" vad önskar du dig när
du fyller år? "
Jag står framför spegeln i sovrummet och tänker
att nog borde jag komma på något bättre än en svart köksassistent.. Röd är förvisso snyggt också , men svart är nog mer praktiskt.
Fyrtiofem år gammal eller fyrtiofem år ung beror numera på dagsform och man får
ta det goda med det onda på något sätt. Har man dagar då man är pritty damn fabolus , ja då får man acceptera att resten av veckan mycket väl kan bli lite sjavig .
Bröst! Jag kanske skulle önska mig ett par nya bröst? Fram med kniven, sjopp sjopp och vips så är de tillbaka där de en gång började.
Om man har turen att få leva länge, 90 kan jag tycka är så det räcker, ja då har jag de facto kommit halvvägs .
Fyrtiofem + Fyrtiofem = godnatt , ungefär så.
Jag är således med raska kliv på väg mot mitt livs andra halvlek.
Jag har klarat tonåren på ett ok sätt, jag har flyttat några gånger, jag har börjat och slutat röka, testat mycket men inte knark och tatueringar, jag har åkt fast för fortkörning
och blivit hemkörd av polis, dock inte vid samma tillfälle. Jag har dessutom helt nyss blivit ombedd av vakten att " ta ett varv" då jag försökte komma in på krogen en aningens för bubblig.
Jag och maken har överlevt småbarnsår, hans elitidrottande, vårt företagande och ett par potentiella kärlekshot. Vi har passerat olika kroppsvikter och lärt oss
acceptera våra fel och brister. Hans förståsigpådoktor sa en gång till honom att " har du valt din fru har du även valt att leva med hennes tillkortakommanden " .
Även om jag aldrig frågat så har jag efter 25 år tillsammans en aning om vilka de är, tillkortakommandena.
Frågan är om bröst är billigare än en assistent? Å andra sidan har hela familjen nytta av den sistnämnda.
Även om jag känner mig mycket tveksam till att jag någonsin kommer mala köttfärs eller stoppa korv så känns det väl egoistiskt att önska
något bara till mig- och maken.
Assistent får det bli!
Halvtidsvilan är över , domaren har blåst och det är dax att kliva in för andra halvlek , en halvlek jag vet kommer bli mycket roligare än den förra. Mitt liv har inte på något
sätt varit tråkigt, tvärt om, livet är och har varit bra på alla sätt, problemet är att jag fram tills nu alltid varit rädd oroad och ängslig för saker nästan hela tiden. Oron för olyckor , sjukdomar
och annat har på ett sätt alltid bromsat och hämmat mig men nu ska det minsann bli andra bullar. När rädsla och oro tar över ska jag å det bestämdaste säga högt för mig själv
" nu känner jag mig allt en smula äventyrlig minsann "
Jag tänker ta oron när jag behöver och inte förrän då, jag kommer aldrig mer hålla krampaktigt i handtaget ovanför fönstret i bilen och jag har för sista gången satt på flight
mode läget redan i säkerhetskontrollen. Nu blir det åka av, jag ska blogga, jag skall leva life och jag ska göra det ordentligt!
Men allra först ska jag gå och mala lite köttfärs!