Sommaren -16

Det är lördag morgon och vi har precis jobbat färdigt, normalt sett brukar vi arbeta på torsdagarna men då vi ägnat den senaste veckan åt hejdlösa firanden fick det riktiga livet vänta några dagar.

Det är sista dagen i San Remo och tjejerna går all in på pooldansen, havsbadet, klipphoppen och så såklart kvällsdansen. Det är nästan så jag blir snurrig när jag tänker på de senaste tre veckorna då vi varit här. Antingen beror det på att vi gjort så mycket eller för  att hjärnan nu är helt tömd , utvilad och redo att börja fungera normalt igen.

Det är ett helt annat liv med bil än vad vi är vana vid,  och vi tar oss till så många  ställen vi inte ens tänkt på tidigare. Det känns som om vi lärt känna staden vi trodde vi kände, på nytt.

Vi har till exempel varit på dejt i grannbyn, maken och jag,  och även om menyn utlovade ” fiskmåsbuffe” så var den lilla staden och även maten alldeles lysande bra.

 Vi använder den de facto bilen även då vi inte behöver den… Vi bor på extremt gångavstånd till vår mataffär men då” inte ens 15 toblerone” kan få maken att gå i värmen så tar vi bilen även dit. Husvagnen och livet med den älskar jag! Vem hade trott att jag var en husvagnsmänniska?  Härligheten kallar den för vår lilla snigel och det är ett passande namn. En riktig liten gullis är vad det är.

Helt oavsett hur man bor när man campar blir man inte av med grannarna…. De trevliga vill man ju inte bli av med såklart men de andra!

År efter år har till exempel mamma dryg och pappa billig vistats på campingen och även om jag försökte å det grövsta skulle jag inte kunna förmå mig att tycka ens lite bra om dem.

Cykel- jävla – tysken med sina skrikande barn är ett nytt tillskott för i år och när vi väl trodde vi blivit av med dem då de vinkade aufwienerschnitzel och for mot sicilien firade vi med extra stor cappuccino på bänken i skuggan. Döm om vår förvåning då de fyra (!) timmar senare kom tillbaka, körde in bilen och vinkade hello till oss där vi satt.

” de måste ha glömt barnen ” sa maken .!

Inget eller ingen var glömd, de hade bara ångrat sig och vänt tillbaka och därmed fick vi tillbaka vår cykel-jävla- tysk!

Våra grannar vägg i vägg är från Italien och de lever ett fotbollslag i en husbil hälften så stor som vår snigel och som har de allra äldsta nummerplåtar jag nånsin sett. Så långt vore allt väl och jag tror jag kunnat gilla dem , om det inte vore för gangstermamman i huset som envisas med att 07.00 varje morgon sopsortera sina plastflaskor . Mot bakgrund av det faktum att de vara dricker flaskvatten, då kan man förstå att det blir en del flarror… och de låter, jösses som de låter de där plastflaskorna!

Hon skruvar av korken, vrider flaskan likt giva hon den tusen nålar, för att sedan sätta in nådastöten genom att lägga hela sin tyngd å med ena handflatan trycka den från topp till botten innan hon slutligen sätter på korken varpå den föredetta flaskan inte längre existerar....  I morse gjorde hon tre innan jag tappade humöret helt och svor en lång harang på engelska rakt ut genom fönstret åt hennes håll. Hon tog fram flaska nummer fyra och samtidigt som hon med ett enda ryck vred nacken av den stackaren lyfte hon upp huvudet och såg mig rakt in i ögonen…..

Härligheten fyllde 12 häromdagen och blev firad i dagarna två. Vi besökte Marinerland  tillsammans med 6 miljoner fransmän, 1 miljon italienare, 3 stycken holländare och noll svenskar. Parken som ligger i Antibes var lite dyr, det får jag tillstå men det var verkligen värt det. Delfiner , isbjörnar(!), monstervalar och hajar i en enda mix och de riktigt modiga hade möjlighet att komma väldigt väldigt nära. Det fanns ytterligare tre parker under samma paraply , dock valde vi vattenlandet som skön avslutning på det hela. Vi hade en riktigt trevlig dag och när vi väl lärde oss att fransmän är helt oförmögna att köa och fuskade sig fram i såväl matkö som karusellkö, ja då gick det riktigt bra!

När maken fyllde 45 några dagar tidigare fick han tillsammans med den riktige dansledaren agera vikarierande vattengympainstruktör. Något han gjorde med bravur och man kan nästan ana att han faktiskt hade väldigt skoj där på poolkanten. Rörelserna gick bra och han hängde med fint,  men vi kan konstatera att stelheten i höfterna tydligt avslöjade såväl ålder som ursprung, .

Under kvällen blev han rejält firad av personalen på campingen och både tårta och sång levererades till en märkbart rörd make och jag tror att han där och då tack å lov faktiskt glömde bort att det han egentligen önskade sig var en mountainbiketur i skogarna i Limone tillsammans med mig.

Eftersom dansledaren blivit en vän till oss alla ville härligheten bjuda in honom på lunch igår på födelsedagen. Pannkakstårtan gick åt och våra  diskussioner handlade mycket om hur svenskar, tyskar och danskar är jämfört med italienare eller andra sydeuropeer.

Efter en stund, tog han mod till sig, svalde en gång extra och sa sedan :

” hur är det egentligen om andra svenskar ser på er familj, skulle de beskriva er som normala då? ”

Det är  tid att ta farväl, tid att packa vagnen , bilen och vända nosen norrut i morgon söndag. Men innan vi gör det, skall jag  slå på musiken obscent högt ty helt nyss tog  nackvridargrannkärringen   siesta!

Salut,  helt snart är San Remoäventyret slut.

Det kommer aldrig stå Olsson på dörren till det röda huset i berget, jag inser det nu. Vi kommer inte enas , vi kommer inte mötas på vägen, våra muskler är för små och det är för många tecken som hela tiden berättar för oss att vi kommer behöva börja om.

 Vi kommer behöva börja leta ett nytt hus, eller ett alternativt sätt att kunna spendera tiden i San Remo även när vi är osemestriga så att säga. Ända till vi åkte upp i berget där det röda huset ligger har det känts rätt så ok och vi har börjat vänja oss vid tanken. Men väl där uppe, då kom tårarna och även om det låter rätt så fånigt och dramatiskt så var det ändå där och då vi insåg att det var dags att släppa taget om det röda huset i berget.

Det krävs mod att fånga sin dröm, det är inte lätt att göra det och steget från prat till handling är oändligt långt.

Häromdagen träffade vi en familj som är ena riktigt modiga drömfångare, de köpte sitt  stenhus i den lilla franska konstnärsbyn Saint Paul de Vence  för drygt ett år sedan och sen dess har de putsat , fixat, fejat och gjort huset  otroligt fint. Dom börjar nu  få igång sin uthyrning och jag inser att de just precis nu befinner sig där jag själv önskade så innerligt att jag befann mig, fast på den italienska sidan då. Avundsjuk är inte rätt ord, imponerad, full av beundran… och … kanske en liiiten  pyttesmula sotis om jag tänker efter.

För vår del gäller det nu att börja fundera igen , spela fördelar mot nackdelar , väga alternativen mot varandra och helt enkelt bryta ihop och komma igen igen.

Under tiden, medan vi tänker vilar vi oss i form på alla tänkbara vis och livet är helt och hållet rätt så fantastiskt.

Bad, sol, förmiddagsdans, siesta, utflykt, middag och så kvällsdans, ungefär så ser det ut och vi har nu bestämt oss för att vi kommer stanna här till båten går hemåt. Egentligen var planen en annan men den går ju med fördel att ändra lätt. 

 Vi lever i  nån slags Dirty Dancingliknande liv  och även om vår Baby inte är i nåt hörn så är det just dansen som är den centrala delen i vistelsen här och den som gör att villagio är tjejernas – och vårt – happy place där vi vill vara så mycket av vår tid det bara går. När rörelserna blir – med svenska mått mätt- lite väl.. sensuella, då ropar härligheten till mig; nu mamma, nu är det dags att titta bort!

Härligheten har förresten gjort sitt första barbesök och så här i efterhand är jag inte riktigt säker på hur vi tänkte när hon frågade om hon fick följa med de andra ungdomarna dit.

-        Är det en glassbar?

” hm. Ja… ungefär.”

-        Jamendåså, kom hem senast kl 02!

Ungen är 11 och hon hade minsann aldrig i hela sitt liv haft så roligt!

Coman har hittat sin framtida giftaskyrka, den är av sten uppe i ett berg och det är just precis där hon har för avsikt äkta den det nu blir. Likt mamma mia tänker hon enligt henne själv skrida uppför berget i ett romantiskt skimmer ,till tonerna av summer of 69  , hon har dock gjort oss varse att åsnan, ja den kan vi gott skippa.

 Han är rätt så i detalj beskriven, den framtida mannen med allt från yrkesval och fritidsintressen till bredden över axlarna. Två barn skall de ha och de barnen kommer självklart aldrig att vare sig bråka eller skrika.

Jag tror aldrig jag hade några rosa drömmar när jag var i hennes ålder, de tog slut när mamma gick bort när jag var tio. Det låter tragiskt, jag inser det men så var det.

Jag tror jag tänkte att det där, det är inte för mig.

Så för hundra år sen kom han, maken och sen de två barnen som både bråkar och skriker och jag inser att om jag kunde fånga  drömmen den gången så vore det väl själva fasen om vi inte skulle kunna fånga den en gång till, den  dagen  då den dyker upp igen .. husdrömmen.

Salut!

I våras då jag helt uppenbart måste  känt mig väldigt  vältränad uttryckte jag vid något tillfälle att det skulle bli just den här sommaren jag skulle premiära på cykel i makens berg. Eftersom han har en tendens att glömma mycket av det jag säger kändes det helt främmande då han häromdagen frågade när jag egentligen skulle med upp…

Idag var det dags, två karaktäristiska klassiska cykelberg, Poggio och Chipressa skulle bestigas var det sagt och den som känner mig vet att te´sagt , det är det som gäller.

Aldrig tidigare har jag använt så lätta växlar och snorat så mycket som jag gjorde  i de där serpentinerna , det var inte heller förrän jag var längst uppe på toppen jag insåg att jag de facto även skulle behöva  åka ner......

Efteråt konstaterade maken att han faktiskt  aldrig nånsin träffat nån som åkt  fortare uppåt än neråt.

Om jag gör det igen? Absolut! redan i morgon bitti faktiskt!

I torsdags kväll landade en blekblå coma i Pisa och kramkalaset var ett faktum . Hon hade längtat , det märktes , även om hon själv sa att det gått bra med saknaden och att det blev värst när toapappret var slut och när den sura mjölken fortfarande stod kvar i kylen fast den var sur redan igår.   Jag väljer att bortse från det faktum att jag endast  skulle vara surmjölksborttagare och känner mig lycklig på gränsen till salig att min flock är samlad och familjen är intakt. Kontrollen är därmed återtagen!

Samma dag som coman anlände lämnade vi Lucca till förmån för San Remo och med ens kommer man undan med flipflop som finskor och potatiskchips som mellanmål och semestern går in i vol. 2.

Här skall vi stanna i två och en halv vecka och jag anar att dagarna kommer förlöpa som de första gjort med bad och sol mest hela tiden.

 Tjejerna ser vi inte mycket av, deras stora gäng som kommer tillbaka varje sommar är nu återförenade och det är fullt pådrag från morgon till kväll. Coman blir piggare för varje dag som går och vi kan nu lägga den sjuka veckan bakom oss. Doktorn konstaterade att hon haft en infektion i halsen som spridit sig till magkörtlarna, inte helt vanligt men ibland förekommande enligt honom. När jag sa till henne att hon minsann får lov att följa med hela sommaren nästa år tittade hon på mig med stora ögon:

-        Tvärtom lilla mamma, eftersom jag missat en hel vecka av mina två får jag ytterligare en i frihet nästa år, alltså tre!

Eftersom jag och min kära spenderar mycket tid  bara han och jag då barnen är på turné hänger vi en del i restaurangen där vi blir bortskämda på ett sätt som får oss att känna oss semestriga ända ut i flipflopsen. Det är en ynnest att  ha en italiensk kock med tillhörande superserveringsteam i sin bekantskap och vi slår båda effektivt  dövörat till när kläderna blir allt tightare runt våra magar, lår och midjor. 

 Igår hade vi missat ta med kortet och kunde därför inte betala för oss.

Flickan bakom baren berättade attom vi bott i Marocko skulle Johan minsann vara  en mycket rik mandå jag torde med mitt blonda hår och mina blå ögon vara värd hela 2000 kameler .Mitt namn skulle ge ytterligar  500  och så slutligen det faktum  att jag inte var ” magra ” utgjorde grunden för  de sista 5 .

Förutom att vi fått mängder av sol har vi också fått dyra p- böter och besök hemifrån , det sistnämnda trevligast såklart. Tack fam M för besöket! Hoppas ni hittade några berg.

I skrivande stund går dagen  mot tidig kväll och när jag helt nyss tog om min allra käresta för att fråga vad han tänkte på ,  kikade han på mig och sa;

Jadu, här sitter jag och funderar på vad jag  ska  göra med alla kameler!

Salut

 ” det kommer gå bra skall du se”!

När det blev ett faktum att vår stora coma skulle stanna hemma under resans två första veckor för att sedan ansluta med flyg gick undertecknad in i nån sorts mammakris och endast en del av mig  orkade lyssna på alla förståsigpåare som antingen gått igenom samma sak själva tidigare, eller hade för små barn för att ens i sin vildaste fantasi kunna känna hur det kändes då hon på allvar för första gången valde bort oss till förmån för två veckor av sin  ” summer of 69typ”

Efter hand vande vi oss vid tanken och även vi kunde känna att det skulle nog gå bra…. Bara inget hände med henne… eller huset..

Efter att vi gått igenom recept, brandvarnare, huvudvattenledningar, ugnen, larmet ,  tagit bort gasflaskorna från grillen och låst in taxfreespriten i garaget kände vi oss rätt så lugna när vi lämnade hemmet . Tårar var det såklart men det hör ju till.

Vi hann  inte ens av båten innan hon ringde och var upprörd och ledsen ty någon eller några hade rekat på vår trädgård. De hade flyttat saker hej vilt i en uppenbar kontroll om vi tänkte komma hem på ett tag eller om flera dagars ipackning av husvagn betydde att huset nu var tomt. Efter polisanmälan och samtal med grannar överlevde vi den krisen och vi konstaterade stillsamt att nu kunde det ju inte bli värre i alla fall.

Meddelandet från närmsta grannen var lika kort som det var tydligt: kan du ringa mig är du snäll!

Antal tankar man hinner tänka på tiden det tar att slå ett telefonnummer, de är många!

Vi gick igenom dem alla innan vi blev varse att han fått köra coman till vårdcentalen med svåra smärtor i magen och hög feber därtill.

Efterföljande dygn åkte vi mellan hopp och förtvivlan bland blindtarmar, diabetes, leverkontroll och andra diverse oönskade ting som kan uppkomma i en mage , att ha sitt barn inlagd på sjukhus medan man själv befinner sig långt långt bort var en prövning jag sällan skådat. Tiden stod still och projektledaren i mig blev praktisk och rätt snart  hade jag bilden klar för mig: Ryan air flyger torsdag och lördag från pisa till Sverige, så får det bli!

Samtalet från sköterskan då hon berättade om comans oerhört fina mage och hur frisk hon var gjorde så att vi riktigt hörde när öronen släppte taget om våra axlar där vid frukosten. Ronden hade just varit där och konstaterat ett elakt virus som spridit sig från halsen till körtlarna i magen och vår duktiga modiga flicka kunde få komma hem igen. Pärsen var över och glädjetårar blandades med en känsla av total lycka, alla är friska , krya och om bara några dagar får vi alla fyra kramas riktigt riktigt länge!

Sedan några dagar tillbaka befinner vi oss i lucca, där strand, shopping och poolliv blandas med morgonträning och fantastisk mat.  

Agnes konstaterar att hon ” bottnar på helfot” i poolen för första gången, samt att vi är formade så att vi alltid skall se våra näsor men att hjärnan gjort så vi inte störs av den hela tiden.  Vi slog också en loop kring tanken kring vart alla bufflar finns som bistår med den oerhört goda buffelmozarellan.

Andrea, ägaren på ställplatsen , sökte i torsdags upp maken för att fråga om han ville cykla tillsammans med hans kompisar vilket han såklart tackade ja till. Att kompisarna bestod av de gamla cykelproffsen Petacci och Bartoli gjorde inte saken sämre.  Vi har väl sällan skådat en sådan förändring av karaktär som den min kära drabbades av just efter det  erbjudandet. I dagarna två har han vankat av och an, funderat kring klädval, eventuella fikapengar, klädval igen och om huruvida de skall reagera om han kommer på  fel sorts cykel eller ej …

I skrivande stund vilar han ut på soffan efter proffsturen i de toscanska bergen och minuten innan han somnade kunde man – näst intill ohörbart- ana hans buttra muttrande något om hur han låg längst bak med nappflaska faktiskt  och blev avställd redan i första backen…..

 Kära älskade vän, har du på riktigt trott på oss när vi säger att du alltid är nummer 1?!

Salut !

Fördelarna med att bo i husvagn kontra husbil är många, främst friheten vi nu upplever med att köra bil dit vi vill. Jag kan handla mer än jag orkar bära och familjen får se saker maken tidigare bara sett från cykeln. Idag har vi till exempel varit på så många bergspass att jag slutade räkna nånstans vid lunch. Fantastiska vyer , skräck och lyckotårar i en enda röra och kossor som lever lyxliv på 2000 meters höjd.

Under några dagar nu har vi varit tolv personer i vårt sällskap här i Dolomiterna. Vi kallar oss familjerna ett, två och tre vilket gör det hela såväl enkelt som praktiskt. 

Samtliga familjer är från vår hemort, samtliga pappor i familjerna är duktiga cyklister och samtliga mammor i familjerna är experter på att rodda såväl stora som små projekt.  

Anledningen till samsemestrandet är den cykeltävling som gick av stapeln häromdagen som varje år lockar flera tusentals åkare från olika delar av världen, och detta år alltså även pappa ett, två och tre.

I sällskap med 9000 andra cyklister gav de sig tidigt på morgonen i väg på den 13 mil långa bergsklättringen som tävlingen innebär.  En efter en kom de sedan i mål och jag anar att nästa år, ja då blir det åka av igen !

Familjerna ett och två har valt det stabila varianten av boende  , på hotell eller lägenhet,  medan familj nummer tre… åker husvagn.

Mot bakgrund av ovanstående skiljdes vi åt under första dagens många timmar på autobahn och när regnet och mörkret sänkte sig  började vi leta stormack att övernatta på medan familjerna ett och två fick kryp ner i breda nybäddade sängar en bra bit från motorvägens buller.

Att det redan är fullt på macken vi kommer till är ingen skräll och vi bör veta bättre än att börja leta så sent som vi gjorde och den dåliga stämningen i bilen går att ta på. Maken knixar in oss på en synnerligen tveksam plats men det är inte mycket att göra utan vi får helt enkelt hålla tummarna.

 Jag tänker att ett glas vin kommer göra oss semesterlyckliga igen och samtidigt som jag öppnar överskåpet inser jag att jag med min erfarenhet till trots glömt det allra  viktigaste….. lastsäkringen.

Olivoljan som kommer farande är helt ny , korken släpper och likt en kaskad flyger den trögt rinnande vätskan ut över hela  mig, stora delar av  golvet, samtliga  dynor för att slutligen som en liten flod landa på ytterdörren. ..  Föga anade vi att just den där oljan, den skulle bli startsignalen på en oerhört ocharmig natt.

Att tutbrölet som ljöd genom mörkret nån timma senare var ämnat för oss gick inte att ta miste på. Att vi råkat stänga in en hel last med turister gjorde den tyska busschauffören ilsken som ett bi och genom att han tutade samtidigt som han lyste upp tillvaron med sina starka helljus var det ingen annan som  missade det heller.

” stanna här!”

Maken stormade ut , hyttandes lagomt med nävarna och svor lite försiktigt svenskt allt medan han rullade undan oss för att ge plats åt den ilskne tysken.

Varken jag eller härligheten noterade exakt när den nya diskmedelsflaskan föll från bänken och allt medan vi hade fult sjå med att rädda vinet hade sörjan inte bara runnit ut över golvet utan även krupit in i skolådan, träningsklädeslådan och hela vägen in i grytskåpet.

Vid det här laget vet makens ilska inga gränser och han ropar ord jag aldrig nånsin hört förut och jag tänker att vi nog faktiskt nått botten av vad ett äktenskap klarar av och att semesterromantiken med största säkerhet uteblir i alla fall under överskådlig framtid. 

Klockan har hunnit bli 03.30 då vi båda vaknar av en brysk knackning på dörren. Maken flyger upp ur sängen och utan en tråd på kroppen, precis så som gud skapade honom utbrister han:

” men vad piiiiip är det nu då, nu får det väl för i piiiiiiip vara nog i alla piiiiip fall ”!

Tysken som står utanför är inte bara instängd av oss utan också i lätt chock när maken helt naken slänger upp dörren och ropar på svenska

” va ä dä nu då?!”

 Med min kära iförd tvärrandiga kalsonger och undertecknad  i en svart långklänning med en  slits alldeles olämplig för en torsdag utgjorde vi förmodligen en mycket märklig syn. 

 Måhända funderade den som var vaken kanske till och med  på hur det egentligen stod till, .. !… men faktum kvarstår , till slut lyckades vi tillsammans vrida ratten åt rätt håll så vagnen backades in precis exakt där just vi ville ha den . 

04.00 strax söder om Munchen somnar en lätt tilltufsad svensk familj in precis bredvid Autobahn , med rena,  nyoljade golv och med 6 veckor husvagnssemester väntandes runt hörnet!

Salut .