Sommaren -15

20150807

Att resan börjar närma sig sitt slut känns på flera sätt. Inte bara det att alla kaviartuberna är slut, bregottet sjunger på sista versen och flingorna vi har i skåpen nästan bara består av socker. Hjärnan är på väg hem, kroppen likaså och nu är det näst intill omöjligt att mobilisera kraft att vara turist en enda dag till.

Vi lämnade de vackra bergen i norra Italien dagen efter makens 44 års dag. Den av mig tilltänkta aktiviteten för bemärkelsedagen gick om intet på grund av regn, men eftersom flexibilitet är mitt mellannamn bokade jag snabbt in alla fyra på campingens spaanläggning. Det var ju himla synd att vi missade cykel/tågturen som vi tänkt göra…. Meen vi cyklar ju ibland annars så det var ingen som  direkt utropade några högljudda protester över bytet.

Att vi skulle spendera några kulturella dagar i Berlin var comans önskemål och då det var längesedan vi var där samt att nationella prov i historia står för dörren passade tiden utmärkt. Om man skall in i tyska städer behöver man en vinjett i rutan som talar om huruvida man släpper ut för mycket miljöpåverkan eller ej. Denna vinjett bör man beställa i god tid redan innan man åker hemifrån , behöver jag säga att vi inte gjort så? Maken berättade för mig att den kunde man köpa på vägen. Det kan man, dock behöver man då in på en verkstad, något som min kära inte talade om utan tittade på mig med sitt sneda leende då vi närmade oss stadsgränsen och sa; vi chansar!  Han brukar ofta tala om värderingar och att allt är just värderingsstyrt. Jag undrar, vilken av värderingarna styrdes han av just där?

 Ställplatsen jag hittat heter Berlin Mitte och sällan har jag skådat ett ställe som är vad det heter så som denna plats. Mitt inne i Berlin med både sevärdheter, museum och mycket folk inpå husknuten. Platsen är trång, i alla fall i Augusti, men kvinnan som skötte stället var mycket tillmötesgående och såg till att vi fick en förhållandevis lättåtkomlig plats.

Vi klarade av tre museum första dagen och då värmen har bestämt sig för att följa efter oss norrut var det ett smart drag. Att ströva i en storstad då det är 41 grader, det går bara inte!

Tårar, ödmjukhet och många kramar präglade besöket och med maken som guide och berättare fick vi lära oss mycket om en av de allra mörkaste delarna av vår historia. Vi var innan osäkra på hur mycket vi skulle visa och berätta för härligheten när vi kom fram, men det löste sig på vägen. När det var halvläskigt tog hon pappas hand och när det var helläskigt, ja då gick hon iväg och satte sig på en bänk en bit bort. De bör självklart bli varse, det är i vilken takt man bör visa dem som är frågan.

Födelsedag nummer två för sommaren ägde rum häromdagen då härligheten firade sina elva. Att fylla år precis då vi är på väg hem utgör en utmaning för oss andra i familjen. Att fylla på autobahn är inte tänkbart så då återstår det bara för oss att hitta skojiga ställen att stanna till på där vi åker förbi. Detta år landade valet på Tropical Island som ligger 6 mil söder om Berlin. Det är en gammal zeppelinarhangar som man byggt om till tropiskt center. Campingen var helt fullbokad men det är inga som helst problem att ställa upp husbilen på parkeringen utanför. Eller pakering är att ta i, det är en gammal flygplats från kriget, eller som härligheten berättade för morfar när han ringde för att gratulera; ” jag har firat min födelsedag på en av östtysklands gamla flygrakor, fin present va? ”

 Förra gången vi var på Tropical sprang vi som tettingar efter härligheten som inte var stabil runt vatten då. Den här gången var det annorlunda och inte förrän långt in på kvällen tröttnade de. Vattenland, tropisk regnskog, golfbanor , luftballonger och glass , åsså chips och godis på det så har man enligt härligheten  den näst bästa födelsedagen i livet,” ty den förra året, den var ännu bättre”!

Det är snart tid att sakta men säkert åka in på bildäck på båten som skall ta oss hem och vi skall slutföra den bästa resan alla kategorier om bara en kort stund.  Vad roligt vi haft och vad mycket vi sett och gjort. Vad många härliga människor vi träffat. En hel del av dem kommer vi aldrig träffa igen medan vi helt säkert kommer möta dem som blivit våra vänner igen.

 Vad bra allt gått med bilen och på vägen, förutom sista körardagens smått kaotiska färd genom små byar stora städer och ställplatser som inte fanns, har bara någon enstaka felkörning och något pyttemisstag  inträffat. Det är som maken brukar säga; har man bara en vaken fru och en bra GPS så löser sig det mesta.

På måndag börjar vardagen igen och klockan kommer ringa vare sig vi vill eller ej. Jag ser fram emot det och på resten av min familj verkar det som de känner detsamma. Coman har redan börjat boka upp sig på olika tillställningar och träffar och vi var inte sena att påminna henne om att hennes försenade ankomst en natt i San Remo för inte så värst längesedan,  kommer innebära att hon är tillbaka på ruta ett i förtroendebanken. Likt den coma hon är spände hon sina glittriga ögon i oss och konstaterade att vi, som plankar in i Berlin, vi skall då rakt inte säga nåt!

Nu ska bilen få komma hem, bli urstädad, urplockad och börja värma upp för att om några månader tjänstgöra som vinterstuga igen.

Tack för att ni var med!

Salut!

Fredagen den 31/7 2015

Klockan var nio i morse då minibussen hämtade upp oss och 8 andra medcampare utanför Dolomiti Camping and Wellness parkering. Om man inte kände oss skulle man kunna tro att vi var fyra fyllblodsvandrarproffs och vi kan konstatera att det går att framstå som precis vad som helst genom att visa upp ett något friserat yttre. Samtliga Olssons i för dagen nyinköpta vandrarkängor med tillhörande klatchiga strumpor och maken dessutom iklädd höga turkosa kompressionsstrumpor, superbrillor och vattentät ryggsäck.  Ingen kan ana att jag inte är ett dugg vandrig egentligen. Med oss i bussen har vi pappan med de två små pojkarna som var och en bär vandrarkäpp, den luxenburgska triaden bestående av mamma pappa och son som liksom vi såg oerhört erfarna ut. Den enda som egentligen stack ut från normen var kvinnan iförd de högklackade toffelliknande skorna och den fantastiska Diorväskan. Jag vet, jag känner att samtliga tänker; hur i hela friden skall hon klara vandringen idag?

Hon klarar sig fint, liksom vi andra som tillsammans med en oerhört duktig guide  promenerade  på hög höjd med branta stigningar och stup, vattenfall och brunbjörnsområden. I min samling av vackra ställen och fantastiska intryck lägger sig Madonna Di campiglio definitivt i tätklungan. Härligheten tyckte det var vackert men skulle  aldrig vilja bo på ett ställe där det slår lock för öronen hela tiden

Campingen vi bor på är fin fräsch och lätt att nå, dock tycker jag inte att personalen varit fantastisk utan där finns mer att önska. Måhända fick vi en knasig start då maken redan där hamnade i ordväxling med ägarens son om bommar som gick ner för tidigt och felaktig placering av husbilen. Sonen ville en sak och maken en annan. Det hela slutade med att maken vilt vevande i armarna gick ur bilen och ifrågasatte om han verkligen visste vad han talade om och om han hade en aning om hur lätt det var att svänga runt med en sådan här stor bil. Sonen satte sin italienska näsa i vädret och lät meddela att han faktiskt var busschaufför . Bilen är nu placerad enligt sonens önskemål och idag är tonen mellan de båda herrarna artig men aningens frostig.

Dimaro heter orten campingen ligger i, om det inte är världens minsta så är det i alla fall en av de mindre. Storleken till trotts så har man i byn haft finbesök i form av storlaget Napoli som under två veckor förlagt sitt försäsongsläger precis här. De har rört sig som vanliga människor , haft öppna träningar med autografskrivning och matcher för alla med gratis inträde. Även Olssons har sett fotboll minsann, eller ja, tio minuter av första halvlek innan regnstormen tvingade hem oss.

Även om de flesta som bor här på campingen tältar så finns här också en och annan husbil. Att man är aktiv när man bor här står helt klart och aktiviteterna som erbjuds är många, inte jättedyra och helt anpassade för familjer med både små och stora barn. Eftersom maken alltid, så länge han kan minnas (?) har drömt om att få med oss på en riktig vandring, bokade vi in oss på en femtimmars häromdagen. Tur för mig så gick härligheten och blev riktigt dålig så dagen gick om intet. Pengarna fick vi tillbaka och eftersom han redan idag på den lite kortare turen fått sin hett efterlängtade dröm uppfylld kanske jag nu kan sälja mina kängor utan att göra en fullt så stor förlust?

Med hjälp av Italiensk gomedicin piggade hon på sig fortare än kvickt den lilla härligheten vilket innebar att hon kunde följa med på gårdagens rafting på floden. Ibland undrar jag vart vi får våra infall från, självklart skall vi ta med hela familjen på den strömmande floden i en gummiflotte med livet som insats, därom var vi helt överens. Det var vi och en hel massa kvinnliga scouter som utgjorde gårdagens grupp, och då vi endast var fyra i vår flotte förutom styrmannen längst bak bestämde sig kameramannen och journalisten från  det nationella tv bolaget självklart att sitta i vår båt och göra deras inslag om rafting. Är det inte själva fasen, debut i Italiensk tv då man ser ut sitt allra bästa! Våtdräkt, knallgul hjälm , osminkad och dränkt som en katt! Journalisten tyckte det var fantastiskt att vi åkt ända från sverige för att åka flotte just här och filmade gärna och nära alla mina skrik och rop på hjälp, mamma och jesus och alla jag kunde komma på.

Överlevde gjorde vi och allt medan vi var högt uppe bland molnen idag kunde man i varenda italiensk TV apparat skåda fyra mycket blöta sammanbitna Olssons åka flotte väldigt väldigt långt hemifrån.

Salut

måndagen den 27 juli 

I morse kl 06.00 började jag och maken att jobba oss ut ur San Remo, vilket inte är en helt lätt syssla. Först måste vi se till att inte någon har något placerat utanför sin gula linje ty har de det, ja då kommer inte vi förbi. Vi brukar gå rundan kvällen innan avfärd så att våra medcampare i alla fall få chansen att inte bli väckta i arla morgonstund. I år fick vi flytta 3 danska cyklar, ett holländskt långbord och fina franska nytvättade kläder, innan vi kom ut.   När vi så väl kommit ut från campingen via sopbilsingången har vi korsningen vid rödljuset kvar. 160 graders kurva och så upp på vägen där långa bilar som vår- egentligen inte får åka. Svetten lackade innan vi nått motorvägen då både poliser och felparkerade småbilar stört vår väg. Motorvägen som går längst Italienska rivieran heter autostrada di fiori och är vacker som en dröm men ack så rörig. Idag fick vi varningar via det elektroniska vägsystemet att det var intens traffic, ¨å säger italienarna att det är intens… ja då är det så.

Vi har lagt 16 underbara , fantastiskt vilsamma och festliga dagar bakom oss och det är inte utan ångest vi rullar ut, och allt medan tjejerna sov ikapp en veckans konstant nattsuddande hittade jag och maken i alla fall en orsak till att det var bra att åka vidare; vi kommer inte dricka bubbel varje kväll när vi kommer hem. Korksamlingen har växt under dagarna som gått och coman är helt övertygad om att vi kommer upparbeta ett beroende och sluta som alkoholister båda två.  ” fast då är ju inte vi ett dugg bättre du och jag för då blir vi colalister” ! Härlighetens konstaterande förde genast diskussionen vidare i annan riktning.

Coman har tjusat sig genom tiden i San Remo och vi gjorde tidigt upp att 01.00 var tiden för hemgång varje kväll. Hon har skött sig klanderfritt ända till den allra sista kvällen då jag vaknade två timmar efter utsatt tid och konstaterade snabbt att hennes plats gapade helt tom. Efter 416 signaler svarade hon i telefonen med orden; jag tänker inte komma hem än!

Eftersom hon har en mogen och en till humöret stabil mamma så blev det överlag en fin och vuxen diskussion som slutade med att undertecknad fräste  saliv ur bägge mungiporna medan budskapet gick fram med all önskvärd tydlighet;

- är du inte hemma om exakt 39 sekunder kommer du vakna med page i morgon!

Den italienske pojken blev lämnad och comans hår är än idag fortfarande långt och svallande.

Strax efter att vår stora avkomma avslutat sina nätter på Villagio Dei Fiori har jag börjat mina nya dagar genom morgonträning tillsammans med soluppgången. 14 olika magiska tillfällen har jag samlat på mig. Jag har konserverat dem alla i en burk, en burk som jag ämnar ta fram när helst jag behöver dem. Jag kommer sakna dem mycket, de där mornarna.

I skrivande stund befinner jag mig mitt i den vackraste av alla bergskedjor med världens alla holländare och Madonna Di Campiglio som närmsta grannar, luften är frisk, temperaturen är något lägre och allt medan bubblet blivit uppdrucket kan jag inte annat än undra hur soluppgången ser ut här i Dolomiterna.

Salut och Jodelahio

söndagen den 19 juli

Gamla människor, löptikar och norska spioner

Varje förmiddag vid poolen är det vattengympa, så har det alltid varit och så kommer det säkert alltid att förbli. Detta år ser det dock annorlunda ut och jag kan med glädje konstatera att man även här tagit genusfrågan på allvar.  De små snärtorna till lekledare de haft förr är ett minne blott och nu står där två resliga män med rutor och grejor på precis de rätta ställena. Måste vara ett vinnande koncept ty det finns inte en morsa på hela campingen som inte vill dansa zumba i vattnet varje dag kl 11.00 . Maken muttrade lite, satte näsan i vädret och undrade på fullt allvar hur länge jag trodde de där discomusklerna skulle överleva på en cykel i hans berg . ” de är välkomna att hänga med , vecken da i veckan som helst!”

Poolen är just stället där vi hänger mest hela dagarna förutom då vi släpar hem oss och byter solsäng mot husbilssäng då siestan tar vid. Det har inte varit så här varmt sedan -03 i Italien och det är som maken säger; varenda fiber i kroppen har tagit semester. Alla går omkring och  viftar med armarna säger caldo vilket är ordet för hett, märkligt tycker härligheten då det absolut vore bättre om det hette varmo.

 Coman frågde häromdagen vad jag skulle skriva om i dagboken vid nästa tillfälle då vi egentligen inte gör nånting alls just nu. Jag funderade lite på det hon sagt och inser att vi absolut gör något, vi gör det som är viktigast; vi äter tillsammans tre gånger om dagen. En stund av lugn, ro och massa bra prat. Förutom just måltiderna så ser vi inte mycket av nån av barnen faktiskt på dagarna.  Vår femtonåetthalvtåriga löptik lever livets glada dagar tillsammans med mängder av ungdomar från både frankrike, Tyskland och såklart också italien. Det var längesedan vi såg henne så här lycklig och även om det  värmer i våra hjärtan skall jag ju villigt erkänna att både jag och maken är  igång och smyger i buskarna om kvällen då hon drar iväg utom synhåll.  Det gick faktiskt så långt att jag igår fick kalla in reservkrafter i form av min norska väninna , jag menar , dom är ju i alla fall med i nato!

Bakgrunden var att det i förrgår rullade in en bil med 5 tyska manpojkar som reser utan föräldrar. De körde bilen själva och därmed är min gräns passerad. Igår var så coman och Theresa puts väck samtidigt som tyskmanpojkbilen var helt tom och även om jag förmanat henne kändes oron i magen just då som en god grund för internationell spaningsinsats. Rätt snart fick vi blåsa faran över och jag hyser en stark förhoppning om att ingen såg oss över huvud taget.   

Den lilla härligheten är med så gott hon kan men då som hon själv säger är mitt emellan barbie och att vara stor blir det lite svårt att hänga med för henne. Hon är arg på oss och tycker det är hopplöst orättvist att hon måste komma hem om kvällarna när storasyster får vara ute mycket längre. Innerst inne vet hon att vi har rätt och då vi kramades i vattnet efter en lång tuff diskussion smekte hon mig över armen och viskade; du mamma, hur kommer det sig att mammahud är mycket goare än all annan hud?

Innan jag hann svara tittade hon på mig, lyfte upp mina armar och konstaterade snabbt; ” du har inte lika mycket bingofladder här på undersidan  längre! ”

Vår nyvunna egentid spenderar vi ofta i restaurangen efter stängning där vi blir bortskämda å det grövsta. Vi får smaka goda drycker och härliga delikatesser tillsammans med personalen. För att bjuda tillbaka tog maken igår med sig svenskt brännvin i form av grappa  och bjöd laget runt till stor förtjusning. Chefen och ägaren som inte kan ett ord engelska  gjorde tummen upp, bad om en till frågade vad den innehöll. För att förklara fläderblom tog jag hjälp av google translate, höll upp telefonen varpå jag möttes av något förvånande blickar,

” har ni gamla människor i svensk sprit”?!

Salut !  

” men för helvete! De har klippt upp låset!” 

Både jag och coman kom en smula efter maken och härligheten fram till cykelstället, dock behövde jag inte vara där för att inse vad som just hänt, jag förstod ändå. Samtliga våra fyra cyklar var stulna, borta , ett minne blott och kvar på backen låg endast en uppklippt vajer och en ensam hjälm. Känslan av ilska, tomhet och ” vad gör vi nu” blev påtaglig och hela familjen blev med ens stående till synes helt orörliga.

Detta var sent igår kväll och  det är bara att inse;  två gånger tjejvätterncyklar samt två nya mountainbikes finns numera hemma hos någon gangster som anser sig behöva dem bättre än vi gör. Måhända gör han kanske det, dock ställer det till en hel del problem för oss då vi gör allt med cyklarna, tränar, förflyttar oss, handlar och tar oss runt i största allmänhet. När vi efter att första chocken lagt sig planlöst började gå runt för att leta efter fordonen kände jag en ilska av sällan skådat slag. Hur kommer det sig att någon känner  att han bara kan ta något jag jobbat hårt för? Vilka friheter tar denne någon sig med mina grejer? ! Planen i mitt huvud började sakta ta form; om jag får se den jäkeln ja då kommer jag….gå fram och … knuffa av honom , peka finger och säga; …. Hördududu det där är väl egentligen inte din cykel!

Maken var dock av en annan åsikt och tyckte vi skulle låta polisen sköta det hela då det

 ” eventuellt kunde bli farligt på riktigt om vi började bråka med någon.” ” Du vet älskling, vi är inte på hemmaplan nu ” .

Kvällen blev känslosam och båda barnen hade svårt att somna in då en mängd funderingar tog fart.  Härligheten kunde inte förstå hur någon kunde göra sådär utan att få ont i magen och hur ska det nu gå med cykelvasan,  medan coman tänkte det var bara sådant man läste om.  Ett naivitetsuppvaknande och en insikt om att inte alla är snälla,  en trist men en ack så viktig lära.

För många år sedan då härligheten blev allvarligt sjuk hade vi kontakt med italiensk sjukvård, idag var det alltså dags att lära känna den italienska polisen, carabinieri. Vår hjälpsamma värd * läs gringo på ställplatsen fick via telefon från hans kollega  höra vad som hänt redan innan vi promenerade iväg och kom genast farande på sin stora motorcykel.

After four o clock i go to the river and look for youre bikes ( här kan man med fördel läsa med italiensk accent)

-          To the river?

” yees i know some places… and i know some people, and i know were they live!

Så här i efterhand kan jag ju undra  vad det blir av det här ,  om detta blir så bra… vi kunde ju nöjt oss med att bara göra en polisanmälan  , vi hade ju inte behövt kalla in själva civilgardet eller så, eller gjorde vi det? Han kallade väl inte sig själv..eller?

Efter tre omfattande dokument att fylla i hos farbror polisen fick vi tillbaka makens pass med orden;

”Du ser symmetrisk ut på bilden.” !

Hur mycket jag än älskar detta landet finns det saker jag aldrig kommer förstå mig på!

När vi anlände till Lucca häromdagen visade termometern på 42 grader och smältpunkten var mycket nära. Det finns bara ett ställe att befinna sig då och det är vid och i vattnet, och som tur är har vi en pool direkt vid husbilen att tillgå.  Härligheten är mer under än över vattnet medan coman steker mitt i solen och vi övriga är någonstans där mittemellan. När man går runt i bikini hela dagarna är det svårt att dölja något, man ser ut som man gör och vår härlighet meddelade idag att jag och maken är gamla på olika sätt; jag nertill och han upptill. Jag antar att vi någon dag får ett mer omfattande utlägg om just den slutsatsen.

Vi befinner oss alltså just precis nu mitt emellan Pisa och Florens , i staden som vi kommit att älska . Det är nära nog fyrtio grader varmt och såvida inte vår gringo hittar något by the river har familjen cykel har inte längre någon cykel .

Salut! 

Under hela året som gått har jag lagt ett stort antal timmar på träning i alla dess former. Dels för att hitta välbefinnande men också för att lägga rätt mina former så att säga. Arbetet har givit frukt och det ingår numera också i min semestervardag att hitta möjligheter till rörelse. Föga anade jag att maken tagit detta på så blodigt allvar som han har gjort. I vårt garage längst bak i bilen finns krokar där kan man nu sätta upp red cord linor  i vilka man kan göra diverse konster . Tyngder bollar och mattor ligger med i packningen och han har dessutom införskaffat boken ” så håller du dig i form under semestern”.  Frukostunderhållningen vi givit våra grannar då 4* blekOlssons gjort utfall, höftböj, hundar och diverse solhälsningar ,  ja den bjuder vi på, vi lär ju aldrig träffa  dem igen i alla fall.

Häromdagen fick maken i uppdrag att cykla in till själva centrum som ligger en bit bort för att införskaffa medicin för comans ettriga hosta. En flytande sörja skulle intas två till tre gånger om dagen under några dagar. - Ok, toppen, hur mycket åt gången? ” eh.. jamen en hutt eller två.. ”

-          Vadå en hutt? Och vet du ens att det är hostmedicin?!

” jamen.. asså  jag pekade på halsen, hostade och sa dry, not slemmig, dry.”

Igår fick vi så ta ytterligare en tur till samma tant i samma apotek, dock med buss denna gång, då min favoritcyklist fått väldigt ont i sin rygg. Starka grejor i pillerform var hennes rekommendation och då hon gjorde ett bra jobb med dry not slemmig för comans del som nu är mycket bättre så vi hyser gott hopp om att även den onda ryggen blir bra inom kort.

Härligheten har också fått smaka på italiensk medicin minsann då hon oturligt nog simmade rakt in i något brännande varpå låret fick sig en rejäl träff. Hon fick snabb hjälp av badvakten som absolut inte trodde på min tes om manet utan snarare att det handlade om brännande grönsaker på botten.  Så här i efterhand anar jag att han menar sjögräs, dock kan man aldrig veta säkert…

Om någon skulle fråga mig om jag tycker de skulle åka till Orbetello med husbil tror jag att jag skulle säga nej. Vår camping och de andra ställena jag sett under mina långa morgonpromenader ligger utefter en hårt trafikerad väg där det vore rent oansvarigt att släppa ut barn på cykel, eller mig för den delen. Man skall då vara medveten om att det skall rätt mycket till innan vi sätter stopp för cykling som transportsätt för våra resvana barn, jag tror detta är första gången faktiskt. Om man inte har en liten bil blir man således låst vid campingen och det passar mig dåligt då myrorna i brallan gör sig gällande redan efter en dag eller två. Lägg därtill att det inte finns toapapper på toaletterna, att man måste betala för solstolarna vid poolen samt att personalen är i omfattande behov av nybörjarkursen i charm så får man bilden klar för sig. Det är ju dessutom inte gratis att bo här!  Maken tycker det varit skönt och han har inte heller haft svårt att varva ner direkt denna gång medan jag mer upplevt det hela som tvångsvila. Måhända var det precis det jag behövde men det kommer jag nog inse lite längre fram.

Även om omgivningarna prövat oss i allmänhet och mig i synnerhet har semesterns första vecka avlöpt väl. Vi har badat, solat, dansat och skjutit kork både till höger och vänster. Maken har visat bilder från sina cykelturer och jag inser att stället är oerhört vackert egentligen där bortom alla tokiga bilister. Om någon skulle fråga mig om jag tycker de skulle åka till Orbetello, bo på hotell och hyra en vespa skulle jag säga; absolut!

Det har blivit hög tid att packa ihop, dra in markisen och baxa ut bettan för denna gång. Det passar bra då harmonin mellan familjemedlemmarna börjar falla på plats bit för bit.

   Coman har förvisso gjort regelbundna ton

årsförsök men med enad front har det lilla livet inte haft en chans mot oss vuxna och hon verkar nu retirerat helt inför det faktum att hon är en del av familjen i ett trångt boende med 40 graders värme utanför väggen.

 All Power to the parents!

Det har blivit hög tid att i morgon bitti säga arrivederci Orbetello och ciao Lucca

Salut !

Solen stod i zenit och termometern visade dryga 35 grader när coman, härligheten maken och jag idag äntrade medelhavets strand för första gången för denna resa. Vi befinner oss just nu ungefär 250 mil hemifrån , i en ort som heter Orbetello, strax nordväst från Rom  för att göra det hela enkelt. Campingen ligger på en tarm som går rakt ut från fastlandet mot en bergig ö och mitt på den tarmen, med havet på båda sidor, där bor vi.  Vi landade igår precis då alla människor kommit hem från stranden, precis då alla människor är som allra sugnast på att luta sig tillbaka , lägga händerna på magen och  se en stor svensk kryssa sig in mellan tvåmanstält stora träd och små fiat puntosar, och precis som vanligt är det undertecknad som får ut och visa vägen. Jag kan riktigt höra hur männen runt mig tänker; nu ska vi se hur tanten klarar det där medan deras kvinnor tänker; stackars henne! På lördag skall vi ut igen, men det tar vi då!

Vägen ner har gått över lag bra och utan större habrovinker. En  Jag föreslog tidigt att den som skäller först får böta vilket fick härligheten att muttra; ” då kommer det allt att blir väldigt tyst därfram” ! vi kan konstatera att det är jag som fått böta mest till  dags dato, men vi har ju långt kvar än att  så det hinner ju ändra sig.   För många vägarbeten i Tyskland samt ett väldigt omfattande stopp Bologna gjorde så att vi inte hann fram till coman den dag vi tänkt utan kramarna fick snällt vänta på sig, men tillslut möttes vi och min familj var hel och intakt igen. Två timmar efter det kära återseendet var gräl nummer ett ett faktum och vi inser snabbt att vår underbara tonåring haft det väldigt bra under veckan som gått då hon varit utan sina föräldrar. Hon muttrar och  tjurar och beter sig som om hon checkat ut från en fullserviceanläggning och in i en annan. Mot bakgrund av att hon är halvsjuk kommer jag låta henne hållas i exakt ett dygn till men sen, sen blir det andra bullar!

Campingen vi bor på är stor och rikt utrustad med både bar, lekledare, matbutik och pool. Det enda  det inte finns gott om, det är utomitalienare, det är ..  vi å ingen mer. Våra medcampare stannar, tittar, pekar medan de vuxna informerar sina barn att S et på vår bil, det betyder minsann  Schweiz det.  Vår närmsta granne vet dock bättre och berättar gärna om och om igen om sin resa till Norge han gjorde för längesedan.

Häromnatten drömde jag att jag stod hemma på vår uppfart och tvättade vår lilla bil då kronprinsessan Victoria kom körande i en rosa husbil helt själv. På sin oefterhärmliga stockholmsdialekt frågar hon så om hon får lov att parkera hos oss då det är så väldigt trångt överallt. Maken låter henne parkera och envisas med att du á henne med orden ” det får du stå ut med, vi kör ju husbil båda två” !

Att hon hade svårt att hitta parkering, den är lätt, det handlar om min trångångest jag får med detsamma vi lämnar motorvägen, men resten, vad blir analysen på den?

Vad gjorde Victoria på Bärstad, varför var bilen rosa och vart var egentligen Prins Daniel? Jag väljer att gå på comans förklaring om att vi är som kungafamiljen, då vi rest i olika fordon till Italien detta år, snarare än att jag skulle ha någon hemlig önskan om att bryta mig loss och åka iväg själv i en skrikrosa husbil!

Salut!

Tisdagen den 23 juni 2015

Igår när den lilla härligheten skulle somna la hon sina armar om mig och sa, ”tänk mamma, i morgon kan jag säga att i morgon åker vi! ” och så är det, precis så är det, i morgon åker vi. Huset är städat, bilen är packad, undertecknad har metodiskt gått igenom alla katastrofscenario man kan tänkas hitta. Båtar som sjunker, bilar som flyger av broar rakt ner i raviner och tunnlar som börjar brinna. Tänker att jag kör allt innan så är det gjort.

För 315 dagar sedan kom vi hem från vår förra långresa och i samma ögonblick som vi satte fötterna på svensk mark startade ett år av stor sorg, hårt arbete, svåra utmaningar och ibland rätt så branta uppförsbackar. Nånstans då 2014 blev 2015 började vägen plana ut, skratten kom oftare, glädjen nådde ögonen och sakta men säkert kikade solen fram igen.

Maken som inte skulle tävla alls detta år har aldrig tävlat så mycket på cykel nånsin, ens när han var aktiv. Det som är bra är att han endast och enkom kör sådana där tävlingar där alla är vinnare, Faktum är att han sa till mig vid nått av mina knorr att jag endast skulle se det som en avancerad träning mer än något annat. Hans vaga intresse visar han också enligt honom själv tydligt då han endast packar 2 egna cyklar detta år,” tempon och den ihopfällbara får ju för guds skull stanna hemma”

Plattångscoman har lagt årskurs 8 bakom sig och det är vi nog alla glada för, end of den diskussionen. Hon har fallit ur kärlek, i kärlek och ur kärlek igen.  Hon har hysteriskt skrattat samtidigt som hon 30 sekunder senare brutit ihop i lika galen gråt. Jag och maken håller hårt i föräldraguiden för tonåringar och känner ren glädje för varje dag vi överlever.

Härligheten har under året som gått lärt sig allt om seriekopplingar, parallellkopplingar samt att det i varje tjejgäng finns en bidrottning som man på ett eller annat sätt får förhålla sig till. Hon har inlett ett berusande kärleksförhållande med Wiliam Björk som inte tål Björk och hon har kommit näst sist i sin allra första rikstävling i gymnastik, precis före laget som lämnade walk over.

Rutten för året är sedan länge planlagd i detalj och första stopp blir i Cesenatico, en sömning by söder om Venedig där vi skall hämta upp den enda i familjen som inte är med i bilen men som ändå lyckas bistå med största delen av packningen; coman. Hon är på träningsläger där med sitt gympalag. Det är inte ofta jag är sotis på mina barn, men när hon åkte iväg häromdagen kunde jag känna en önskan att få vara ung igen, att få åka iväg och känna om benen och vingarna bär, att få tvingas lita på mina instinkter, att få göra av med alla i hopsparade pengar på en enda gång tillsammans med de jag gillar bäst. 

Kvällen före avresa brukar innebära tömning av kyl, dränkning av de blommor som inte är bortadopterade samt genomgång av saker vi eventuellt glömt.

Pirret i magen har nu tagit ett ordentligt tag där glädje, resfeber och viss del ångest blandas med vetskap om och längtan efter att jag i morgon kommer få åka iväg och känna om vingarna bär.  En vetskap om och en längtan efter att jag helt kommer få lita på mina instinkter, och vetskap om och längtan efter att få göra över med alla i hopsparade pengar på en enda gång tillsammans med de jag älskar.

Allt är klart, vi är mer redo än någonsin och samtidigt som vi säger välkommen till Olssonsresa säger vi Auf wienerschnitzel, goodbye och salut, det är dags att checka ut!