 |
|
|
 |
|
583 mil senare- eller tankar från en motorväg
11 augusti
samtliga tre körfält är till bredden fyllda med bilar, lillan djupt försjunken i en film ( 40 e i ordningen ) alice har geografilektion med kartan och jag, jag spanar. Jose när det är tjockt med bilar och hastigheten är hög vill det till att även co drivern är vaken och allert.
"vägarbete om två km"
"högra filen är stängd"
" de bromsar"
"pass upp, påfarten kommer fort"
i mitt nsta liv ska jag bli GPS röst!
Ur cd´n strömmar " stockholm i mitt hjärta" och vi har det rätt så mysigt även när vi färdas faktiskt. Hur är det nu man säger; resan är en del av målet... rutinen sitter som ett smäck och erfarenheten från sju tidigare europaresor hjälper till att göra de många milen mindre jobbiga. Bäst är att dela in resan i olika delar, nästan som att lägga upp det hela på schema. före frukost vilar ni, efter frukost blir det film, efter lunch kan ni rita eller spela spel... ja så där får man hålla på. Och så långa härliga pausar såklart , helst med en lekpark i närheten. 5 filmer, 6 äpplen, 2 kg bananer, 3 kannor löfbergs och en jäkla massa mutgodis brukar det gå åt ungefär.
häromdagen vaknade vi i Italien, åt lunch och glass i frankrike och efter 14 timmars " arbete" somnade vi gott i tyskland. vägar5 och medtrafikanter skiftar i takt med att timmarna går. Italienska och franska reviäran är kurvig, tunlig och dyr som skam och här gäller regeln: det är aldrig riktigt fullt. Även om det ser ut så finns det alltid lite plats kvar.
note: i Italien åker man inte bil, man kör bil!
Övergången till det franska vägnätet är dramatisk, fantastiska vägar, underbart fina rastplatser, däremot är fransmännen inte alls lika tydliga chaufförer. Slarviga, otrevliga och väldigt många!
note 1: ta med stora plånboken om man åker i frankrike
note 2: dieselskyltarna är gula och oranga
note 3: kör inte igenom Lyon, ever again!
note 4: franska polisen skjuter bakifrån!
åsså gamla autobahn så. Trygg, rak, platt, bonkig och slagig och helt gratis. förarna ( om de är tyska ) är snabba men pålitliga. Blinkar man så byter man fil, basta!
note: mer tyskland och mindre frankrike nästa år!
Vi konstaterar att vi trivs otroligt bra i ordningochredalandet tyskland... hur kommer det sig då att vi älskar Italien kan man undra. Regler och lagar följs sisådär och bilisterna skall vi ju inte ens tala om... Är vi månne smygäventyrare, lite Klumska light lixom? Hur kommer det sig att undertecknad med världens största kontrollbehov känner mig så hemma där jag inte kan kontrollera nåt alls?
" vägarbete"
"den vänstra filen går in i den högra"
"åh kolla en svensk"
"nu har det gått 4 timmar sedan vi åt, dax att spana rastplats"
" nej agnes här pratar man inte svenska"
Kanske är det just det som semestern handlar om, att släppa kontrollen en smula? Man torde bli mer avslappnad när man inte har kontroll för slappat av det har vi allt gjort detta år. Den lilla härligheten skulle häromdagen ge sin ömma moder en go kram men utbrister i stället:
" vad är det igentligen som hänt med din mage mamma?"
" jag har ätit för mycket"
" Åh vilken himla tur, jag trodde det var bäbisar där inne och dä hade jante pallat alls"!
Dax att komma hem och återta kontrollen således!
Salut
klara fàrdiga och nàstan bestulna!
Sòndag
Sà har den dà kommit den dàr sista dagen, sista i italien, sista i San Remo och som det i alla fall kànns, sista pà semestern. Det dàr sista àr inte riktigt sant fòr vi har en vecka kvar, en vecka som vi skall spendera i halland med lite tàvlingar och besòk hos vànner. Det àr en vemodskànsla vi kànner i kvàll men àndà en skòn kànsla pà nàgot sàtt... svàrt att sàtta ord pà. Det blir bra att komma hem... tror jag..
Vi har badat, solat, cyklat till san remo fòr god middag och sàklart avslutat med hàrlig dans à restaurangen. Hòjdaren under kvàllen var nàr speakern ropade upp de blonda hollàndska (!) systrarna Alice och agnese... pà scenen och de fick motta ett fint pris. Gissa om det var en som var supergenerad och en som var òverlycklig.
Bilen àr nu packad med bord, stolar cyklar och kàrror.. den dàr sistnàmnda var nàra pà att vi inte fick med oss hem dà nàgra klàfingriga fransoser ( jag sa ju det!) tog den fràn vàr gàrd. Vàr ràdige granne Mr Know it all hollàndaren làngre bort pà gatan sàg detta och konfronterade killarna. Han ryckte den ur hànderna pà dem med orden: den hàr àr vàl inte er va?
àven om han àr a pain in the but var ju hans ingipande i dag hedersvàrt! Heja holland!
I morgon vànder vi norrut, kòr genom fina franska motorvàgar via Marseille, Lyon och sedan òver till tyskland. hur làngt vi kommer beror sàklart pà traffiken och vi tar det ju lugnt . Maken àr ju fòr tusan 40 sà nu fàr han kòra sakta!
Tre dagar pà vàgen vàntar oss och nintendo, tv och allt som behòver laddas àr 100% redo fòr mànga timmars anvàndning.
Nu sàger vi hej dà till favoritstàllet fòr denna gàng, nàsta àr kommer vi tillbaka var sà sàker!
Salut
Sjòpoliser och rockiga mòss
lòrdag 7/8
tidigt i morse tog vi biltemamonstren och begav oss in till San Remo, cykelvàgen dit àr helt underbar làngst havet vilket var skònt idag dà hettan lagt sig òver staden. Blomsterprakten àr helt galen och man fòrstàr att de tar blommor hàrifràn till Nobelfesten i kalla norden.
marknad och industrisemester fòr italienare och fransmàn var en intressant kombo.... tràngt , hògljutt och svàrt fòr en fòrsiktig svensk att ta sig fram òver huvudtaget. Vi fick gjort vàra inkòp av pesto, olivcreme, ost, oljor och annat som àr ett màste att fà med hem.
Den lilla hàrligheten var laddad med fòdelsedagspengar och kòpte en liten hamster som springer i ett hjul, maken brukar ju sàga i bland att han àr som en liten hamster i bur med en liten saltsten att àgna sig àt sà det blev en snygg metafor;) Det lilla leksaksdjuret hoppar runt pà mattan utanfòr husbilen och ser mer ut som en breakdanceràtta àn nàgot annat....
Att man som utomstàende kan sàga vad man vill nàr ingen fòrstàr har kidsen greppat sedan tidigt. Bara man ler och ser sà dàr extra sòt ut sà ser det ju ut som om man sàger nàgot vàldigt snàllt.
Under eftermiddagen i dag tog maken och den stora coman en paddeltur och blev som av en hàndelse stoppad av sjòpolisen ute till havs.... Vàr flicka testade dà làgligt detta genom att hàlla ut hànderna, le sitt allra vackraste leende sa till farbror italienskpolisen: skit pà dig. Maken gjorde tummen upp och till svar fick han en lika glad tumme... de allra flesta gàngerna gàr det ju bra!!
Att den lilla hàrligheten nu springer omkring och ropar: jag har en rockabillymus , jag har en rockabillymus funkar ju hàr men vi fàr ju se till att stoppa det innan svenska grànsen.
salut!
Hemlàngtan, fòdelsedagar och goda grannar
5/8
Grattis àlskade agnes pà 7 àrsdagen!
Nàr man varit ute pà semester sà lànge som vi varit nu och har tànkt fàrdigt alla tankar, dà blir lixom hjàrnan tom. Man fàr dà mòjlighet att fundera òver sàdant man inte annars ger sig tid till. ta det hàr med vàra campinggrannar till exempel. I tvà veckor har vi camperat bredvid ett gàng hollàndare som varit sàvàl hògljudda som bròtiga tidvis. dock àr de ràtt trevliga mà jag sàga och mitt stòrsta fokus har varit att fundera ut hur de hòr i hop med varandra. Att de àr slàkt ràder det ingen tvekan om. 5 vuxna, 2 unga vuxna och tvà smàbarn fòrdelade i husvagnar och tàlt. vem àr mamma till vem och vem àr syster till vem och vart hòr de dàr smàkottarna? Vi har haft olika teorier och till slut , efter lite luskande och nàsvist fràgande har jag kartlagt dem, kànns skònt.
àssà har vi dà det knàppa danska paret som vi àven stòtte pà fòrra àret. De vet vi absolut hur de hòr i hop men inte varfòr de àr sà sura hela tiden....Jaja, man kan ju fòrstà att man bòrjar bli lite lagomt ostimulerad i tankeverksamheten nàr man fyller sina dagar med sà tokiga funderingar.
Idag firar vi igen, vàr lilla hàrlighet blev i morse vàckt med glassbomb och massor med paket. Ett av dem hittade hon pà taket av husbilen, det var nog roligast tror jag att fà klàttra upp dàr. Gàrdagen spenderade hon med att gòra allt fòr sista gàngen som 6 àring. Bada, kissa, àta, àta chips, torka sig med gròna handduken och dansa pà babydancen, allt gjordes omsorgsfullt fòr allra sista gàngen. Ni kan ju bara tànka er hur vi i dag gòr om allt, fast fòr fòrsta gàngen.... japp precis, som 7 àring.
Ballongerna hànger uppe igen och jag har sàledes àter fàtt blàsa liv i italienska vattenballonger ( de enda jag hittade ) . Yrseln sitter i àn och jag àr glad att ingen mer fyller àr nu pà ett tag dà hade jag behòvt syrgas. Vàra grannar undrar nog om vi inte gòr annat àn att fyllar àr i vàr familj.
Ett annat tecken pà att man varit ute lànge àr att man allt som oftast pratar om hemma, alltsà dàrhemma dàr vi bor resten av àret..
maken sa i dag med eftertryck att han faktiskt làngtar hem nu. efter en stund bestàmde vi oss fòr att omformulera det hela till att se fram emot att komma hem. Det àr en skillnad med modifikation om man fràgar mig.
vi har aldrig befunnit oss sà hàr làngt sòderut vid den hàr tiden pà àret och vi màrker en markant skillnad. Samtliga nordbor har làmnat och ersatts av italienare och fransoser dà deras semester startat i dagarna. jag gillar verkligen inte fransoser! Nu menar jag kanske inte alla fransoser i vàrlden fòr jag har inte tràffat dem alla. Dock kan jag tala fòr de vi tràffat pà och de àr verkligen i ett slag fòr sig. otrevliga, helt ofòrmògna att vilja kommunicera pà nàgot annat spràk àn sitt eget och de tar fòr sig pà ett sàtt som àr mycket ocharmigt.
Jag saknar vàra norska grannar och jag saknar làttsamma nordbor! Det enda positiva med att vara i minoritet àr att ungarna syns fòrbaskat vàl i poolen med deras blonda huvuden.
I skrivande stund har vi tvà och en halv dag kvar att njuta av sol, vàrme, alla palmer, salta vàgor och fantastisk mat sà vem àr jag att sitta hàr och klaga pà vàra medcampare? Nà, skàrpning Olsson , ut och pressa i stàllet!!
Måndagen den 11 november
Olssons, a party of twelve
tisdag den 2 augusti
Och sà blev han dà 40 min kàra, och firad av ett sàllan skàdat slag. Hàromdagen mitt i lunchen dòk familj nr 1 upp bakom husknuten. Makens min var obetalbar, hakan vid knàna och tàrar som rann. Dagen efter dòk familj nummer 2 upp och glàdjen var total. Vi har nu alltsà gàtt fràn 4 personer till 12 och vi har haft underbara dagar. Bad, sol, vin ( med bubblor och utan ) cykling ( nàja ) pizza, mer vin, Nobel och massor med skratt. Sjàlva 40 àrsdagen bòrjade med sàng och frukost pà sàngen som sig bòr. Champagnefrukost kl 11 med finfina gàster och sedan god middag pà kvàllen inne i San Remo. Hòjdpunkten pà dagen var nog àndà den sàng vàra gàster stàmde upp i som var sàvàl tràffsàker som utmàrkt skriven. Maken vet inte ord utan vi nòjer oss med att sàga: stort tack fòr att ni kom och fòrgyllde dessa dagar. ( ni vet vad vi kànner)
Annars àr det ràtt slappa dagar, man gàr upp, flyttar in bordet i skuggan, gàr till hav eller pool, siesta och lunch och sedan lite mera bad eller nàgon mysig utflykt. Det àr ju inte sà att man lider direkt. I morgon àtergàr vi till norm om man ser till antalet familjemedlemmar dà gàsterna flyger hem, det kommer nog bli lite tomt tror jag. Dock har vi nu siket instàllt pà nàsta firande: den lilla hàrlighetens 7 àrsdag som strax skall stunda.
Vi hòr hemifràn att det àr riktigt hàrligt sommarvàder àven dàr vilket àr glàdjande, det blir ju lixom lite làttare fòr alla att bòrja jobba igen om man kànner sig lite "strandutvilad" .
Vi har nu varit ute i 4 veckor och som vanligt sà kànns det som om tiden bàde gàtt fort och làngsamt pà samma gàng om ni fòrstàr vad jag menar. En vecka kvar i San Remo och den tànker vi njuta av sà mycket det bara gàr!
Salut!
rika tandfeer och blodiga slagsmàl
Onsdag och torsdag... hm /7 typ
Det har varit fòrvànansvàrt fà mordiska tillfàllen den hàr resan. Det àr dà jag vill ta den ena och slà den andra med, ta fòrsta bàsta flyg hem och bara dra nàtt gammalt òver mig. Visst har vi tjafsat men de dàr riktiga haverierna har uteblivit som tur àr. I gàr bròts dock den fina trenden dà regnet fullstàndigt òste ner och tvingade oss inomhus hela dagen. Dà krymper vàrt utrymme, vàggarna kommer nàrmare och tàlamodet pròvas vill jag lova. efter 8 monopolsvàngar, tre kakpaket och 4 glassar senare tog mitt tàlamod slut. Alla mot alla i en hògljudd fight, ett riktigt vuxet och moget sàtt att hantera det hela... Som vanligt slutade det med ett familjeràd och en hàrlig gruppkram dàr vi lovar varandra evig trohet..
Dock ràder numera totalt elprylfòrbud dà det àr kring dessa ting de mesta diskussioner fòrs. Jag gòr sàledes fòrsòk nu att fà dem att leka med andra saker ty " det gick ju bra fòr oss nàr vi vàxte upp" pinnar och stenar! vad àr det fòr fel med det. Comaalice blick gick inte av fòr hackor och den sa mer àn tusen ord.
Tjejernas (skoj) bràk hàromdagen tog en ànde med fòrskràckelse dà den lilla hàrligheten kom utrusande med blodig mun och en av hennes fà kvarvarande tànder i handen. " alice slog ut min tant, alice slog ut min tand!! " tjòt hon sà dèt hòrdes ànda till frankrike.
efter kom coman och gapade lika hògt: " det gjorde jag inte alls det gjorde jag inte alls" .
Kànner mig tvingad att hàr meddela att det hela var en olyckshàndelse sà att ingen kànner sig nòdgad att kalla in beròrd myndighet!
Plàster pà sàret kom med en fe hastighet och den lilla konstaterade nòjt att italienska tandfeen àr mycket rikare àn den svenska!
Skitvàdret igàr ser vi som en plump i protokollet och idag skiner solen igen fràn en klarblà himmel. 28 grader varmt och bad , strand, pool och paddling stàr pà programmet. Alice paddlar sjàlv i de hòga vàgorna och àr jàtteduktig allt medan den lilla stannar med mig pà stranden.
" varfòr àr inte mammor sà badiga? "
" vad menar du nu?" kànner hàr ett visst ansvar att svara fòr alla mammor i hela vàrlden...
" du badar ju Aaaaaaldrig mamma, du sitter bara hàr pà rumpan och sàger att du ska bli allra brunast!"
ja sà àr det nog, vi mammor kanske inte àr sà badiga, men soliga det àr vi !!
Salut
welcome signora Olsson!
Mandagen den 25 juli
Fòrra àret nàr vi làmnade San Remo tànkte vi , herregud, ett helt àr kvar till nàsta gàng vi kommer hit.... 11.45 idag checkade vi in bettan och hela familjen pà favvostàllet alla kategorier, Villagio dei fiorri.
I receptionen blev vi vàlkomnade med orden: signora Olsson, number 718 is ready for you.... jobbigt. efter flytt av tre palmer i kruka sà kunde vi komma in till vàr plats. Bredvid oss stàr den norska familjen fràn fòrra àret, hollàndarna lite làngre bort àr ocksà hàr sà det kànns fòrbaskat kul. I gàr kvàll blev det màsterskapsduell i monopol dàr undertecknad fick samtliga i familjen i konkurs! Den store blev sur som àttika och den lilla hàrligheten bòrjade grina och hàvdade att mamma inte àr snàll! HA i spel àr allt tillàtet, det har jag làrt mig av maken.
Fòr att lindra sin fòrlust tog min kàra en stor grogg och jag pàminde snàllt om att han skulle kòra bil idag...
Den lilla utbrister dà: va, ska han kòra bil!? Innan hon fàr svar av oss nickar hon och ler: ja just det, nu ska vi ju àntligen till Italien ja!
Att fòrsòka fòrklara fòr henne att vi varit i landet i tre veckor àr lònlòst, ty det riktiga Italien, det àr hàr det!
Bad i poolen och stenhàrd vattengympa under eftermiddagen har gjort mig vàldigt vàrd bubblet och jordgubbarna jag nu skall inta!
tànk, nu àr livet sà dàr ràttvist igen!
Salut
snålheten bedrar visheten
24/7 Söndag
Jag gillar söndagar i Italien! alla bara går omkring och är... familjerna tillsammans, käkar mat, myser och som sagt, bara är. Allt är stängt och man vilar och njuter av livet. Vi tog biltemamonstren och cyklade till San Bartolomeo som ligger precis " vägg i vägg" med vår by. Lunch efter havet och lite lek på lekparken och alla var nöjda och glada.
Idag är det lite molnigt och en vind blåser lite envist så det var perfekt att skippa stranden.
Vår ställplats är nu full ( det är ju helg ) med italienare och vi är de enda utlänningarna som vanligt. Det här med ställplats är ju ett fenomen som inte är så utbrett hemma i svedala. I tyskland och här i italien däremot är det det som gäller. Billigt , platt, ibland duchar ibland inte, man kan fylla vatten och tomma toan. Alltså ungefär det man behöver. Dock är det ju så att man får vad man betalar för. Här i cervo så står vi precis under motorvägen, bredvid en byggarbetsplats och även bredvid en kyrka. Det är igentligen bara tuppfan som fattas. Kyrkklockan börjar ringa kl 06 00 och ringer sedan varje halvtimma. Bygget startar nog när klockan ringer och motorvägen... ja ni hajar. vägrakan som ligger en meter norr om våra huvuden när vi intar ryggläge används som testagasenraka av såväl moppar, crosscyklar som bilar. Jag vill lova att det upplevs som om de kör på min kudde...
Grusgetto till trotts, det är bara 3 minuter med cykel så är vi i byn, på stranden eller vid barerna så vem är jag att klaga? och dessutom kostar det bara 100 kr / natt, vi får ström och vi är säkra och det är ju bra dä.
Den lilla härligheten har hittat ett munspel som hon förgyller tillvaron med för övriga medcampare så fan vet om vi inte får betalt för att vi åker härifrån, och i såfall blir det ju ännu billigare;)
I skrivande stund har vi lite siesta innan vi skall ta kvällen på strandpromenaden där de dukar upp till marknad.
Även om nu alla i bilen försöker så gott det går att njuta idag så vet man, man lixom känner att samtliga bara går och väntar på att det skall bli i morgon...
Salut
sol ute sol inne men dystert i sinne
22 juli
en dämpad stämning råder i det Olssonska fordonet, cnn rapporterar, tysk tv rapporterar och till och med Italiensk tv talar om det trygga skandinavien där det otänkbara har inträffat. Vi har svårt att glädjas åt den vackra stranden och havet och den fantastiska by vi befinner oss i. Alice sa igår: ja det här lär ju bli dagar vi aldrig glömmer... tror hon har rätt.
Cervo är en liten pluttby som ligger strax utanför Imperia på den Italienska västkusten. det är en kyrka som dominerar stadsbilden och just den kyrkan gick vi hela vägen upp till igår. Den är belägen högst uppe på ett berg och man går i trappor i mycket trånga gränder för att komma upp. En hänförande utsikt och man är tacksam för så mycket.
Var rädda om varandra!
romantiken lever!
åhhh bella! asså, cinque terre! tror att det är det vackraste stället jag har besökt någonsin. Naturområdet som finns med på unescos världsarvslista är väl värt ett besök! gårdagen ägnade vi till fots och med tåg. vi åkte genom alla 5 bergsbyarna och startade vår vandring mellan riomaggiore via kärleksstigen till nästa by. Obligatorisk fika på den underbara kärleksrestaurangen som hänger längst efter bergsväggen väldigt långt upp över havet. Det går inte att inte bli kär, jag tror man blir det oavsett vem man är där med så det är ju tur att jag var där med maken och bihang.
Den lilla härligheten har bestämt sig för att trotsa på men igår var det ingen som tog någon som helst notis om henne. Kan man befinna sig i trots hela livet? Undrar om det inte är så sörrni...
" jag vill ha glass" " jag vill ha det, jag vill inte ha det, jag vill cykla jag vill spela boll. Snäääääääääääääääälla mamma jag vill jag vill jag vill jag vill.... och gud förbjude om vi säger nej. Fick ha ett krissamtal häromkvällen om hur vi skall hantera det hela och nu är vi enade ! Maken talade om för henne att nu kommer vi vara på henne som en igel hädan efter.
Helvetet bröt lös strax därefter varpå hon hojtar; oh neeeeej pappa tänker du vara en igelkott på mig nu?. Vad säger man?
Vår stora undrar varför inte kärleken svarar på hennes mess och jag kan väl plocka fram känslan hur den kändes den där känslan av osäkerhet...
Vi badade i Moterosso och myste hela dagen, dock bara fram till 21 för sedan gick tågpersonalen i strejk!
Tidig morgon i morse och maken trampade i väg på sin jakt på berg alltmedan vi gjorde husbilen redo för avfärd. Cervo heter platsen som vi landade vid strax efter lunch idag.En ställplats som är stor och fin och helt bra i pris. 15 mil är ingenting men vägen som går efter kuste4n och genom Genova är rätt rörig och jag konstaterar att maken nog faktiskt blivit äldre ty han har aldrig kört så försiktigt som nu. Skönt tycker jag. Hela vägsystemet bygger på tunlar och det är ju inte favvogrejen lixom men det gick fint.
I skrivande stund ligger 3/4 av familjen därbak och kollar in tour de france och undertecknad ... tja jag gör ingenting och dä ä gött dä.
Salut
Bland bombolonis och vågor i ett nätlöst land
onsdag igen...
och vips så vände vi nosen norrut. Vi lämnar Piombino och Camper oasi tidig morgon så att vi skall slippa trafik och nyfikna medcampare när vi skall baxa ut 9 metarn.
I skrivande stund ( läs typ 9 i morse ) passerar vi Pisa och landskapet börjar sakta förändras från Toscanas böljande kullar till Liguriens mer dramatiska natur.
Hur summerar man en vecka utan att tråka ihjäl sina läsare? Vi har alltså befunnit oss för långt från telenors mast enligt dem själva ( trodde den sista masten var typ i malmö ) men sanningen är en annan det ve4t vi nu...
Förra onsdagen lämnade vi ett varmt Florens och för hälsans skull gav vi upp inlandet för gott denna sommar. Det händer nåt med kroppen när man varit i 40 gradig värme i fvlera dagar, man slutar lixom att fungera. Huvudet är inte med, benen är stolpiga och armar vill inte bära något alls.
vi avslutade med en kvällstur in till centrum med god middag på en trevlig restaurang i en gränd. Där och då, med dragspelande stormustachprydda män fick undertecknad första semesterbrytet för detta år . Klumpen i halsen briserade och mor faller i gråt. För nytillkomna läsare kan jag berätta att dessa bryt kommer ett par tre gånger / resa. Det är då jag kommer på vilket fantastiskt liv jag har, vilka underbara barn vi begåvats med. det är också vid de tillfällena jag svär på att inte vara så arg, att inte skälla på maken bara för att han irriterar mig . det är vid de här tillfällena jag likt Arja skulle kunna ropa ut " ja vill tacka liiiive" och det är vid dessa attacker jag lovar mig själv att i alla fall en gång per år besöka kyrkan.
Vi hinner inte mer än till bussen innan jag är i gång och skäller på den lilla härligheten... jaja man är inte mer än människa.
Vi lämnar Danmarks svar på snål-Ove som vi haft som granne ett par dagar och riktar GPS och familj söder ut, mot kusten, svalkan och Piombino. stället har min italienskfröken tipsat mig om så det känns skoj. Maken undrar fortfarande vad jag gjort varje tisdag under året då jag inte pratar språket alls...
ställplatsen har jag hittat på nätet och det känns lite skumt när vi närmar oss,
" sväng höger"
"sväng vänster"
" sväng skarpt höger" ( den var ny )
Vi kommer allt längre ut på vad som verkar vara en åker och jag vill lova att jag fick mördarblicken av maken som sa: vad i helvete har du hittat på nu!
" framme vid målet" Där var det, den bara dök upp där på åkern, ställplatsen med hela medelhavet utanför. Nu hyllas mor i stället för den fantastiska plats hon hittat, johoda, vända kappan efter ryggen det kan han allt, skitgubbe!
Rullgardinen åker ned något när snärtan i receptionen låter meddela att det är helt fullt men att vår bokning på måndag står kvar.
" men vi är ju här nu" säger jag och inser vilken smart kommentar det var.
Hon beklagar och jag känner att Ally är på väg och jag avfyrar en lögn utan att blinka och tjoflöjt så är plats 68 Olssons.
Milslång strand och medelhavt under näsan, jobbigt! vad gör man? jo man ligger på rygg och käkar bombolonis ( en galet fantastisk munk som säljs direkt på stranden )
Vi har paddlat, simmat, vilat och socialiserat. Platsen var utmärkt och som enda utlänning bland 100 italienare blev Olssons närmast en sevärdhet snarare än medcampare.
den lilla härligheten fick snabbt en beundrare i Davide som varje kväll trånade utanför vår lilla plätt. I love you, i love you lät hans desperata vädjan till vår snart 7 åring som avfärdade hans försök likt ett proffs. Duktig kicka det!
Maken har cyklat både med och utan sällskap . I söndags blev han medbjuden att åka ett giro på 15 mil med " några andra" . 07 30 blev han upphämtad för att komma åter 3 timmar senare. Han fick bekänna färg vill jag lova, även om de andra var enligt maken själv betydligt äldre så fick han se sig besegrad av dessa bergsgetter.
Del 2 onsdag 21/7
I går kväll lyste inga stjärnor alls över Piombino. I stället var det en storm som drog in. Åska, regn och mycket hårda vindar . hela familjen parkerade sig bak i husbilen och genom takluckan räknade vi blixtar och pratade om vad som var bäst med att åka husbil. Vi var alla överrens om att det här med att vara tillsammans, det är bäst. Jag tror och hoppas barnen kommer minnas den stunden länge, jag vet att jag aldrig kommer glömma den.
Del 3
"Här skall vi av " Efter noggrant övervägande och kartkollande har vi bestämt oss för att testa cinque terre igen. Ni som var med förra året minns kanske.. hur vi krockade , silvertejpade i hop bilen samt hur undertecknad blev jagad av polisen i min desperata jakt på cigaretter.
Vårt val av boplats i år var initialt ett annat dock...
Av motorvägen bär det och spänningen i bilen går inte att ta miste på , vad väntar runt hörnet? vi vet att det är bergigt och smalt att ta sig ner till havet från där vi befinner oss. efter 6 km på branta cerpentinvägar tar maken beslutet. äh fan de4t här går inte vi vänder! Ut med frun i vägen " men för helvete skit i skorna " fräser han åt sin trafikstoppande fru. Upp med handen åt vänster och upp med handen åt höger. jag känner hur magen vänder sig och hur lite " ja vill tacka liiive" just då. 9 meter skall vändas på lika bred väg.... knix bak, knix fram, knix bak. jag måttar efter bästa förmåga och tänker att fan heller att vi skall krocka i år igen! de tutar och tutar och efter vad som känns som en evighet har maken svängt runt bettan åsså bär det uppåt igen. Jag trycker i mig ett paket kakor intravenöst och hjärtinfarken är nära. Men som vanligt så klarar vi oss och på nåt jäkla vänster har vi nu hamnat på samma camping som vi stod vid förra året. Men det ska väl gå bra för nu vet jag ju att man just här inte får cykla troslös på fel sida av vägen.
Salut
vilse i pannkaka
hetta morgonpigga tuppar och galna mosqitos
lördag den 9/7
Hettan har tagit över och hela familjen är påverkad. två dagar inne i Milano centrum med 37 gradig värme görs inte obemärkt.
igår kom således första riktiga åsksmällen i husbilen Vi skällde på varandra för minsta lilla och kvällens monopolspel liknade mer en på liv och dödtillställning snarare än en trevlig familjeaktivitet. Men precis som vid meterologiska åskoväder så rensar även de Olssonska knallarna luften och idag var det en helt annan stämning både i bilen och på stan.
När vi åkte hemifrån frågade jag min älskling hur han ville fira sin kommande 40årsdag. Efter en stunds funderande sa han; vet du, kan i inte göra så att oavsett vilken dag det är , om vi springer på " the moment" så firar vi lixom då? Bra ide tyckte jag. Igår kom första tillfället. Mitt inne i centrum hade en bilfirma ställt upp tre mycket exlusiva fordon enligt konceptet drive youre dream. efter lita vankande av och an och med en försäkran om att försäkringen täcker alla eventualiteter gav han sig så i väg . Tillsammans med sin co driver kunde man se min make krypa ner i en Lambourgini di avolo ( tror det heter så ) och när han väl lärt sig alla rattar och spakar fräste han i väg. Turen gick mitt igenom ett överfullt milano så gissa om jag var nöjd när han kom tillbaka efter en stund. Hans leende gick inte att ta miste på, en helt bra present faktiskt.
Vi har i dagarna två sett; kyrkor, fotomodeller, dyra (!) butiker och vackra kvarter. Vi har cyklat, åkt buss nr24 tillsammans med 8000 svettiga italienare och vi har handlat en ack så liten men dyr accessoar till maken från swarowski....
vi har dessutom hamnat mitt inne i både modefotografering och reklamfilmsinspelning.
Ställplatsen läs bondgården har varit helt ok att stå på förutom att vi blivit fullständigt uppätna av galna mosqitos. Agnes är värst utsatt och hennes ben är helt svullna. Dock är hon rätt nöjd ändå då hon adopterat gårdens tre kattungar. fåsse hur lycklig hon blir när hon förstår att de inte följer med oss på resan utan får stanna här..
Jag konstaterar att Milano inte är en av mina favoritstäder, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är men jag får itne den där känslan lixom. Alltså, resångesten som brukar komma kvällen innan vi sklal ge oss av finns inte, det blir jättebra att åka mot Florens i morgon bitti.
dax att krypa till kojs ty här blir man väckt av tuppen 06.00 och inte en minut senare.
salut!
höga berg och bortgifta döttrar
torsdagen den 7/7
I förmiddags packade fam O ihop sig och lämnade vår fina familjecamping i zell am see. Nästa års tur är klar, i alla fall en etapp, vi skall tillbaka dit!
Gårdagen spenderade vi i Kaprun och turistade vid foten av en glaciär i ett histnande högt vattenfall där vi gick i led på hängande träspångar över miljarders liter vatten. Läskigt men väldans vackert. Bussresan tillbaka delade vi med unga människor med skidutrustninng. Alltså nästa år skall skidorna med!
Med GPS en inställd på en ställplats 6 km utanför Milano gav vi oss iväg. detta verkar vara året för utmaningar ( som om vi aldrig har några annars... ) och vi9 väljer ickebetalväg, vilket innebär berg, tunlar och annat härligt. Upp upp upp och ner ner ner.. åsså tunlar på det med 3000 m bergsmassiv över huvudet. Jag dök ner i kudden och fokuserade på annat under tiden, det är tur att man har hjälp från ovan ( läs hemifrån ) vid de tillfällena! tack hjärtat!!
Italienska gränsen passerade vi strax efter lunch och det är ju här nånstans som man hoppas att språkkursen på folkuniversitetet givit frukt...
40 mil senare och faktiskt innan vi hinner blinka är vi mitt inne i Milano tillsammans med en zilion fiat punto i fem filer.. . Maken börjar torka pannan och frustar och stönar över min GPS inställning. då det är jag som hittat ställplatsen håller jag hårda tummar för att vi inte blivit lurade som så många gånger förr. 3 felåkningar, 4 usvängar och en liten bit grusvägskörning kommer vi fram.
Stället vi skall bo på ingår i kategorin agriturisimo vilket krasst innebär att vi bor på en liten bondgård. Höns , katter, kossor och andra EU finansierade kreatur möter upp vid entren och jag börjar undra vart i helsike vi är och vart jag fört min stackars familj. spänningen i husbilen går att ta på och jag tror att ingen är särskillt nöjd med platsen men vi baxar in oss som första husbil på den lilla plätten.
Den stora koman suckar och stönar och låter meddela att hon faktist hatat djur. Jag tänker i mitt stilla sinne att jag håller med. Upp med hakan hjärtat, det här är det riktiga Italien, njut nu!
Mitt i cavan och burkköttfärssåsen anländer husbil nummer två , en italiensk familj som har två söner i passande ålder. Jag ser i ögonvrån hur min stora tjej snabbt som ögat släpper ner tofsen och slänger sitt böljande hår för vinden. Hon är numera bortgift till Peter i familjen som kommer från Rom. Som om inte det vore nog kliver mamman ut med höga klackar och snäva byxor. Maken börjar då sträcka på sig på ett ytterst pinsamt sätt och flyttar bord och stolar så att de kan komma in. han bär till och med bort kattungarna som våra barn inte ens fått ta i ty de kan bära ppå sjukdomar....
Inte långt efter detta anländer husbil nummer tre och makens glädje finner inga gränser då tre yppiga blondiner kliver ut. jag ser ner på mitt fläckiga linne och mina solkiga joggingbrallor och inser att jag kanske borde tagit fram klackarna så här på bondgårdstorsdagen? Jag smiter in för att skyla mina fläckar allt medan jag hör maken säga för sig själv ; jag älskar agriturisimo!
salut
hemliga rum och dramatiska berg
tisdagen den 5 juli
Zell am see visar upp sin allra bästa sida nu i kväll när regnet avtagit. Vi har haft lite tur idag då vi i morse bestämde oss för att ta oss an ortens högsta topp, om man bortser från de som fortfarande har snö på sig vill säga. Receptionisten lät meddela att regnet kommer vid 15 tiden så då bör vi vara nere igen. Efter makens förstacykelibergentur för denna sommar gav vi oss iväg på våra stålhästar a la biltema.
då vi svenskar är så gott som den enda befolkningen som använder hjälm väcker vi en del uppmärksamhet längst vår väg...
4 km utanför byn bor vi och cykelvägen längst sjön är fantastiskt vacker och jag känner hur mina stressaxlar så sakterliga börjar sjunka och jag inser att semestern faktiskt är här.
För att ta oss upp till linbanan behöver vi åka buss nr 71 en bit och det är så härligt när jag märker att rutinerna sitter som smäck. 3/4 av familjen är helt överrens om att forsla morsan framför sig som en plog när det skall köpas biljetter, fråga om väg och annat som kan bli jobbigt...
Någonstans i gondolens påväginsluss inser jag hur högt 2000 meter verkligen är. jag vill vända, kräkas, svimma och jag börjar förlossningsandas utan att jag ens behöver tänka att jag skall göra det. Alice ser min skräck så hon tar min had och säger: det går bra mamma! Ungen är klokare än jag. Vi lastas in med 25 andra kamekazepiloter med dödslängtan. Min sista fundering innan dörrarna går igen är att det var tur att jag sminkade mig då blir jag i alla fall e4tt ok lik.
det är så ögonbedövande vackert däruppe och det gör sig inte rättvisa om jag ens försöker beskriva. Hur vackert det än är känns det i hela systemet när våra avkommor vill springa och hoppa på de smala grusvägarna och jag håller dem hårt hårt helt nära mig.
Lunchen intar vi på vad som känns som the top of the world och jag undrar om inte till och med blodpudding hade varit gott däruppe.
Vi hinner knappt sätta fötterna på platt mark förrän himlen öppnar sig och färden hem blir till ren överlevnad. Jag hör den lilla härligheten bakom mig upprepa som ett mantra: du klarar det agnes, ge inte upp, du klarar de4t! härlig inställning.
Hem kommer vi till slut, som alltid. Hem ja.. eller bort eller hur man nu vill se det. Vi anlände hit till vår lilla familjecamping sent i går eftermiddag efter 50 mil på motorväg och 10 mil off motorväg. Detta mina vänner är ett tecken på att vi blivit modigare med åren. tidigare hade vi aldrig lämnat den trygga och fina autobahn, men nu så... Resan ägnar vi åt prat, vi pratade så att vårt prat nästan tog slut. vi gick igenom värderingar, funderingar, frustreringar och sådant man bara springer förbi där hemma i vardagen. Jag inser att jag aldrig vill sluta prata med honom, min livskamrat, det är oerhört stärkande, befriande och rent av görhärligt.
Vi dristar oss till och med att meddela varandra 5 starka och 5 mindre charmiga sidor vi ser hos varandra... modigt kan tyckas när utrymmet vi har att samsas på de närmaste 6 veckorna är starkt begränsat. Modigt och lärorikt och något vi borde göra oftare än vart 19 e år.
Vi pratade också om drömmar och min kärlekstörstande make berättade en oerhört obscen dröm han haft, som som tur var innefattade undertecknad...
Vårt härliga samtal gör till och med autobahnresan till en trivsam stund;)
4 dagar in på semestern och vi inser följande;
1.våra tidigare så änglalika flickor har inträtt i något monsterstadium och de fajtas hela tiden, så fort de får en chans.
2. Den lilla härligheten träffar kompisar på löpande band och pratar både italienska och checkiska med händer och fötter och vi ser inte röken av henne'
3. Pretonårscomaalice hör och ser allt, dessutom är hon vaken hela tiden då vi är det. Detta kommer i sin tur innebära begränsade möjligheter till vuxenintimitet. Funderar på att använda diskrummet då det är typ det enda stället där hon vägrar vara...
I kväll vid middagen med munnen full av kycklinggryta säger vår stora flicka: du pappa, kan inte du berätta för oss alla om den där drömmen du berättade för mamma om igår!?
Salut!
Måndagen den 11 november
Unga styrmän och manliga kaptener
3 juli
Skräcken för att försova sig när man har en båt att passa är såpass intensiv att man istället vaknar vid minsta ljud. När vi kör checkar in bilen och oss 07 00 i morse känns det som att gårdagskvällen var en riktigt hård tillställning.
För att detta år visa barnen hur rutinerat lugna vi blivit av alla färjefadäser vi gått igenom de senaste åren dukar vi fram en härlig frukost i väntan på ombordkörning. Rätt vad det är säger den lilla härligheten; pappa varför tänds alla bilar ljus? Skynda på för helvete gormar den hittills så lugna maken, frukosten åkte in med huvudet före och så tuffade vi på. Halvklädd och med tandborsten i mungipan tog vi det säkra före det osäkra och kröp sakta och fint ombord. bra start tänker jag, det blir nog en bra båttur i år. Föga anade jag...
MItt i monopolspelet hör jag den första smällen, Donk Donk!
" bli inte hysterisk nu" , säger makens lugna men barska blick.
Donk Donk! Nacken spänner sig och jag kan nu helt tydligt visualisera hur jag tar ena ungen under armen och den andra i handen, tar trappan i tre steg och slänger oss ut i en räddningsflotte där vi endast får äta torrvaror tills de hittar oss avmagrade och nästan döda.
Donk Donk Donk! Nu ser jag framför mitt inre öga hur bogvisiret lossnat och mitt hittills så fina lugna spel för gallerierna går åt helsike. Nä nu går jag och frågar vad i helvete det är som smäller!
receptionisten ser väldigt frågande ut och hävdar bestämt att hon inte hört något ljud alls. Min röst är pipig och jag är på gränsen till sammanbrott när jag smått paniskt utbrister: menar du verkligen att du inte hört nått ALLS?!
- hur har vi det här då? Rösten bakom mig är myndig och inger stor respekt. Självaste kaptenen har dykt upp bakom mig.
- asså, jag .. jo jag hörde nåt..
- du hörde nåt?
ja , jo det lät lixom donk donk och det ... ja du vet... ja, bogvisir och sådant. det känns ju lite läskigt... och så, ja du fattar?
- har damen barn i sitt sällskap ( läs hysterisk kärring)
- jaa det har jag
- ok , här på båten tycker vi inte om när mammorna är rädda så de skrämmer barnen, ni skall få komma upp på bryggan! Det jag känner nu är en blandning av skam, förnedring och ren och skär glädje. Så länge som jag velat komma upp till självaste styrpersonalen! nu äntligen skall det ske. Ett samtal senare från kaptenen och jag och mina avkommor blir hämtade av en liten matros som visar oss vägen. Alice fräser bakom mig: mamma, vad i hela friden har du hittat på nu!? Lugn lilla hjärtat, mamma skall bara kolla så det tar sitt ansvar och styr som de skall! Blir inte mina ungar stölliga blir ingen det...
Flickebarnet som möter oss är synnerligen ung för att styra en hel båt kan jag tycka och innan jag hinner tänka mig för utbrister jag: åh herregud är du här uppe helt själv, vart är kaptenen?!
efter en lektion i radar, bogvisir , skyddsväggar ( som är helt vattentäta ) och hastighet känner jag mig lugn nog att fortsätta färden.
efter 6 timmar till sjöss och 50 mil på regndränkt autobahn har vi nu landat på en rastplats bland massor med långtradare och andra husbilar. Tryggt och säkert precis som vi vill ha det.
Nu i kväll visar gpsen att vi har 40 mil kvar till zell am see, dock visar vädret på rena dritten där nästa vecka så månne skippar vi det och åker till värmen i stället.
Vad det var som smällde i båten?
jo , se det var städerskorna som drog sina linnevagnar på däcket över oss...
Salut !
lördagen den 2 juli 2011
Gott nytt år!
Pling plong, kapten Olsson med besättning hälsar er hjärtligt välkomna till denna resa söderut som skall ta oss till zell am see, milano, florens, lucca, piombino, elba och slutligen San remo. Nödutgångarna finner ni i mitten av vagnen men man kan också som kaptenen själv brukar göra sätta sig fast i bakre takluckan om man känner att man bara måste ut...
Jag lutar mig tillbaka, blundar och inser faktum, vi är på väg! Igen! herrejösses, ett helt år har gått sedan sist. I vår familj firar vi inte vanligt nyår, inte heller hundens eller kaninens år utan olssons år. det tar sin början i inledningen av juli i och med att vi sätter ner rumporna i husbilen och vänder näsan söderut.
året vi lämnat bakom oss har innehållit uppsägning från statens trygga famn, nytt jobb i familjeföretaget, klassbyte för vår pretonårskomaalice och gud vet allt vilka utmaningar vi stått inför. märkligt det där, när man är mitt i det så känns det som om att man aldrig skall överleva och nu, ja nu sitter man och nästan ler och det. skön egenskap vi förärats med det där.. att gå vidare lixom.
Ett år äldre är vi också och det märks; på maken märks ett lugn vi inte sett förut. istället för att köra in huvudet och 9 metarn rätt in på macken ställer han den mitt i och går lugnt och sansat och tittar vart han kommer in och vart han kan vända. Samma sak på ställplatsen, parkera mitt i smeten och ut och reka. Bra känsla i det där! kommer behöva det där lugnet , det vet jag ju.
På tonårskomaalice märks det för att hon brutit ihop otaliga gånger för att hon lämnat stora kärleken hemma. jag tänker i mitt stilla sinne... det kommer bli långa 6 veckor för henne... De har mailat och messat 270 gånger , tror hon passar på när vi ändå fortfarande är i sverige. På den lilla härligheten märks en ännu större vilja, en ännu starkare röst när hon protestar och en ännu större charm såklart. I grums ( en stund hemifrån ) utbrister hon med sitt tandlösa leende: herregud mamma, nu är jag riktigt stor , jag har inte tjatat en gång ännu!
På mig... tja på mig märks nog inget värst, inte enligt mig i alla fall...
Vi lämnade hemmet i morse två timmar senare än planerat då undertecknad inte ville lämna diskmaskinen som ff gick. Fullpackade som vanligt och vågen visade att bilen väger 400 kg för mycket men maken visar ett härligt lugn när han konstaterar: blir vi stoppade i tyskland , ja då ställer man frun vetdu.. Alltså, om inget finns att läsa om några dagar står jag nånstans söder om Berlin med tummen i vädret och hoppas på gudskelov!
Trelleborg visar nu på kvällskvisten upp ett åskväder som är såväl vackert som skrämmande. Bubblet är uppdrucket och semestern kan börja! vi önskar er och oss ett riktigt Gott nytt år!
Salut
|
|
 |
|
|
|