6/8 2014

Det märks att det börjar närma sig slutet nu, det märks på många sätt men framför allt på sättet hur vi är mot varandra och andra. Kvällarna som vi tidigare spenderade tillsammans pratandes spenderar vi nu framför fyra olika mobiltelefoner. Måhända har vi pratat klart för denna gång?  Grannar som bara vill väl har vi inte mycket till övers för och längtan efter filmjölk, normala mackor och utrymmen som går att mötas i på bredden utan att slå i varandra överskuggar det faktum att vi fortfarande är på semester.

Det är en smula ansträngt i Olssons rullande dass, det skall jag inte sticka under stol med, men efter en och en halv månad tillsammans 24-7 anar jag att det även sker i de bästa av familjevärldar.

När vi häromdagen bestämde oss för att stanna i San Remo några dagar extra istället för att åka till regniga sexten park i Dolomiterna blev det till att ta fram flexibilitetsbrallorna. Den lilla härligheten skulle ju fylla 10 om några dagar, vart skulle vi vara då? Man kan inte fylla år på autobahn, det funkar bara inte.

Våra tyska grannar var genast oerhört behjälpliga och plockade fram en femstjärnig camping med stor sjö i mitten, strandplatser och med cykelavstånd till ett stort nöjesfält. Dessutom på vår väg norrut, Taget!

Staden heter Soltau och campingen heter Röders Park

Ägarparet är toppen, platserna är stora och utrustade med vatten, el och tömning i direkt anslutning, något vi inte är bortskämda med.  Dock kan vi konstatera att sjön är lika stor som vårt garage, och att kalla de vattennära platserna för strandplatser är en överdrift värd namnet. Detta föranledde diskussionen kring dessa stjärnor, hur får man dem? Vad är det som krävs för att uppnå högsta status inom campingvärden? Det måste vi nog ta reda på! Campingen är ren, fin och bra på alla sätt men fem stjärnor är nog att ta i.

Härligheten tycker dock stället är toppen ty de har radio på i högtalarna i de tjusiga toalettrummen och ” sitter man där länge nog så lär man sig tyska!”

Det var med sorg i hjärtat plattångscoman lämnade San Remo häromdagen, han med stor H dök upp med några dagar till godo. Helt plötsligt anade vi en ny ton hos vår tonårsflicka. Utan mat och dryck med endast luft som föda dansade hon runt på sina små moln från morgon till kväll.  Lätt rosa om kinden suckade hon hans namn och berättade att han var fotbollsspelare minsann, Italiensk fotbollsspelare. Jo jag tackar ja!

Fotboll frustade maken, jag skall lära´n å cykla ja!

Evig trohet är utlovad så det är bäst vi återvänder till campingen nästa år igen…

Igår fyllde hon tio vår härlighet. Hon avslutade det ensiffriga genom att säga farväl och vi ses aldrig mer till nioåringen kvällen innan den stora dagen.

Att ordna med tårta och annat är inte helt lätt i en husbil men den frysta stracciatellavarianten från Lidl gav upphov till stor glädje hos jubilaren.  Paketen hemifrån har legat gömda i bilen sedan vi åkte och härligheten var noga med att tala om att hon endast ville öppna några på morgonen för att ha resten kvar till kvällen.

-          Men hur vet du att du får mer paket då frågade coman

” rosa papper med prickar på, skulle inte tro att dom är till pappa va? ! ”

Heide Park är ett nöjesfält utöver det vanliga och med sina många läskiga bergodalbanor och massvis med andra attraktioner fördelat på jag vet inte hur många kvadratmeter utgjorde den en utmärkt plats för ett födelsedagsfirande och det var en lycklig härlighet som somnade i går kväll, det vill jag lova.  

För många herrans år sedan då vi åkte utomlands för allra första gången tillsammans besökte vi en stad som heter Celle. I morgon bitti bär det av dit igen, det är ingen lång resa, bara 45 minuter, eller ett avsnitt av skilda världar som härligheten brukar säga.
Salut!

31/7 2014

Igår gjorde vi något vi aldrig nånsin gjort förut, och som egentligen strider mot samtliga av mina principer;  vi lämnade rutten! I den ursprungliga originalplanen stod det att vi skulle lämna San Remo i morse kl 08.00 men det gjorde vi alltså inte. I den ursprungliga originalplanen stod det att vi skulle landa i Sexten park i dolomiterna nån gång sent i kväll, det kommer vi alltså inte heller att göra. Efter en titt på vädret som komma skall under nästkommande vecka i vårt tilltänkta mål blev vi nödgade till ett akut familjeråd.  Det talades om 13 grader och regn i dagarna fem vilket var helt uteslutet att styra kosan mot. Vad skulle vi göra nu?

Eftersom vår plats var ledig i en vecka till även om Italienarna själva nu är på ingång, samt att vi har drömliv där vi är just nu tog jag det som helt ödesbestämt att vi skulle stanna här och så blev det. Maken knorrade en smula ty han vill ju upptäcka saker och inte bara ligga stilla. Knorret avtog dock då han fick smörja in sig med hawaiian tropic ( dark )  och med fejkad nonchalans svepa sig och sina muskler ett varv runt poolen. Söndag blir dagen för vår avfärd istället och alla är nöjda och glada.

Vi lever som kungar här i vårt egna paradis. Badvakten kommer med färsk frukt på en tallrik av löv som han plockat, bubblet flödar, vi dansar, skrattar, dyker, äter och har långa djupa samtal med såväl varandra som med andra. Restaurangpersonalen skämmer bort oss från morgon till kväll och tanken på en vardag kommer allt längre bort för varje dag som går.

 Häromdagen deltog undertecknad tillsammans med tjugotalet andra medcampare i en pestokurs. Att det var en konst att göra riktig pesto genovese det förstod jag men jösses alltså, tror sjutton den är dyr. Var och en ingrediens skall mortlas på ett bestämt sätt genom att vrida morteln åt ena hållet och själva staven åt andra. Vår lärare och kock passerade mig ett antal gånger och inte förrän vid varv tre eller fyra var han nöjd med mitt sätt att mortla;

”bravissimo signora! ” Se där ja, så skall en slipsten dras! Mr Besservisser från Holland vid samma bord hade inte fått sitt bravissimo än och min känsla av seger var svår på gränsen till omöjlig att dölja.

Just maten har löpt som en röd tråd och ett genomgående tema under denna resa. Maken som tidigare varit helt ointresserad av själva matlagningen har nu totalt ändrat inställning. Han kokar, steker, hackar och ser till att vi provar nya spännande saker. Vi handlar fina råvaror och lyssnar till italienarnas råd om hur vi skall laga och äta delikatesserna, och även om vi fått byta knappbyxor till sådana med resår är det värt vartenda kilo just precis nu. Tids nog blir det vinter igen och med det ett helt annat liv.

Den härliga maten till trots (eller kanske på grund av den ) slår maken rekord på rekord i sina berg, tror till och med han slog sitt eget så sent som igår. En efter en som vill åka med avverkar han och han får aldrig deras sällskap igen. Servitören kroknade, engelsmannen i husvagnen bredvid tappade han bort och det gamla italienska cykelproffset lämnade han långt bakom sig. Nöjd är bara förnamnet och man kan ana att det just är detta självförtroende som föranlett den nonchalanta gången runt poolen. Jag låter honom hållas, snart är vi hemma och han är blek, hårt arbetande och helt utan olja igen.

 Fem veckor in i semestern och nu börjar även jakten på utrymme för vuxentid. De kortväxta i familjen har en förmåga att dyka upp lite varstans när vi försöker komma undan. Vårt bästa gömställe har de dock inte funnit ännu, så fort de sticker iväg till dansen om kvällen smiter vi till vår bänk i mörkret där allt som existerar är stjärnorna, jag och min allra käraste stekare.

Salut!

23/7 2014

Semestern har nu gått in i andra halvlek och diskussionerna duggar tätt kring disk, bäddning, dammtorkning och annat som lätt kan komma och handla om stora orättvisor i världen i stort och i husbilen i smått.

Vem gjorde vad senast och vems tur är det och hur kan det bli min tur igen? Ungefär så låter det 176 gånger varje dag och för att inte bli galen på riktigt har jag låtit upprätta ett schema där det tydligt framgår exakt vem som gjort vad. Nu råder det således ingen tvekan längre, var och en fyller i dagens datum då man gjort sin syssla, och har man tur och man gör något extra utöver det vanliga såsom till exempel gå iväg med överfulla sopor utan att någon vuxen bett en, ja då kan man få en stjärna längst till höger ut i kanten på schemat.  Om några veckor är det tid att summera, flest stjärnor får trerätters av övriga.

 Plattångscoman försökte genast sig på en strategi genom att fuskfylla i på förhand och boka upp vissa disktillfällen men se den gubben gick inte. Maken har också prövat lyckan med genvägar genom att skriva i stjärnor retroaktivt men där gick även han bet.

Dagen innan vi parkerade oss på plats 724 stod vi och inväntade rätt dag på den fula ställplatsen bredvid campingen. Det är som en skenavrättning tycker barnen att vara så nära men ändå inte. Denna gång visade det sig dock att det skulle komma att bli ett lyckokast att stå där. Förutom oss så hade ytterligare en svensk husbil innehållande medelåldersvuxna och två flickor i tonåren hittat till fulplatsen precis som vi och jösses så mycket kul vi haft! De stannade tillsammans med oss inne på fincampingen ända tills igår då de styrde bilen mot Frankrike och gamla tågluffarminnen. Tack för en helt underbart rolig, tokig, varm och bubblig vecka härliga familjen Geidemark. Middagen i restaurangen klämmer sig lätt in på topp fem på listan över sommarens stölligaste kvällar!  Var rädda om er, jaga era visioner och Vive La France!

Sol och bad präglar våra dagar under de ljusa timmarna, medan tonårspojkarna präglar tiden när mörkret faller på. Är det inte tyska simmare så är det Schweiziska brottare eller

Italienska surfare.

Varje dag efter middagen smiter vår hormonstinna tonåring iväg mot stranden där mysdiskussionerna äger rum, och med härligheten som förkläde spenderar hon sedan timtal tillsammans med diverse ovan nämnda pojkcampare. Maken och jag brukar smyga på dem i buskarna vilket inte alls är för att spionera eller behålla kontrollen utan helt enkelt för att vi också vill ha nåt att göra om kvällen.

Härligheten verkar ha tagit intryck av att hänga med de stora ty igår vid poolen drog hon ner glasögonen på näsan nickade och gjorde mig uppmärksam på en man med på tok för små badbyxor.     

” kolla där,  det är han med en sån stor hum hum ”

-           Men vad är det du säger!

”  det finns en salva för sådant vet du mamma, det har jag hört !”

Salut!

18/7 2014
Det är siesta på min plats i livet, tjejerna ligger i korsdrag och ser på skilda världar medan jag och maken jobbar en smula. Egentligen har vi förhandlat till oss torsdag eftermiddag som jobbtid om behov finnes. Barnen är obevekliga på den punkten så det är bara att ställa in sig på att det är den dagen som gäller. Jag är medveten om att det är fredag idag så därför får det vi arbetat med nu kategoriseras som kvalificerad övertid.

I onsdags morse gjorde vi oss redo för att väcka tysken, dra igång motorerna och styra kosan mot kusten men det blir sällan som man tänkt sig i allmänhet och i synnerhet inte när man åker husbil.

Sängen som tjejerna sover i är av den nedfällbara sorten och i upphissat läge är det ovanför förar och passagerarsätet, den fälls upp med hjälp av elektronik, bara att trycka på knappen.  Det totala stoppet föregås just denna onsdagsmorgon av ett oroväckande brak och sängen tvärnitar i halvt uppkört läge. Vem som helst kan ju räkna ut att det blir oerhört svårt att köra bilen i det tillståndet.  Med gemensamma krafter där undertecknad läste manual och maken skruvade lyckades vi koppla bort själva motorn från sängen och kunde på så vis trycka upp den i taket med manuella krafter. Problemet som återstod var ju såklart att få den att stanna där. Som om han hörde våra funderingar ända ut stod han där i dörren: jättetysken!

-vollen si behöva hjälp kanske? You need two big sticks to hold the bed up! Come i know the place, we can go in my minicar!

45 minuter senare är sängen tight förankrad i taket med finfina rundstavar och vi är på väg ut på motorvägen. Tänk att man aldrig vet vad som döljer sig bakom någons vägg, rätt var det är när man minst anar det kanske det dyker upp en fantastisk räddande ängel förklädd till en jättetysk! Vi har bytt kontakuppgifter och vem vet, måhända ses vi igen nån gång!

I går morse öppnade personalen sopbilsingången  och vi kunde för gudarna vet vilken gång i ordningen rulla in på campingen vi kommit att älska så mycket, vilaggio dei fiorri i San Remo, eller det riktiga Italien som härligheten säger. Vägen fram till vår plats är lite trång men efter flytt av parkbänkar, palmer och en medcampare kunde vi parkera, rulla ut markisen, släppa ner axlarna och låta rygglägessemestern börja!

Salut!

Kvällen är inte så sen i Toscana, ändå är det svart som i en säck. Om det är nåt jag saknar här så är det de ljusa sommarkvällarna vi har hemma i Sverige. Annars är det inte så mycket, som jag saknar ,ännu alltså. Vi är dryga två veckor in i vår resa så längtan har inte än infunnit sig.

Veckan i Lucca har präglats av fascinerande stora och skrämmande åskoväder. Under sammanlagt 24 timmar såg jag mer regn och mer blixtar än jag gjort på 42 år. Vår lilla hyrbil stod till knäna i vatten och grillen fick vi totalrenovera efter översvämning i själva glimtändaren.  Tack och lov kom mesta delen av det på natten, en dag föll hällregn fram till eftermiddagen, annars som sagt natten. Eftersom jag är rädd för nästan allt så är jag såklart inte särskilt nöjd när Tor dundrar på med sin hammare från himlavalvet.  När jag dessutom blir avbruten redan vid ettusen ett hela tiden tycker jag det är rätt botten om jag ska vara ärlig. Maken däremot som inte är rädd för ett enda dugg höll mig sällskap hela natten igenom och vi hade faktiskt ett riktigt härligt åsknattsprat han och jag. Det är mysigt med åsknattsprat, ännu bättre hade det såklart varit om man sluppit själva åskandet.

I går kväll ,mitt i pannkakorna landade den största husbil jag sett, en concorde som vi har fast två och en halv meter längre, en smula bredare och försedd med en cooper mini därbak. Det är bara en tysk som just vunnit vm som kan ratta in en jumbojet på det viset och med det självförtroendet. Han har stängt in oss rejält men han är medveten om att han måste flytta på sig för att släppa ut oss. Chauffören och sonen hade komradio för att kommunicera själva parkeringsarbetandet.Maken hävdade att han inte var ett dugg sotis... han gillade inte bilen alls, var ju en gammal modell och bara stor och ... faktiskt inte ens snygg.

Shopping har också präglat veckan, Lucca är som gjort för shopping! Alla blir nöjda och ingen blir utanför, vi kör varannan damernas; en klädaffär, en cykelaffär, en klädaffär, en cyk… som sagt, ingen blir lämnad utanför.

Plattångscoman har inte tagit fram plattången en enda gång sedan vi åkte hemifrån, däremot spenderar hon lika mycket tid i wifizoonen som hemma hos oss. Den lilla härligheten bestämde sig vid lunchen igår för att hon nog kunde tänka sig att ta över pappas cykelbudsföretag en dag, men då blir hon nog tvungen att byta färg från blått till rosa. Maken är den lyckligaste av alla makar då han kunnat cykla gata upp och gata ner i sina fina berg utan att höra ett enda gnäll från sin hustru, vad han inte vet är att även plattångscomans kära mor spenderat en hel del tid i den berömda zoonen. Han har ju sedan länge hävdat att jag skulle vara facebookberoende vilket inte kunde vara mer fel, Jag!? Aldrig i livet! Känner väl dock inte att jag behöver skylta med att jag hänger med ungdomarna i zoonen lixom, han behöver ju inte vet allt! 

Nu har de börjat plocka in grejorna i bilen, maken och härligheten. Det är tid att samla ihop sig för avfärd tidigt i morgon bitti. I morgon eftermiddag , om allt går som det skall  och vi kan väcka tysken har vi kommit hem, hem till San Remo igen.

Salut!

11/7 2014

”åka runt i toscana bland vingårdar, slott och få smaka på det inhemska vinet som man sedan inhandlar och avnjuter till långt in på vintern” visst låter det härligt?

 För att testa om  verkligheten är verklig och inte uppdiktad dikt var uppdraget för dagen solklart; Hyrbil, chiantiregionen och bara kör på. Kliv in, knacka på, be att få smaka och till sist; köp om det är gott. Redan tidigt hittar vi första gården och vi får bingo direkt. Kvinnan berättar och trycker på knappar till höger och till vänster. Classic , reserva , träfat och olivolja. Tänk att jag har sån himmelsk tur att min chaufför kör den svenska modellen och håller sig nykter, mer åt mor! Ställe nummer två ser öppet ut och vi inser först efteråt att vi plankat in. Mannen som äger stället talar vänligt men bestämt om att det är bara slutna sällskap och inga rufsiga svenskar i flip flops som får vara där. Han erbjuder sig dock att ringa en restaurang en smula längre bort på vägen vilket resulterar i att vi blir mötta och välkomnade ända ute på vägen vid ställe nummer tre.

De presenterar inte bara en underbar måltid utan också en fantastiskt god inhemsk dryck som tyvärr inte finns på glas utan en yttepytteliten flaska som oerhört lätt och helt utan omsvep slinker ner, även denna gång endast till passageraren.

Två mil är vid den här tiden det enda som återstår till besöket vid det hett efterlängtade slottet jag berättat för barnen om. Redan i första serpentinkurvan kan jag förnimma en smygande oroshärd i magtrakten samtidigt som huvudet snurrar obehagligt mycket för att klockan bara visar tre.  Eftersom maken förvandlades från äkta viking till fullblodad italienare med det samma som vi i morse vek in oss i vår Fiat panda, förbannar jag såväl honom för den aggressiva bilkörningen som mig själv för att jag först nu begriper vad de fina spottkoppar som stod framställda överallt var till för.  Bedrövelsen nådde sitt absoluta crescendo  då maken tog sin roll på allvar och tvingade samtliga i bilen att klappa i takt till Eros Ramazotti under hela vägen ner.

Jag tänker att kanske går han att byta ut? Inte Eros alltså, utan maken.

Slottet ja, just det, Castillio Di Brollio hittade vi efter en ångestladdad timme med galen chaufför och lika galen smörsång i högtalarna. Jag smakade det röda, ja det gjorde jag men sen fick det baske mig vara nog!

Således kan vi konstatera att Toscana är mycket vackert, människorna är otroligt tillmötesgående, vägarna är skitkurviga och vinet är väldigt väldigt gott

Sedan två dagar står vi fast förankrade i Lucca, ytterligare en av våra absoluta favoriter. Jag skrev till ställplatsägaren i våras och talade om att vi var på väg ytterligare en sommar och även om man inte får boka plats stod ställets enda långa krypin bara där och väntade på oss när vi rullade in.

I skrivande stund har mörkret lagt sig, hyrbilen är parkerad och maken har precis hällt upp gott vin till oss båda, samtidigt som härligheten konstaterar att den här dagen, den har inte varit särskilt barndagig alls!

Salut !

6/7 2014

Idag är det söndag och om söndagarna ringer vi hem till min lilla mormor.  mormor är 90+ och tillhör den kategorien människor som fortfarande tror att det är billigare att ringa efter klockan 18 på vardagen och under hela söndagarna.  Hon tyckte nog jag ringde väl sent då det första hon konstaterade var att jag faktiskt inte glömt´na den här sommaren heller. Men, fortsatte hon; vad är klockan hos er? den kanske inte är så mycket. Vi ägnade en stund åt tiden och tillsammans redde vi ut att om klockan är nio på kvällen i Kristinehamn så är den det även i Österrike.

I morse lämnade våra goda vänner, gästfamiljen oss för att fortsätta sin resa norrut igen. Det var ett tårfyllt farväl och det blev oerhört tomt när de rullade iväg bortöver gärdena. Nu ikväll har vi fått meddelande om att de kört på bra och kommit fram till deras stopp för natten. Tänk vad roligt vi haft, tänk vad vi har skrattat och vad många saker jag aldrig kommer glömma.

 Jag fnissar åt när jag tänker på när vår trummis skulle montera ihop det som enligt hans beställning var korv med bröd. Två lingongrova, en grå lång slang , en hög med senap och en med vad som såg ut som riven ost. Uppfostrad som han är la han ihop bröden med korven emellan och placerade rejält med riven ost (*läs råriven pepparrot) uppe på. Efter bara en kort stund börjar vår annars så coola trummis gnugga sig på näsan med en sällan skådad frenesi. ” de var då en jävla senap till att vara stark ” ropar han ut på sjungande dalmål mitt uppe på fjället bland kossor getter och joddlande servitriser och succen var ett faktum.

 Jag bryter ihop när jag tänker tillbaka på tillfället då han skulle tömma tanken, alltså bajstanken och nåt gick galet fel. Istället för att hamna i slangen och ner i hålet i backen där det är ämnat att hamna kom allt likt en kaskad rakt upp och rakt ut, och gissa vem som stod där med allt annat än solsken i blick? Jojomen, allas vår Borlängetrummis minsann. Tack för en härligt underbar, fin och rolig vänskapsvecka hela härliga gästfamiljen!

Nu ikväll har vi ägnat oss åt familjeaktiviteter såsom rundpingis och blindboccia. Det sistnämnda fick heta så för det var bäcksvart och ingen såg den lilla bollen alls. Som vanligt slutar alla våra trevliga icketävlingsaktiviteter med gråt från nån, jubel från nån och sura miner från en annan. När maken slog nock på den lilla grå bollen tjöt han av glädje och hoppade runt i nån fånig dans över gräsmattan. Båda flickorna lät meddela att om man träffar den lille så åker man ut!

Maken ser med fasa på sina avkommor och utbrister; men era jäkla tomtar! Om man träffar den lilla bollen så vinner man ju!  ni menar alltså att fotbolls vm går ut på att vara så nära som möjligt, att man skall träffa stolpen men inte i mål?!

Famljeaktiviteten ebbade ut i sanden och nu har vi lagt undan bocciabollarna ty innan vi kan fortsätta behöver vi nog plocka fram regelboken.

Salut!

4/7 2014

Häromdagen anlände vi till Panorama Camp vid den södra änden av sjön som utgör själva stommen i zell am see. Det var två år sedan vi var här sist och vi blir varmt välkomnade åter av den joddlarleende ägarfamiljen. Platserna bokade jag tidigt i vintras vilket är att ta i i överkant då det oftast finns platser lediga här under sommartiden. Det är dock skönt att veta att man har sin plats, särskilt om man som vi åker två och vill stå bredvid varandra.

Snabbt som sjutton bygger vi bo och innan vi vet ordet av kallar vi gräsplätten för hemma och maken är på väg ut på sommarens första bergsetapp, Grossglockner skall minsann besegras av den målinriktade värmlänningen och hans räser.

I skrivande stund är två fruktlösa försök gjorda. Ena dagen var det visst regn och kyla och igår undrar jag om det inte var trötthet då han fick vända med en kilometer kvar. En kilometer tänker jag, hur svårt kan det va ? Han har några dagar till på sig och för husfridens skull håller vi tummarna för att han lyckas.

Gästfamiljens barn och våra verkar ha hittat sina roller och leker nu på fantastiskt bra, eller leker förresten, våra tonåringar ” går till bänken” och där är de…och sitter.  Bänken ligger på behörigt avstånd från oss vuxna och det kanske är just det som är hela grejen.

De där små vi har ägnade de första dagarna till att bråka och bestämma om vem som skall bestämma. Igår skickade vi därför iväg dem för att göra upp en gång för alla. Med filten under armen och två kakpaket och en dunk vatten i näven gav de sig iväg. Picknicken i skuggan måste gjort susen för efter det jämkar de och bestämmer varsin gång. Demokratin har segrat!

När vi var här för flera år sedan träffade vi en pappa och hans son som var här för att åka sommarskidåkning och jag minns att vi redan då sa att vi nån gång….När vi så i vintras planerade resan tillsammans med vår gästfamilj bestämde vi oss för att i år skall utrustningen med.

 Igår 07.30 kom så taxin och hämtade oss. Det var en märklig känsla att ta fram och ta på underställ, vantar och fleeceväst men eftersom temperaturen på morgonen är blygsam här så dog vi i alla fall inte av värmeslag. Nånstans i min fantasi hade jag sett framför mig att vi skulle vara näst intill ensamma däruppe på glaciären, så döm om min förvåning när vi fick trängas för att komma in i första gondolen från basstationen. Jag noterar hur våra tonåringar genast vaknar till och börjar slänga med sina hårsvall,  och även om solen just då var långt borta åker de mörka brillorna på blixtsnabbt. När maken sedan framför hela den coolt klädda församlingen snubblar och kommer farande med huvudet före in i liften var det på vippen att plattångscoman faktiskt dödade sin far på riktigt.

Känslan att åka ut på snön, 2800 meter över havet med den varma solen mot näsan och med molnen hängandes långt där nere går inte att med ord beskriva. Svallningarna inombords avlöste varandra och jag antar att det måste varit närheten till himmelriket som gjorde att jag högt däruppe storgråtande tackade gud för allt jag får vara med om.

Mitt i allt det känslomässiga var det också förvånansvärt bra skidåkning, jobbig men bra, lägg därtill en stor äkta joddlarschnitzel med tillhörande groze birra till lunch, och bad nere i sjön på kvällen och dagen har med lätthet kvalat in på topp tre på listan över” dagarna vi minns” tätt bakom giftermål och barnafödande! Maken och jag är helt överens, nästa år tar vi med skidorna igen.

Jag har just ålat mig ur sängen längst bak i bilen. Att smyga i vanliga fall utan att väcka någon är en svår uppgift, att smyga med en dags klättring och en dags mjuksnöskidåkning i kroppen är helt omöjligt. Likt en manet fick jag glida via låren på magen ner på golvet i knästående innan jag med hjälp av handdukstorken kunde resa mig upp.

Här sitter jag nu stel som en pinne, mitt i alperna, mitt i livet, lycklig som bara den och en ny dag kan ta sin början.

Salut!

1/7 2014

Det här året har vi bestämt oss för att testa något nytt, för först gången reser vi i konvoj med en annan husbilsfamilj. Vår gästfamilj består av två vuxna och två barn som pratar med en härligt klingande daladialekt. Deras husbil som är av amerikansk modell är om möjligt ännu större än vår. Med ett knapptryck åker väggarna ut och såväl gardiner som ikeasoffor hamnar i perfekt vardagsrumsposition. Gästpappan är trummis och världsberömd i hela Borlänge. Han är dessutom före detta lastbilschaufför så även om deras utomlandserfarenhet på vägarna är ringa har han inga som helst problem att hänga med. Gästfamiljsmamman har tagit till sig av mina införresanråd så medan olssons ungar ser på skilda världar så kör gästbarnen Harry Potter marathon i deras bil.

Häromdagen sammanstrålade vi på färjeterminalen i Göteborg och eftersom vår gästfamilj inte varit helt ärliga då de bokade båtbiljetten gick spänningen att ta på. Reservplanen vår trummis lät meddela var att om vi monterar ner stege och extraljus kommer deras bil rymmas inom ramen för de tio tillåtna längdmetrarna.

Trummisen la sig på rulle bakom maken och när vi vips och utan problem kom ombord blev vi så till oss att vi gick vilse på bildäck av bara farten. Som tur var hittade vi en ur personalen som försedde oss med en lapp som sa; ” find your car” , perfekt!

Rutinerade som vi är har vi bokat fönsterbord lagom till att båten skall lätta ankar vilket är ett utmärkt sätt att starta semestern på.

När vi en timma senare fortfarande ligger fast förankrade vid kaj börjar orosgirafferna surra runt mitt huvud och jag kan inte riktigt bli av med tanken på bogvisir, berusade kaptener och sorg och bedrövelse. Vad är det för tekniskt problem kaptenen pratar om?

Säg de bekymren som inte lite gott vin suddar ut, eller varför inte ett besök hos kaptenen på bryggan. Såhär i efterhand undrar jag om inte trummisen också har en giraff i sin bil, en giraff med lika stort kontrollbehov som undertecknad, ty kvällens stora överraskning till oss från vår gästfamilj bestod av ett guidat besök hos självaste styrmannen på fartyget. Guiden var ingen mindre än mr säkerhetsansvarig him self så nu kan jag lova att jag kan allt om djupgående, snabbfiler till sjöss, möten och hur man håller sig vaken om natten. Det där sista var jag bara tvungen att fråga även om maken gav mig onda ögat under tiden. Vår säkerhetsansvarige passade på att visa oss och barnen såväl handbojor som fyllecell innan han försvann för att senare på kvällen dyka upp som sing a long kung från båtens scen. Mångsidig kille det där!

Kiel, Hamburg, Hannover, Göttingen och Kassel. Resan går fint och även om hällregnen avlöser varandra tittar solen till slut fram och vi får en skön grillkväll vid Concordefabrikens ställplats 30 mil norr om österrikiska gränsen.

 Maken har en ide om att bilen mår bra av att få komma tillbaka hem och träffa sina kompisar, jag är mest nöjd över att personalen på fabriken varje morgon lägger färska frallor utanför de besökande husbilarna , vilken lyx!

Tankade, tömda och klara rullar vi nu vidare mot resans första etappmål om 40 mil; zell am see. Det är ett grant ekipage: en tysk, en amerikan, två giraffer, en trummis, en sleten cyklist och fyra onger på rad genom ett soligt Europa.

salut

Söndagen den 29 juni 2014

När man stänger in sig i en husbil under lång tid kan det hända att det nån gång ibland uppstår lite gnissel inom väggarna, detta gäller familjen i allmänhet och äktenskapet i synnerhet. På förekommen anledning hade vi häromdagen ett möte där var och en fick delge vilka störelsemoment som gör att man bryter ihop fullständigt och som till sist leder till att bråken blir ett faktum.

För min del är det ju den där jäkla GPS en sa maken med eftertryck, eller den som knappat in själva målet. * läs undertecknad, som utgör själva stressfaktorn.

Hans egna lösning på  hur vi effektivt skall undvika kontroverser kring vägval och annat är att vi helt enkelt lugnt och metodiskt knappar in tillsammans vart vi är på väg.

Jag kan inte annat än att undra vart han varit de sista nio årens resande. Vi knappar alltid in tillsammans, vi är aldrig lugna och metodiska och vi blir alltid osams, vart vi än ska.

Härligheten lät meddela att det värsta hon vet och som gör henne som allra argast är när vi kommit fram och vi tvingar henne att hjälpa till att plocka oss iordning, ty det enda hon vill göra då är att sätta sig på toa.

Plattångscoman som var initiativtagaren till denna familjeterapisession lät meddela att hon är nöjd så länge det finns ström och wifi dit vill skall, annars kommer det visst börja krypa i hela hennes kropp minsann.

Undertecknad fick som siste man ut erkänna att rädslan för läskiga vägar är den största källan till den inre konflikt som sedermera leder till en explosion av skäll på föraren.

Samtliga familjemedlemmar har nu lovat och svurit att vi skall ta extra andetag, gå ett varv, blunda och räkna till hundra eller vad som nu kan behövas för att i mesta möjliga mån undvika onödiga kontroverser.

Själv fick jag avge löfte om att försöka lita på att maken vet när jag är rädd, jag har dessutom lovat att vara tyst istället för att skälla och det kommer krävas en del träning för att klara det, det känner jag.

I stället för att skälla vet du mamma, skulle du kunna ropa giraff varje gång du är rädd! Härligheten skiner upp bakom glasögonen so hon gör varje gång hon får ett infall.

Giraff?

Javisst, då blir det görroligt när du är rädd istället.

Åtta volymer av skilda världar, 7 cyklar, en platta Löfbergs , skidor , pjäxor, surfbrädor, bikinis, och fyra Olssons och en giraff är nu inpackade och helt redo för en ny resa. Om allt går som det skall och som vi tänkt oss får vi en ”favorit i reprissommar” vilket innebär längre tid på varje ställe, mindre runtåkning och bara besök på de bästa platserna vi vet. Olssons goes russinen ur kakan kind of.

I skrivande stund lägger vi hemorten bakom oss, näsan är vänd söderut och inne i kroppen, där brottas känslorna vilt med varandra. Vadharviglömtångest, oro, lycka, resfeber och förväntan i en enda salig röra vittnar om att det bara är att spänna fast sig för nu, nu är vi äntligen på väg!

Salut!