Sommaren 2012

säga vad man vill om härligheten och koman, men duktiga att åka långt är de!

15/8 2012

Klockan är 14.30 och vi har just druckit upp de sista dropparna ur en god flaska kall cava. Vi firar i bilen, vi firar att vi nått vägs ände, att vi kört alla de många milen och att vi har hälsan och att allt gått bra. Vi befinner oss på en skum ställplats en bit utanför Kiel centrum tillsammans med 20 tyska medcampare som alla bär beiga strumpor, rutiga skjortor och sådana där tofflor med remmar.

 Visst, vi inser ju också att det kanske är väl tidigt att fira hemkomst då vi inte är hemma än men det känns som om vi är det. Bara färjan i morgon kväll kvar nu och sen… sen kan vi äta filmjölk, lösgodis och bregott, vi kan ringa nästan gratis och vi kan surfa så mycket vi vill. Vi kan spola i toan utan att maken måste tömma, ingen behöver hämta vatten och vi behöver inte tänka på vad det är för färg på slangen vi skall tanka ur på macken. Det finns så himla mycket som är bra med hemma!

Vi har just insett att vi får in svensk tv på parabolen och att man kan beställa färska frallor här till i morgon bitti så det är ingen som längtar tillbaka söderut just i denna stund.

Det är ju vid sådana här tillfällen man skall summera det hela och räkna ihop vad allt kostat och så. Jag väljer snabbvarianten:

Vi har kört ca 500 mil, vi har betalat ungefär 10 000 i bränsle och vägtull och vi har fått vänner för livet. Det känns länge sedan vi var i zell och vandrade i alperna och det förefaller iskallt utanför husknuten här i Kiel jämfört med Rom. Romeo och Julia var det mest romantiska jag varit med om ,och  I lucca var det underbart med den lilla staden innanför muren och jag skrattar gott fortfarande när jag tänker på den lilla härlighetens svidande rumpa. Piombino var bråkigt, sandigt och tidvis regnigt men fantastiskt på stranden och så San Remo då… vårt San Remo som i år var lika fantastiskt vackert som alla andra år men där vi hade bedrövliga grannar som dämpade euforin en smula.

Om jag frågar våra små juveler i bilen vad som varit bäst får jag svaret: Nya städerna, när vi vandrade i bergen och så San Remo såklart. Maken han hävdar att det bästa varit att vi haft så fint väder, även om det var bra ansträngt i värmen i Rom och jag kan inte annat än att hålla med.  Jag tror att besöket på en viss husbilsfabrik under gårdagen också toppar på älsklingens lista, men det kanske han inte tänker på just nu.

Bara ett ynka litet hav mellan mig och fosterlandet nu, bara en liten yttepytte båtresa så väntar tjejhelg i lånad lägenhet i Göteborg med både barn och vuxna. Sen är det bara en ren formalitet på riksväg 45 innan jag får krama nära och kära igen, och därmed undrar jag om inte jag just nu är lyckligast i hela Tyskland.

Salut

dags å veve in markisen

12/8 2012

Så är den då här, den där dagen före, eller sista dagen, eller första dagen på hemresan. Det beror ju på hur man väljer att se på det. I poolen idag insåg jag att jag var helt färdig här. Jag har badat klart, solat klart, handlat klart och dansat klart. Det där sista är väl kanske inte riktigt sant ty i kväll väntas brasiliansk afton igen och då är det svårt att sitta stilla. Den extremt välsvarvade , läs heta, dansledaren kom idag fram till oss i poolen och på mycket knackig engelska konstaterade hon att hon kände igen maken från förra sommarens  danskväll… visst var det väl han som hon tog upp på scenen och dansade , läs ålade, med? Deja vu nummer två för sommaren kommer nu fram med all kraft och jag kan med all önskvärd tydlighet för mitt inre öga se min make sittandes på en stol på scenen med danspersonen över sig och..ja .. vi låter det stanna där.

En fnittrande (!) make nickar generat men mycket nöjt och låter meddela att jovisst var det han! Jösses..

Barnen har sagt hej då till Martina från Imperia som dom umgåtts med hela sista veckan och jag har handlat allt jag vill ha med mig hem såväl till mig själv som till kamrater som hjälpt oss därhemma.

Gårdagskvällen spenderade vi på  vår restaurangen med  SanRemo Anna och hennes familj , vi hade en riktigt trevlig middag och jag kan inte tänka mig en bättre avslutning på vår vistelse här.

 Den lilla härligheten bröt ihop idag när hon insåg att det var längre än en månad kvar tills hon skulle få komma tillbaka hit igen… jo, typ tolv. Dock gick det ledsna  över när hon fick dansa salsa vid poolkanten.

 Den stora koman verkar ta det hela med ro och det låter ibland som om hon till och med längtar till skolan en smula. Vi har ju en vecka kvar av semestern men då den mest handlar om transport blir det ju .. ja.. typ transportvecka;)

 Avfärd i morgon 06.00 med sikte mot  Milano och Comosjön för vidare färd genom TVÅ mil tunnel i Schweiz, och förhoppningsvis landar vi någonstans i Sydtyskland i morgon kväll. Dags att plocka fram tröja och byxa för av erfarenhet vet vi att vi brukar frysa någon hemskt den första tiden på väg hem.

När maken fyllde år önskade han sig en enda sak, att få besöka husbilsfabriken som gör den husbil han planerat att inhandla till nästa år. Denna fabrik ligger i Sydtyskland  och vem är jag att neka honom en födelsedagsönskan?

Kravet från min sida, OM vi skall köpa ny och lite större bil har hela tiden varit att vi skall ta oss in på denna camping och kunna ta en plats utan att flytta undan tre andra medcampare.

Igår när mörkret föll smög han iväg min älskade, han kom tillbaka med ett leende från öra till öra och lät meddela att plats 722 och 723 , där kommer vi in med den ( eventuellt ) nya bilen.

Så , måhända är det sista turen med Bettan , men det lär ju bli en helt annan historia som vi får anledning att återkomma kring.

 Nä hörrni, nu är det dags att ta fram plymen och visa den där dansmänniskan vart skåpet skall stå!

Salut!

because im worth it!

10/8 2012 

Fredag igen och jag inser att det bara är några dagar kvar här nu. Tänk när vi kom och vi åt första frukosten, man tänkte att gud så länge vi har kvar här att njuta… två veckor. Nu har de där veckorna snart gått och även om man försöker hålla tillbaka så har hjärnan ändå börjat tänka kartor, vägval och långbyxor.

Den här veckan blev lite märklig då vår stora koma blev sjuk i måndags. Med hög feber och magont är det inte mycket att göra mer än tjata om dricka hela tiden. Man blir lite förlamad när någon blir sjuk på semestern tycker jag, det skall lixom inte hända. Man kanske räknar med dåligt väder, mycket trafik men man räknar inte med sjukdom. Stackars Alice hon kämpade på med hög temp inne i kroppen medan lufttemperaturen plågade henne utifrån. 

Annars är det inte så väldigt jobbiga dagar vi har här i ljuvliga San Remo. Ljudet av flip flop klapprandet , blåsan mellan stortå och långtå och vår lilla pestiga granne är nog faktiskt det enda som stör . Vi badar en stund på förmiddagen, käkar lite glass, släpar fötterna till husbilen för lite lunch innan vi släpar fötterna tillbaka till vattnet igen på eftermiddagen. Hjärnan är nu helt tömd och man har mycket plats för sådant man inte har tid att tänka på annars, skönt. Igår berättade jag för flickorna att deras mormor i himlen skulle fyllt år om hon hade varit i livet. Den lilla härligheten började då fantisera kring hur man firar födelsedagar där uppe. Enligt henne får man träffa gud på sina bemärkelsedagar, både han och jesus kommer med tårtan till den som fyller.  

Den lilla bredvid fortsätter alltså att gäcka oss och under tidiga mornar. Han gapar, skriker, allt medan hans föräldrar inte gör ett skvatt för att hålla honom sansad.  Jag har blivit ett monster som helt plötsligt lägger ner en ansenlig mängd tid på hämnd. Maken känner inte igen sin fru och ska jag vara ärlig är jag lite främmande för mig själv också. Vi inväntar slugt att pojken och pappan ska somna in vid lunch och precis när det inträffar kör vi igång. Jag står utanför bilen och barnen inne och så här i sansat tillstånd är jag glad att de inte förstår vad vi skriker till varandra.

” KAN DU RÄCKA MIG DISKTRASAN? , ALICE VILL DU HA VATTEN TILL MATËN?, SKA VI SE TV PÅ SIESTAN, KAN DU VIKA TVÄTTEN? VILL DU HA DEN BLÅ ELLER VITA HANDDUKEN?” Mycket omoget, men enormt tillfredsställande.

Den här veckan har vi också sagt adjö till våra Favoritnorrmän. Vi lärde känna dem för några år sedan och har bott grannar under tre somrar just här på campingen. Det blev lite tomt när de åkte det skall erkännas. Inför nästa år har vi dock bestämt att vi skall åka norrut innan italienarna själva tar semester. Det är ett liv och väsen utan dess like. Barn och vuxna låter lite väl mycket för oss svenssonsvenskar. De tar stor plats helt enkelt vilket  vi inte riktigt är vana vid och har lite svårt att acceptera. Även våra norrbaggevänner störs av väsnet och vill byta veckor  så vi har goda förhoppningar att träffa dem nästa år ïgen.

Igår hade jag en ” because im worth it dag”. Först vattengympa på förmiddagen innan jag cyklade in till stan för shopping och tjejmys med sanremoAnna. Anna är en Karlstads tös som flyttade till Italien för många år sedan och hon kunde visa mig en stad jag inte tidigare sett.  

Vi avslutade med svalkande bubbel på en fantastisk uteservering och jag befann mig en kort stund på oerhört många mils avstånd från såväl falukorv som pulvermos och jag njöt galet mycket hela vägen.

Salut!

vår gulliga åttaåring

6/8 2012

Vi har fått nya grannar, vägg i vägg med oss ( ta då i beaktan att just dessa väggar är tunna som papper ) har en liten människa flyttat in. Han heter Matteo och kan nästan bara krypa ännu så länge. En sak han kan dock mycket bra, han kan låta. Herregud vad han kan låta. När han började i morse och jag svor för mig själv sa maken mycket moget: vi får väl prata med dem älskling, var inte så känslig. Efter 4 timmars låtande föll min livskamrats vuxna fasad och vi håller nu som bäst på att smida planer för hämnden som skola komma under kvällen. Grytlocksparad leder ännu så länge med hårdrockslistan på spotify som första reserv.

I går firade vi vår lilla härlighet som fyllde åtta hela år. Vi började som sig bör med paket, sång, glass och jordgubbar på sängen. När vi smög oss på henne och började sjunga utbrast hon : herregud, vad jag har väntat på er!

Bad i hav och pool, lek med kamrater, köttfärssås som hemma då jag äntligen hittat creme fraiche , vattengympa , paddling med pappa  och avslutningsvis ett besök i favoritrestaurangen. Kvällen var magisk  och jag tror alla är överens om att just denna dag var en av våra bästa på hela resan. Härligheten flög ut från dansgolvet när det var dags att gå hem och ropade att hon haft den allra bästa födelsedagen någonsin. ”Tänk att de valde att ha brasiliansk fiesta just på min dag!” Jo det vill jag lova. Det var plymer, rumpor, microöverdelar och en väldig massa kroppsrörelser åt alla håll och kanter. Hela familjen Olsson samlad på dansgolvet och det var ett ös utan dess like. Måhända låter vi rörelserna vi lärde oss stanna här och jag tror vi begränsar just den här sortens dans till en gång / semester och så gör vi inga sommarminnen till skolan av just den här kvällen.

Med anledning av alla grattisar som strömmade in på alla olika sätt igår kom vi att prata om vilken tid själva förlossningen ägde rum. Hur gick det till, hur klipptes navelsträngen och gjorde det inte jätteont? Men ok, nu har vi pratat om hur vi kom ut, nu kan ni ju berätta hur vi kom in… frågan kom spontant och helt oväntat. Maken harklade sig och hade verkligen tänkt berätta där och då  när den lilla konstaterar; ” jag menar , jag vet ju hur jag slank  in i mamma men hur slank jag in i dig pappa? ”

Idag är det lite molnigt över medelhavet och det är behagliga 25 grader. Vår stora prinsessa ligger i sängen med en magbacill som vi hoppas går över fort och inte sprids vidare till oss. Magsjuka i en husbil är inte att leka med! Vår åttaåring spelar spel med pappan och jag skall precis nu börja plocka fram alla lock till Olssons kvällsparad.

Salut!

3/8 2012

Fyra veckor sedan vi lämnade Värmland och hemmet där hemma. I skåpen märks det mer än någon annanstans. Jordgubbssaften var lixom startskottet, sedan dess har oboy, crème fraiche, filmjölk och Lallerstedt´s beasås tagit slut. Detta är ju varor som tyvärr inte går att få tag på alls här så från och med  bl nu får vi klara oss utan.

Annars märks tiden hemifrån bland annat genom att vi intagit ett extremt segtillstånd. Noterade idag en kvinna vid poolen som plockade sina hår på benen med hjälp av en pincett. Jag skulle rent praktiskt ha tid att göra det också men min nordiska blyghet hämmar mig. Tänk hemma i vardagen hur effektiv man är. Man  borstar tänderna, rakar benen och gör inpackning under tiden man duschar, samtidigt som man ropar läxförhöret till barnen.

Tiden märks också på att kläderna blivit trängre, det går lixom inte att hindra sig själv, det är ju så gott allting. Pasta med pesto, mozarella, crudo och så ruccola på det… gärna ackompanjerat av ett glas vin eller två.  Hur kommer det sig att exakt samma råvaror inte alls är lika gott därhemma i köket?

Här på Villagio Dei Fiorri har de dessutom den absolut, alla kategorier godaste pizzan i hela världen och det gör ju inte det hela lättare. När vi för några dagar sedan firade makens födelsedag var det  lika självklart vart vi skulle gå som vad vi skulle äta.

Häromdagen lät den lilla härligheten meddela att hon tycker att jag spenderar på tok för mycket tid ensam med hennes storasyster så igår var det dags för våran alldeles egna shoppingdag.  Vi cyklade in till stan, handlade skor och kläder och fikade i en mysig gränd.

San Remo kanske inte är en av mina favoritstäder när det kommer till bra shopping men det är absolut helt ok, dessutom var det i dagarna mycket rea och då blir det extra kul. Skönt att få rå om en i taget ibland, det är ofta då de stora funderingarna kommer upp till ytan. Hur vet man att någon älskar en? Frågan kom oväntat mitt i glassen.

- Det märker man bara.

” jamen hur då, hur vet du , hur är du säker på att pappa älskar dig ? ”

Efter en lång stunds diskuterande konstaterar hon att jag har haft världens tur som träffade hennes pappa . Jag kunde inte annat än hålla med men slogs av tanken att han också haft lite tur.. Inser dock hur lite tid man lägger på att verkligen prata med barnen i vardagen, vilket jag har för avsikt att ändra bums när jag kommer hem.

 I skrivande stund har vi siesta, poolen är stängd  och  det är behagliga 30 grader varmt i luften. I eftermiddag väntar vi besök och i kväll är det fiesta på stranden och det är bara att inse att nu är livet sådär rättvist igen!

Salut

"frammeskålen" med världens vackraste utsikt, på världens vackraste plats!

Tisdagen den 31 juli

Vårt runtresande är slut, vi har kommit till den sista anhalten på denna resan och jag känner ett inre   lugn. Sitter och tittar ut över ett spegelblankt medelhav, har precis – med livet som insats - köpt färskt morgonbröd, maken är på cykeln och barnen håller på att vakna. Jag kan inte komma på en enda sak jag saknar just precis nu.

Vi lättade ankar i går morse från ett lucca vi blev blixtförälskade i och vi har lovat varandra att komma tillbaka redan nästa år. Vår sista kväll på ställplatsen fick vi besök av en familj vi träffade i Piombino. Då ingen av dem kunde engelska hade de med sig en tolk vilket var en himla tur, annars vet jag inte hur vi hade fixat två timmar med dem.

Svårt tycker jag att veta vad man skall bjuda på när man får besök av en italiensk familj, hade man varit hemma hade det varit en sak, plättlätt med en fika,  men här… vad vill de ha framåt eftermiddagen? Kaffe, tror inte att mitt löfbergs kanske hade varit det godaste kaffe de någonsin druckit. Det fick bli bubbel och jordgubbar och det gick jättebra.

Det var urtrevligt med vuxenprat ( med någon annan än maken ) och jag kommer på att jag egentligen är en  rätt så social person. Annars har vi ju inte hört så mycket av det svenska språket på vår väg, dock fanns det en hel del nordbor i just Lucca.

*Här vill jag passa på att varna känsliga läsare, ni kan med fördel hoppa över kommande stycke och fortsätta läsa vid stjärnan igen.

När vi häromdagen åt vår middag på en restaurang i stan var alla 4 uteborden befolkade med just svenskar faktiskt.

Det är inte lätt då att ställa om och börja viska och tänka på vad man säger när man kunnat uttrycka vad man velat i tre veckor. Den lilla härligheten tänkte sig inte för utan utbrast ”ÅH gud mamma,  nu är jag så där bajsnödig att det bränner i hela röva!”

Nu vet ju vi att just den lilla härligheten har ett stort  problem med offentliga toaletter och just att göra nummer två på dem. ( vem har inte det föresten?) hon har dessutom problem med toapapper som ligger på backen. Just den här kvällen hade hon nog inget val utan tog sin pappa hårt i handen , backade in  blundandes på toa och gjorde det hon skulle. Glad i hågen kom hon ut och återigen glömde hon bort svenskarna runt oss och ropade: åh gud, det där va gött  mamma!

Maken slog sig ner och sa: älskling, vi träffar dem aldrig igen! En sekund senare hojtar han: första bordet är ni klara?!

Jag skrattade som jag inte gjort sedan gud vet när, och jag lovar att vi kommer minnas den middagen mycket mycket länge.

* Nu har vi alltså landat i Italien som den lilla härligheten kallar det. Hon hävdar med bestämdhet att detta är det riktiga Italien, allt annat är på låtsas. Det känns nästan som att komma hem när vi rullar in på campingen i San Remo,  vi hälsas välkomna av såväl personal som grannar vi känner sedan förr. Det är trångt som sjutton när vi skall in men han är fenomenal min kära. Han flyttar några blomkrukor, ett eller två träbord och backar in Bettan i lugn och fin takt.

Vi har endast ett val vi måste göra varje dag under de två veckorna vi stannar här: Poolen eller havet,? och eftersom barnen fått för sig att det finns både mördarmaneter och hajar här så kommer nog i alla fall de stanna i poolen anar jag.

Tiden för vila är inne, och det är hög tid att lägga Olssons på rygg och det är nu vi skall färdigställa vårt bokslut!

Salut

på väg hem från stan, punka på ena cykeln, tur att han är cykelbud!

28/7 2012

Sedan några dagar tillbaka befinner vi oss i Lucca, ungefär 30 minuter öster om Pisa. Vi är alltså fortfarande i Toscana och njuter av både god mat, utsökt vin och underbara omgivningar. Lucca anses en av de lite mindre ” flashiga” semesterorterna och är inte lika hysteriskt turistiska som florens eller Rom. Staden är oval och helt omgiven av en fyra kilometer lång mur, eller en vall snarare. Vallen är promenadstråk så igår tog vi cyklarna runt och fick på så sätt se centrum lite från ovan.  Innanför vallen kryllar det av små gränder, små torg, massa kyrkor och restauranger. Från första stund blev Lucca en av våra topp 5 städer alla kategorier. Det är mysigt, trevligt och lugnt och dessutom är shoppingen galet bra !

Staden är också berömd för cyklister då många av de som får eller fått betalt för att tävlingscykla bor just här. Själva allmänheten är också ett cyklande folk och det är högre risk att bli påkörd av en cykel inne i stan än av en bil.  

Ställplats hittade vi på nätet och den visade sig vara perfekt för ändamålet. Nära till stan, varmvatten att diska och duscha i och utrustad med pool. Det enda som saknas är egentligen toapapper på toan, men det är ju inget problem förutom första gången man går dit då…Sen ser det ju rätt roligt ut när alla kommer gående med toarullar under armen, hm, undra vad han skall göra? …

Ägaren till platsen är cyklist och det tog inte många minuter innan han och maken mappade ordentligt. Han fick till och med en bok med alla tänkbara cykelrutter man kan ta runt staden och varje förmiddag när makens träningspass är slut kommer han och frågar hur det gått. BFF lixom på direkten! Cykel förenar, eller vad skall man säga?

Måste ändå imponeras av honom, maken alltså, som 07 30 varje morgon går upp, sätter sig på cykeln för att återkomma 4 timmar senare. Helt i blindo far han upp för berget och nerför berget, utan att känna till områdena, otroligt! Jag hade aldrig vågat. I morse höll det på att ta en ände med förskräckelse dock och jag är inte helt säker på att han nånsin tänk och berätta något för mig. Det visade sig att han helt missat skylten för cykel förbjuden och kommit ut på vägen och in i ett tunnelsystem han inte kom ur. Det är strängeligen förbjudet och italienarna är inte nådiga när de väl sätter igång att tuta. Stackars älsklingen trampade på för allt vad tygen höll och som skjuten ur en kanon i över 50km/ h och halvdöv  kom han till sist ut och det är vi ju alla glada för.

Det enda som är negativt med ställplats jämfört med camping är att det är relativt högljutt. Om man är ljudkänslig skall man kanske tänka två gånger. Anledningen är att de ofta är placerade i närheten av stora vägar och att det är rätt stor omsättning på husbilar, alltid någon som kommer eller åker.  Här i Lucca bor vi granne med en skytteklubb och de är ju inte direkt tystlåtna av sig.

Alla ljud är inte av ondo såklart. Igår morse vaknade jag klockan 8 av manlig italiensk skönsång utanför mitt fönster. Det var vaktmästaren som – medan han klippte häcken ( under 4 timmar) underhöll oss med sin fantastiska stämma. Undrar om jag någonsin kommer få uppleva det igen?

Vi har bestämt oss för att stanna här till måndag morgon då det bär ytterligare lite norrut. Men först skall vi lyssna på ToTo och träffa nya Italienska vänner som inte kan ett ord engelska, kan bli hur spännande som helst.

Salut.

Onsdag 25 juli

Kvällen är här och vår vecka i Piombino börjar närma sig sitt slut och det är tid att packa ihop och summera. Färgen på våra kroppar har skiftat från nordeuroparosa till olika nyanser av brun, vilket gillas av samtliga såklart.

Veckan har varit härligt men det har  gått upp och ner, såväl vädermässigt  som humörmässigt.

 De två minderåriga i bilen har svårt att förhålla sig till varandra rätt som det är och bråken duggar tätt. Jag och maken har provat en mängd varianter såsom hot, mutor, löften och tårar men inte något av det verkar ha någon signifikant effekt. Häromdagen tog vi samtal nummer 106 i ordningen och just det här tillfället tog pedagogen i familjen över. Vi lät våra två avkommor lösa en uppgift tillsammans och döm om vår förvåning när det verkade som de förstod grejen.

 Nu håller vi andan och hoppas det kan gå en stund innan nästa gräl tar fart.

På vår högra sida bor en kvinna med sina två döttrar samt flickornas mormor, de skriker sig igenom hela dagarna och hela kvällarna. Åt varandra , med varandra och de bryr sig inte ett dugg om att deras fönster är öppna och vi sitter en meter utanför.

Mitt emot oss bor enligt den lilla härligheten häxan surtant. Hon har det  mest suspekta hår jag någonsin sett och  ögon som får en att frysa till is i hettan. Den lilla härligheten är dödssäker på att kvinnan äter barn och att hon bara går och  väntar på att få tugga i sig en liten flicka från Sverige.

Fokus här i Piombino är bad och sol, ingen tvekan om det, milsvida stränder och hela medelhavet utanför husknuten men inte mycket mer. Såklart , om man hade en bil att åka runt med vore det ju en sak men detta är ju – som jag ser det- den enda nackdelen med husbilen, när den väl är inbackad tar man ju inte gärna ut den för att åka runt en stund. Så, alltså, om det inte går att cykla med biltemamonstren pga för stora vägar tex,  ja då är vi där vi är så att säga. Under tre dagar den här veckan har inte vädret varit optimalt för att ligga på stranden vilket har tvingat oss fast vid bilen, vilket i sin tur inte ger upphov till harmonisk hustru.

Maken har ju det väl förspänt då han kommer från ställplatsen varenda gång han åker ut och tränar. Vid två tillfällen detta år har han dessutom fått träna med den hundra man starka cykelgrupp som träffas varannan dag för ett manligt träningspass. Devisen är ; kom så tränar vi ihop, vi cyklar allt vad vi har under fyra timmar så ser vi vem som är starkast” Det är mycket testosteron där må ni tro!

Igår blev jag till slut tokig på att vara fånge inne i bilen hela dagen, och när maken dessutom sen hade mage och komma hem och berätta vem som höll farten och vart de stötte och vilka elektroniska bromssystem de har ja då jäklar var det färdigt för undertecknad!  Jag lät meddela att hur mycket jag än älskar honom, hur mycket jag gillar att han är ute och roar sig medan jag sitter och glor, så struntar jag totalt i vem som drog i vilken backe och vem som kör på vilken cykel. .

En stund senare var hela familjen Olsson på väg mot en  lekpark maken hört talas om som skulle ligga inne på en stor camping.

Det visade sig att det var ett enormt ställe som kostade 800 sek natten och  där det kostade 13 euro styck att komma på besök…. , men det fattade vi först efteråt.

Den lilla härligheten var inte sen att konstatera att det var första gången hon plankat in på en campingplats.

Vårt tvivelaktiga tillvägagångssätt till trots så hade vi en mycket trivsam kväll.

Sent igår  kom så värmen tillbaka så i dag har vi  spenderat alla timmar på stranden och i havet. Vi har ätit bombolonis , paddlat, snorklat och förberett oss för fyra dagar i inlandet långt från havsvattnet. För säkerhets skull har jag siktat in oss på  en ställplats som har pool då jag vet av erfarenhet att det kan bli tufft med hettan annars. En annan sak jag borde lärt mig av erfarenhet är att alltid bära kontanter ty man vet aldrig när korten fungerar eller när de inte gör det. Hade nog helt glömt detta tidigare ikväll då jag skulle köpa vin i den lilla affären mitt emot där vi bor. Inget av mina kort fungerade och kontantfacket gapade tomt… det hela slutade med att vår stora prinsessa fick lösa ut både mamman och vinet med sina surt förvärvade veckopengar. Vid middagen konstaterade hon ;” det där hade jag aldrig fått göra hemma va, köpa vin alltså? ”

Salut!

Söndag 22 juli 2012

Om man frågar någon vilken dag som helst vad man gjorde exakt den dagen för ett år sedan är det nog få som kan återge vad man hade för sig och hur man kände då. Just idag däremot tror jag att merparten av oss i detalj kan beskriva både vad vi gjorde och vad vi kände. Vi var i cervo, på en ställplats under en motorväg och vi kände oss helt bedrövade. Det var en tomhet som är svår att beskriva med ord och vi ägnade hela dagarna åt CNN och nyhetsrapporteringen från Oslo.

 Idag går våra tankar till alla som drabbats på ett eller annat sätt!

När jag berättade för barnen i morse vad det var för en dag svarade Alice: måste man sörja idag då?

- nä det måste man inte men man kan tänka lite då och då under dagen på alla de som drabbats.

Sådana här minnesdagar har i alla fall jag en benägenhet att tänka på allt möjligt tråkigt som hänt genom åren och jag blir på det stora hela sänkt under en hel dag. Det är både jobbigt och skönt på samma gång att ha en dag av lite extra stillhet, lite extra eftertanke och lite extra omtanke om nära och kära.

 Passande nog är det lite grått och regnigt idag i Piombino. Lunchen är avklarad och det är tid för vila, men innan jag lägger mig skall jag nog slå en signal till min gamla mormor och tala om för henne precis hur mycket hon betyder för mig.

Var rädda om er!

i medelhavski sardinski simski ...

fredag 20 juli

Två veckor har gått av vår resa och jag kan inte förstå vart tiden tagit  vägen. Fyra städer har vi hunnit med ,6 tankningar av bilen har vi gjort,48 glassar har vi säkert minst ätit och bara gud vet hur många glas vin vi konsumerat.

I förrgår när vi åt kvällsmat på Spanska trappan i Rom deklarerade maken att det var för varmt för honom i inlandet och i stan och att han ville vända mot havet. Eftersom vår stora koma blivit rätt så dålig dagen innan av värmen var det ingen som protesterade. Bokningen på vårt näst a resmål var egentligen några dagar senare men flexibilitet är vårt mellannamn så efter ett märkligt samtal till Il capitan på ställplatsen var vi hemma. V i har haft underbara dagar i Rom, sett mycket, gjort mycket och träffat väldigt trevliga medcampare från Sverige som vi spenderat lite tid med. Jag kommer mer än gärna tillbaka till den stora vackra staden men då  under våren eller på hösten, inte mitt i sommaren.

Så fort vi närmar oss havet börjar både jag och maken känna lugnet i kroppen, bara att inse , vi är inga stadsmänniskor på semestern! I alla fall inte om det är 40 grader varmt.

Maken rattar vant in Bettan i den trånga infarten till Camper Oasi i Piombino. Då vi kommer mitt i siestan sitter således samtliga och äter lunch. I vanlig ordning är vi störst och orsakar visst intresse. Spänningen stiger i luften, italienare 1 säger till italienare 2 : det där går aldrig!

Tvåan svarar, nä, det tror inte jag heller men vi kan väl kolla in skådespelet och hur tanten klarar det där bak!

Under tiden maken coachar mig hur och vart jag skall stå och veva ( för det är det jag känner att jag gör där bakom bilen ) har fler lunchätare samlats och diskussionen är nu omfattande om huruvida svenne banan skall klara att komma in på den trånga plats vi blivit tilldelade.

I med backen och måhända är det en efterkonstruktion men jag var rätt säker på att det inte skulle funka att backa in på det viset han tänkt sig. Back back back STOP! Nä det går inte…

Med solen i zenit, svetten rinnande nedför ryggen , en ickebetalande storpublik runt  oss samt en make som ropar att jag inte förstår hur han menar är det lätt att bli en smula irriterad, så när tysken till vänster kommer fram med en tumstock och börjar mäta platsen för att bevisa för mig att det inte kommer funka, ja då kommer semesterilskan som ett brev på posten.

” hur kommer det sig att det är ditt bekymmer hur stor vår bil är `? och hur kommer det sig att DU skall komma här och tala om för mig vad vi kan och inte kan göra?!”och  Hur gick det egentligen för tyskland i schlagerfestivalen?!

Det där sista kanske jag inte direkt sa högt men jag tänkte det.

Om jag är stolt över mitt utspel? Nä inte direkt men jag säger bara; dont mess with a woman from sweden!

Piombino är vackert som en saga och redan förra året blev vi förälskade i stället. Milsvida stränder och inte mycket turister alls. Vi har således bytt gympaskor och citykartor mot surfbrädor, flip flops och sandiga handdukar och det känns alldeles underbart bra. Det är dessutom nästan 10 grader svalare och det passar nog oss alla bättre. Maken kan köra sin fina cykel ( som kom med posten till zell ), barnen kan bada i varmt och härligt medelhav och jag tränar på att göra absolut ingenting.

Salut

Om vi kom in på platsen? Såklart vi gjorde… fast åt andra hållet , men skam den som ger sig;)

"kolla, påven har också ett eget frimärke!"

18 juli ( jag har glömt vilken dag det är )

I vår familj bråkar vi, och när vi gör det så gör vi det ordentligt. Alla mot alla , heads on , no mercy. Vi kan gå och irritera oss först ett par dagar  med vänliga men ansträngda leenden, vi kan till och med vara civiliserade en stund och uppföra oss som vuxna.

Så vid något tillfälle går det inte längre att spela teater utan världskriget är ett faktum.  Under två dagar har det tjafsats, bråkats, surats och sagts dumma saker till varandra. Att det under dessa två dagar varit 36 grader varmt gör ju inte det hela lättare. I måndags lämnade vi Verona och for 50 händelselösa mil söderut. För två år sedan var vi i Rom och sedan dess har vi velat återvända och nu var det dags.

Att resan är händelselös är en bra sak, då har det varit lagomt med trafik, inga större störningar och allt har flutit på bra. Det enda som avvek från det lugna var en kräkning och ett stycke näsblod modell flod, men annars intet nytt.

Framme, incheckade och klara går vi – med lagomt artiga leenden – tillsammans till poolen och precis samtidigt noterar jag och maken alla de unga, vältränade och brunbrända människorna runt vattnet, och medan jag drar handduken allt hårdare kring midjan går makens huvud från sida till sida.

- det är ju det här vi gillar älskling eller hur.. när unga och lite äldre blandas utbrister han och jag känner vreden bubbla genom hela kroppen. Jag ger honom min allra ondaste blick och tänker: Gode gud, ge mig en solsäng snabbt som satan så  jag kan ligga ner och dra in magen .

37 grader varmt visade termometern på i går förmiddag när vi ställde oss i den extremt långa kön in till Peterskyrkan och spänningen går att ta på. Metalldetektorer, skylda axlar och kjolen nedanför knäna och vi är inne i något som måste vara en av världens vackraste kyrkor. Vi läser i turistboken om allt vi ser och barnen tycker det är riktigt spännande. I guds egna huvudkontor håller vi sams och har en mycket trevlig stund tillsammansEller som den lilla härligheten uttrycker det mitt framför en av biktstolarna: du pappa, det här det är riktigt coolt dä!

Eftersom vi är så himla artiga och civiliserade mot varandra säger vi ja till makens önskan att ytterligare spä på det kulturella och historiska intaget denna dag. Sixtinska kapellet blir det, något han velat visa oss så himla länge. Det är en konst att släppa sin prestige och erkänna när något  inte blir som man tänkt sig, det är få som kan göra det med den äran men maken är en av dem.

När han  så efter 4800 antika målningar, 36 miljoner statyer och 200 jesusavbildningar utbrister; herregud, det är ju ingen av de här gubbarna som har något huvud kvar! Ja då bröt vi ut ett det mest befriande skrattet och jag tror vi alla kände att nu, ja nu har vi bråkat färdigt för denna gång.

I skrivande stund är det pressande varmt och vi har bestämt – tillsammans- att vi skall åka in till Rom i eftermiddag då det är lite svalare. Under dagen blir det till att dra handduken om magen, lägga sig platt på rygg och glädjas åt att även om jag passerat bäst före datum så har luften i bilen blivit lättare att andas och vi har kommit oss igenom semesterns första kris.

Salut

I väntan på romeo och julia

Söndagen den 15 juli

Klockan är 18 00 och det är 30 grader varmt  i luften. Igår morse lämnade vi ett regnigt men vackert zell och knappade in verona på GPS en. I min efterforskning har jag hittat en ställplats  och den riktar vi in oss på. Även om sträckan bara är 40 mil vet jag att vi skall passera Europabrucke, Brennerpasset och Dolomiterna. Regnet vräker ner och semestertrafikanterna är oerhört många till antalet. Jag har lovat mig själv att inte tjata på maken men är man rädd så är man. Den lilla härligheten tycker det är underbart att åka bland molnen, allt medan jag gråter mig igenom berg upp och berg ner. Vi hamnar i ett stopp värt namnet och  efter fem timmar har vi knappast kommit nån vart alls. Den stora mängden medtrafikanter märks också inne på mackarna och vid ett försök att komma intill  blir det för trångt och maken sätter foten hårt på bromsen. Han gestikulerar till den inhemske bilisten bredvid och ber honom åka framåt. Uppenbarligen är makens italienska oslipad ty mannen gör precis tvärtom och åker bakåt i stället. Det är millimeter om att göra och maken ilsknar till. De båda männen vevar ner sina rutor och med mig mitt emellan utbyts diverse väl valda ord. Kan Inte annat än att tycka min man är lite manlig där han sitter och vevar och ropar det fulaste han kan på Italienska allt medan jag håller tummarna för att vår baneman är en rar individ igentligen.

Väl ute på motorvägen frågar den lilla härligheten sin far vad det var han ropade tidigare i bilen.

-det jag sa var något riktigt fult, det får man inte säga egentligen… det betyder ungefär…gå till skogs!  Ja det betyder det!

Många vägtimmar senare kommer vi fram till ställplatsen och det finns plats för oss som tur är. Kommer man sent riskerar man  att bli utan men vi hade tur.

Om man googlar Verona hittar man tämligen direkt Arena di Verona vilken är en av världens största och mest välbevarade amfiteater. Jag har i mina efterforskningar noterat att man visar olika operor i arenan under sommarens alla kvällar. Jag har hållt tummarna så hårt under vintern så jag undrar om inte jag var den allra lyckligaste igår när vi fick våra biljetter. När mörkret sänkte sig satt vi där tillsammans med tusentals andra, under bar himmel och såg den mest romantiska av alla föreställningar; Romeo och Julia! Maken som aldrig sett en opera tidigare var skeptisk till en början. Det tog dock inte många minuter för honom att bli helt såld, eller som han själv uttryckte det: nu behöver jag inte göra något mer i livet faktiskt! Barnen satt helt stilla under hela den långa föreställningen och när de förstod att ursprunget till historian är just från Verona, ja då tyckte de det var extra häftigt. Om man skall turista i Verona under sommartiden kan vi varmt rekommendera ett operabesök. Det är väl värt såväl pengarna som lite ryggont från de många timmarna på stenbänkarna.

Idag har vi ”gjort” Verona, vi har åkt turisttåg, ätit rätt läskig pizza och övat oss i att gå långt i värme. Dessutom  har vi letat efter Julias balkong som skulle finnas i centrum nånstans. Vi hittade den aldrig så nu har vi en utmärkt anledning att komma tillbaka hit till charmiga mysiga Verona.

 I morgon går färden vidare , 50 mil söderut som rimmar på salut!

Nyinköpta lederhosen- eller swedenhosen som vi kallar dem

Fredag den 13 juli 2012

Innan vi åkte hemifrån beställde maken en ny cykel till sig själv, en tempocykel närmare bestämt. Det var väl det enda som saknades i cykelfamiljen så det är såklart att han behöver en sådan. Problemet med bolaget som levererar cykeln var att de inte riktigt höll vad de lovat, att den skulle komma innan vi for. Nu är ju maken en man som är van att få som han vill så därav: två telefonsamtal senare  så är cykelföretaget inte värt vatten och hojen är på väg .  På adresslappen står det; Mr Olsson, Camping panorama, Zell Am See och ankomst står skrivet till idag.

 För några år sedan fick vi en generator skickat till oss i San Remo och nu detta.

Regnet har fortsatt att vräka  ner tidvis vilket har gjort det svårt att ge sig i väg på några längre utflykter. Jag känner hur myrorna börjat krypa i mina ben, rastlösheten har satt klorna i mig och jag är helt redo att ge mig vidare söderut. Färdiga med zell blev vi nog igår då vi shoppat klart, klättrat klart och badat klart just här.  Vore det inte för att cykeln skall anlända idag hade vi nog åkt då.

En av de allra bästa sakerna med att vara tillsammans länge och intensivt är alla de diskussioner vi har kring olika ting. Detta år inser vi att vår stora prinsessa börjar forma egna, rätt välgenomtänkta åsikter, och har således slutat kopiera våra.

En av de saker vi funderat och pratat mycket kring är den stora mängd muslimer som befinner sig  i samma stad som vi. Det har visat sig att just zell am see sedan tio år tillbaka är ett populärt resmål för turister från mellanöstern, och mer än 25% av sommarturisterna härstammar därifrån.

Det är nära nog varannan kvinna vi möter som bär niqab, eller burka som vi kallar det. De flesta visar endast sina ögon vilket har föranlett diskussioner då barnen tycker det känns lite skrämmande med de heltäckande dräkterna.

 Under en av våra glasspauser träffade jag en burkabärande kvinna , jag tog då mod till mig och frågade hur det kommer sig att de har olika färger och former på sina slöjor.  Kvinnan gav mig en intressant lektion på knackig med mycket vänlig engelska. Hon var fantastiskt vacker och medan jag ropade på mina barn att vara försiktiga ropade hon på sina. Lika men ändå så fantastiskt olika.

Under tiden som jag lär mig om olika religioner låter en lättklädd Alice  meddela att hon känner sig som Samantha i Sex and the city 2  och jag tackar min lyckliga stjärna att hennes far inte har en aning om vad hon menar.

Idag vräker regnet ner och till skillnad från andra dagar är det oerhört ihållande och vi tvingas stanna inne i bilen. Maken sitter iförd hans nyinköpta lederhosen och ser på touren , barnen bygger koja i toaletten medan undertecknad ser med tillförsikt fram emot att cykeln nu gärna kan få anlända så färden söderut kan fortsätta.

Salut

Onsdagen den 11 juli 2012

Mornarna i zell am see är något av det vackraste jag någonsin sett. Molnen hänger under alptopparna, solen skiner på själva toppen och… nä , det gör sig inte rättvisa att försöka förklara. Jag vet bara att jag skall spara bilden i mitt inre och aldrig glömma den.

Under året som gått har jag satt upp vissa mål för mig själv vilka jag klarat av att uppnå. Ett av dem var att under ledning av maken börja jogga. Nu är det betalatillbakadax så varannan morgon släpar jag ur honom ur sängen för en timmas gå fortfort. Vi har inte gjort det så många gånger ännu men sjutton om jag inte tror att han gillar det. Ja tror dessutom barnen gillar att vara själva en stund så det är ju win åt alla håll.

Lika vackert som det är när det är fint väder, lika häftigt är det när molnen tornar upp sig och ovädret rullar in. Inom loppet av några minuter har hela scenen ändrats och regnet vräker ner. Och så rätt var det är så är det sol och varmt igen.

Igår tog vi på vandrarkängorna ( nåja, jag var utan smink i alla fall ) och begav oss upp på 1500 meters höjd. Uppe på toppen har  de gjort iordning 12 olika stationer för barnen att klara av. Det är klätting, balans , höga höjder och häftiga hängbroar. Alla mina tre barn *läs maken, var i sitt esse och tog sig an varenda svårighet med hull och hår.  Att befinna sig ovanför molnen var något som fascinerade tjejerna , och de är nu medvetna om vad molnen är gjorda av samt att det inte går att hoppa i dem.

Maken har enligt honom själv alltid drömt om att få vandra med sin ovandriga familj och jag tänkte, what the heck , hur svårt kan det vara, det är ju nerför?  Fem kilometer senare med serpentinväg och med bitvis mycket branta partier kan jag nu meddela; jag älskar bilar, jag tycker genuint illa om skavsår och jag kommer för evigt ogilla skogens alla kryp. Sådär nu har jag sagt det!

Efter vad som kändes som en hel evighet dök det upp en restaurang – eller basläger som det eventuellt heter på vandrarspråk- där vi stannade för lunch. En stor öl senare var jag fantastiskt nöjd över livet och lika fnittrig som vägen var brant. Att våra burgare enligt vår stora koma smakade som om de fortfarande levde, var lixom bara att bortse från, det var bara att gilla läget då kartan visade att vi hade längre kvar än vi redan gått.

Upp med ryggsäcken och så i väg, vi hinner inte långt innan nästa utmaning ljuder genom skogarna. Det är vår lilla härlighet som högljutt låter meddela att hon minsann håller på att bajsa på sig. Fattas bara det!

 Maken erbjuder två alternativ; antingen att bajsa i skogen och torka med några löv eller att gå vidare. Hon väljer det sista och jag kan inte annat än att tycka lite synd om henne, fy katten att tvingas gå den vägen och dessutom vara bajsnödig!

Väl nere är vi lyckliga, trötta och fulla med bromsbett men vi gjorde det! Vi gjorde det  

ta mig tusan!

Vandringen igår satte sina spår i både vader och skenben så idag valde vi stranden i stället. Barnen och Maken gav sig ut på den stora brädan medan jag fick vända näsan mot solen för första gången denna sommar.

Att vår stora prinsessa blivit ett år äldre har visat sig på olika vis och ett av dem är de långa blickarna hon kastar efter pojkar som kommer i hennes väg. Så fort nån är på ingång tar hon ur tofsen ur håret och slänger dramatiskt med sitt blonda svall. Såväl jag som hennes pappa har noterat signalerna och medan jag tar det med sans har maken svårare att hantera det hela. Idag när de paddlat klart kom proceduren med svallet och vid slutet av hennes blick sitter så en (fantastisk ) ung man  på en bänk. Maken ser vad vi  *läs hon, ser och fnyser föraktfullt.

- Du Alice, vet du, man skulle ta kort på honom och så skulle man ta fram och visa honom när han är äldre. Det är en sak att pumpa upp en sådan kropp i hans ålder , men det är förbaskat svårt att bibehålla det tills man är 40, det ska du veta!

Jag tar maken i hand och försäkrar honom med min blick att han är en fantastisk 40 åring såväl med som utan åldersnoja.

Salut

Måndag den 9 juli 2012

Min make är en snarkare av rang. Detta ofog är något som driver mig till vansinne då jag ofta får sömnlösa nätter.  I vårt hem är det ju en sak, där finns fler rum, men i husbilen… ja där är man ju där man är så att säga. Maken har i alla fall gjort sig besväret att fråga en av sina kunder hur det kommer sig att man snarkar. Denne öron näsa halsläkare lät meddela att när man blir äldre och lösare i kroppen blir man också slapp i gomseglet, därav snarkningarna. Man blir blixtförälskad när man tänker slappa gomsegel om du frågar mig.

Natten som gick slog han rekord i att låta, min käraste. Dessutom både regnade det och haglade så att sova för undertecknad var inte att tänka på. Dripp dropp… vad var det?

Dripp dropp.. vart kommer det ifrån?  Dripp dropp .. vad tusan, det låter ju inne i husbilen.  Dripp dropp… - Johan du får komma upp och hjälpa mig, det läcker i hela taket!!

Väl framme vid barnens säng där den stora takluckan sitter inser jag att drippandet och droppandet inte kommer utifrån , jo det kommer utifrån, vattnet som strömmar in rakt ner på vårt kökbord och ner på golvet kommer utifrån. Nu är det snabba ryck, fram med alla handdukar, undan med dynor telefoner, plattor och allt vi lagt ifrån oss vid läggdax. Vattnet fortsätter strömma in och hink efter hink får vi tömma ut. Maken slår upp den stora luckan och klättrar upp för att se själva ursprunget till läckaget.  Där står han min älskade, 03.30 mitt i zell am see, precis så som gud skapade honom med huvudet ut genom takluckan, och samtidigt som han karvar ner vatten med härlighetens foppatoffel ropar han; älskling det här är inte direkt all inclusive!

Efter någon timma kommer vi äntligen i säng helt utmattade. Och innan jag somnar får jag en känsla av deja vu… det var väl  inte så många år sedan min kära stod ute i stormen, lika naken som nu och höll i markisen för allt vad tygen höll, bredvid en lika naken tysk som också räddade livet på sin markis… jo , så var det, i comosjön om jag inte minns fel. *här kan man med fördel reprisera 6/7 -09 med rubriken; en naken svensk i stormens öga

Måndag idag och egentligen den första riktiga semesterdagen. Vi tar våra biltemamonster och gör stan en stund. Vi tittar på folk, tar en glass och bara är. Lite shopping hinner vi med också innan vi vänder hem till vår utvädrade husbil. Luckan är nu igentejpad och då man enligt maken kan åka till månen med silvertejp så hoppas jag innerligt att det håller för framtida regnoväder.

 I skrivande stund är snarkarkungen i någon alp på sin cykel, flickorna tittar på film och jag inser att för mig är detta det absolut bästa all inclusiv jag kan tänka mig!

Salut

Klockan är 21.00 och solen har precis gått ner bakom bergen och jag  tänker; om nån skulle frågat i morgon ” vad har ni gjort i helgen då?” så hade jag svarat;

tjaa, vi jobbade fram till fredag lunch, åkte till Göteborg, tog färjan kl 18 00 , delade på en flaska vin på båten, somnade och vaknade i Kiel på lördag morgon. Under lördagen klippte vi 86 mil på autobahn och nu sitter jag här, i världens vackraste Zell am see.

Nu när jag landat förstår jag att det är dags att göra bokslut för detta år.  Märkligt att göra bokslut i juli men i vår familj har vi brutet räkenskapsår så vi trycker på offknappen ungefär nu , kliver ur normen och återgår till vardagen igen en sisådär 6-7 veckor senare.

Jag lutar mig tillbaka och inser att det här året som ligger bakom oss vill jag inte ha tillbaka för allt smör i småland. Vi har drabbats av sjukdom på såväl gammal som ung , personlig tragedi och tuffa tider på jobbet. Vi har flyttat med firman, jobbat häcken av oss och mitt i allt detta har jag slutat röka. Också undrar man varför man blir lite trött…

Det kändes således helt fantastiskt att i fredags få sätta sig i husbilen och ta med familjen för sjunde gången söderut mot sol, värme, bad, hav och äventyr.  Maken slog igång GPS en redan vid IKEA strax utanför stan och jag kan inte annat än undra hur det kommer sig att han känner att han behöver guidning på väg mot Göteborg… svaret får jag n bit norr om Uddevalla; - det är väl mysigt! Och eftersom jag inte är någon tävlingsmänniska när jag kör bil känns det ju bra att GPSen visar att jag kört in 7 minuter på ursprungstiden, om jag nu vore tävlingsmänniska alltså!

Just momentet färja brukar vara förenat med vissa diskussioner i den olssonska bilen men så är inte fallet detta år. Det är tyst som i graven och maken fixar in oss som om han aldrig gjort annat.  Vi vaknar upp i Kiel efter en odramatisk natt på havet och så vips väntar 100 mil autobahn. Tjejerna satte direkt tänderna i den av mig inköpta mutan- 34 timmar av skilda världar på DVD!  Det gäller å vare om sig och kring sig.

Det är märkligt det här med förflyttning, man inser sin egen litenhet på något sätt. Alla dessa människor som passerar, som har sina liv, sina problem, som skrattar åt sina skämt och gråter när något är sorgligt. Så lika oss men ändå inte , som skilda världar fast ändå samma.

 Alla dessa individer och man inser att man bara är en liten plutt på jorden, och här går man omkring och tror att man är nån .. Låter det deppigt? Det var inte min mening, bara en stund av insikt.

Vi får ofta frågan om vi alltid åker till samma ställen men det gör vi inte, vi brukar välja några nya städer och några gamla favoriter. Men oavsett om vi skulle åka till samma ställe i 10 år till är det en ny semester varje år.  Såväl vi som barnen är ett år äldre, den lilla härligheten är ett år härligare och den stora koman har ett år mer förbannade hormoner som rusar.  Jag har känt på mig att det kan bli en bråkig resa då den stora gör allt för att reta härligheten och vice versa. En känner lusa på gången brukar man säga va? I grums har undertecknad redan höjt rösten, blivit hysterisk OCH ryckt ur hörlurarna ur ungarnas öron och slängt tvn i lådan. Jag kan inte annat än undra hur i helsike detta skall sluta… Maken som suttit tyst under mitt utspel ser på mig och säger; älskling, vi kanske skall ändra tillvägagångssätt och fråga dem hur det känns i stället…Hur det känns? Är du inte klok, skall du skaffa en vävstol åt dem också och låta dem väva sig ur sina galenskaper?!  6 veckor gånger 7 dagar är likamed fyrtiotvådagar…. Andas!

Det båser upp till oväder utanför husbilsfönstret och vi har precis rullat in markisen och ombesörjt att inget skall gå sönder om det stormar på ordentligt. Zell am see har idag visat upp sig från sin bästa sida och jag känner på mig – även om jag varit galen minst 5 gånger bara idag- att det här kommer bli vår bästa sommar hittills.

Salut