagom utmanande .

Den lilla härligheten är vacker som en dag, klok som en bok och en smula mer utmanande. Hon är en pretonåring som alltid ska ha sista ordet, vet bäst, kan mest redan från början och behöver ingen med mer erfarenhet som talar om för henne hur livet är.

För väldigt längesen träffade jag maken på en afterski i fjällen.  Gnistor slog det inga och blixtarna uteblev då han var mitt andrahandsval eftersom buggkungen inte var intresserad. I den åldern funkade andrasortering lika bra och eftersom jag är oerhört förälskad för det mesta fortfarande blev det ju bra ändå.

Vår nyaste medlem i familjen heter Sixten Christina och är en blandras. Han har fyra sorter i sig och fick bli döpt till två namn.  Även om jag tycker det kan bli skruvat för honom tycker härligheten inte det inte är mer än rätt eftersom alla barn i familjen heter Christina i andra namn. Sixten Christina har underbett, går med framtassarna tio i två och är för jäkla utmanande.

Vår stora flicka får rösta i nästa riksdagsval, får ha hand om hela sitt studiemedel och hon får välja om hon vill ha med sina föräldrar på nästa utvecklingssamtal. Hon börjar bli trygg i vem hon är, vågar stå för sina åsikter och hon har insett att om hon beter sig rätt nu så kan hon bli precis vad hon vill. Det kunde gått åt skogen för många år sedan med henne då hon av misstag stoppade in en napp med maskintvättmedel på-

Jag kommer aldrig glömma rådgivningstantens dömande, saktfärdiga fråga:

”å hur får man i sig tvättmedel i er familj? ”

Funderade på om jag skulle ringa samma rådgivning häromdagen när samma stora  flicka ylade genom nejden:  förbannade skit, Mamma!! : Sixten Christina har ätit upp mina p-piller.!

Jag ringde aldrig.

Båda överlevde o Sixten christina kommer aldrig bli gravid.. 

Vår lilla härlighet är den som kommer förändra världen om hon bestämmer sig för det, det är upp som en sol och ner som en pannkaka, heads on och rakt ut ur mellanmjölkens land. Hon utmanar oss ständigt att hålla det vi lovar och att vi lever som vi lär. Jag gillar henne mycket, hon är oerhört empatisk och driven, vore det inte för henne så hade vi aldrig fått dricka kaffe och äta biskvier med vår stadsminister, men det är en helt annan historia.

 

 

" vad önskar du dig när du fyller år? " 

Jag står framför spegeln i sovrummet och tänker att nog borde jag komma på något bättre än en svart köksassistent.. Röd är förvisso snyggt också , men svart är nog mer praktiskt. 

Fyrtiofem år gammal eller fyrtiofem år ung beror numera på dagsform och man får ta det goda med det onda på något sätt. Har man dagar då man är pritty damn fabolus , ja då får man acceptera att resten av veckan mycket väl kan bli lite sjavig . 


Bröst! Jag kanske skulle önska mig ett par nya bröst? Fram med kniven, sjopp sjopp och vips så är de  tillbaka  där de en gång  började. 


Om man har turen att få leva länge, 90 kan jag tycka är så det räcker, ja då har jag de facto kommit halvvägs .

Fyrtiofem + Fyrtiofem = godnatt , ungefär så. 


Jag är således med raska kliv på väg mot mitt livs andra halvlek. 

Jag har klarat tonåren på ett ok sätt, jag har flyttat några gånger, jag har börjat och slutat röka, testat mycket men inte knark och tatueringar, jag har åkt fast för fortkörning och blivit hemkörd av polis, dock inte vid samma tillfälle. Jag har dessutom helt nyss blivit ombedd av vakten att " ta ett varv" då jag försökte komma in på krogen en aningens för bubblig. 


Jag och maken har överlevt småbarnsår, hans elitidrottande, vårt företagande och ett par potentiella kärlekshot. Vi har passerat olika kroppsvikter och lärt oss acceptera våra fel och brister. Hans förståsigpådoktor sa en gång till honom att " har du valt din fru har du även valt  att leva med hennes tillkortakommanden " . 

Även om jag aldrig frågat så har jag efter 25 år tillsammans en aning om vilka de är, tillkortakommandena. 


Frågan är om bröst är billigare än en assistent? Å andra sidan har hela familjen nytta av den sistnämnda. 

Även om jag känner mig mycket tveksam till att jag någonsin kommer mala köttfärs eller stoppa korv så känns det väl egoistiskt att önska något bara till mig- och maken. 

Assistent får det bli! 


Halvtidsvilan är över , domaren har blåst och det är dax att kliva in för andra halvlek , en halvlek jag vet kommer bli mycket roligare än den förra. Mitt liv har inte på något sätt varit tråkigt, tvärt om, livet är och har varit bra på alla sätt, problemet är att jag fram tills nu alltid varit rädd oroad och ängslig för saker nästan hela tiden. Oron för olyckor , sjukdomar och annat har på ett sätt alltid bromsat och hämmat mig men nu ska det minsann bli andra bullar. När rädsla och oro tar över ska jag å det bestämdaste säga högt för mig själv

" nu känner jag mig allt en smula äventyrlig minsann " 


Jag tänker ta oron när jag behöver och inte förrän då, jag kommer aldrig mer hålla krampaktigt i handtaget ovanför fönstret i bilen och jag har för sista gången satt på flight mode läget redan i säkerhetskontrollen. Nu blir det åka av, jag ska blogga,  jag skall leva life och jag ska göra det ordentligt! 

Men allra först ska jag  gå och mala lite köttfärs!  

Senaste kommentarer

02.07 | 19:45

Oj ... kära nån , det var beröm som heter duga det ... ❤️ Vet inte riktigt vad jag ska svara nu... tack fina ni ❤️❤️

02.07 | 18:52

Vilken härlig krönika. "Hon är ju fenomenal på att skriva, rena Fröding" säger Lasse. Fortsätt och ha det riktigt semestrigt och härligt.
Kramar/Lasse och Ninna

15.07 | 18:31

Underbart att läsa om era äventyr. Fortsätt att ha det riktigt bra och njut av tillvaron och varandra. Stor kram från Ninna

04.07 | 07:31

Kram tebax ❤️