Idag har vi vart hemifrån i en vecka och en dag, han och jag .
Om jag ska vara ärlig visste vi inte riktigt vad vi hade att vänta oss när vi gav oss av. Skulle vägarna vara tomma och ödsliga , skulle allt vara stängt och vår lilla by, skulle den vara sig lik ?
När vi satte oss i bilen kändes det som vi var på väg rakt in i stormens öga.....
Våren har hållit oss alla i ett järngrepp, ingen har kommit undan och alla har drabbats på- ett eller annat sätt , men säger man norra Italien så hajar de flesta till lite extra.
Regionen Lombardiet längst upp i landet har drabbats oerhört Och eftersom vårt hus inte ligger långt därifrån .... ja ni fattar.
Tillsammans med 200 munskydd , mat för att klara ett världskrig , en pizzaugn , noll barn , en hund , handsprit , två elcyklar och en surdeg tog vi oss på ett säkert och bra sätt genom Europa och jag måste ändå tillstå att det mesta var till synes helt som vanligt .
Strax innan jag sätter nyckeln i låset för första gången varje gång vi kommer hit är jag alltid lite extra pirrig , varför vet jag egentligen inte men det är precis som jag inte riktigt är säker på att allt är som det var när vi lämnade det.
Eftersom den berömda badrumsrenoveringen fortsatt sedan vi åkte så var det ju dessutom så att vi denna gång de fakto på riktigt inte visste vad som väntade. ...
Första gången jag tog på mig munskydd för att gå och handla mat fick jag halv panik .
Jag andades rakt upp i glasögonen så de immade igen, lukten var påtaglig och
det
blev oerhört tydligt hur mycket vi visar med vårt ansikte.
Det kändes som jag gömde mig därbakom och blev ... anonym .
Att le med ögonen har fått en helt annan innebörd men efter några gångers träning har jag nu blivit en fena på att andas lugnt och sätta näsan i skyddet på ett sätt så det inte luktar illa.
Har dock fortfarande grava bekymmer med kombon plasthandskar , munskydd och fruktpåsar .... hur får man upp en liten plastpåse utan att slicka på fingrarna och hur hanterar man klisterlappen från vågen som ska på den lilla plastpåsen
när man bär handskar ?
Det är tillsynes problem av den mindre sorten men faktum kvarstår , jag behöver komma på ett sätt för som det är nu är hela jag är full i klisterlappar från frukt och grönt när jag väl kommer till kassan.
Alla bär munskydd inomhus i offentliga lokaler , det måste man. Ute i friska luften ser man däremot alla varianter.
En del sitter med dem på i sina bilar , en del har dem när de åker moppe och vi ser ofta hela familjer där tre av fyra bär munskydd .
Har inte fattat den grejen riktigt än men gemensamt för alla är att de håller avstånd , det evinnerliga pussandet på kind är ett minne blott och vår kompis Ricco som jobbar
som hovmästare berättade att alla tar tempen innan de går till jobbet på restaurangen .
Det är tystare och lugnare på ett sätt som är svårt att sätta fingret på , det är annorlunda ... folk är annorlunda , de känns sargade och det är tydligt att pandemin gått oerhört hårt åt dem på ett sätt som inte går att förstå om man inte är mitt i.
Överallt påminns vi om att hålla avstånd och på stränderna finns stora sandsäckar utställd där man ska placera sig för att bibehålla distansen. Är det fullt så är det , då får man gå till nästa strand.
Eftersom vårt italienska sociala liv är starkt begränsat , maken släpat med en surdeg som skall matas var tredje dag samt att han bestämt att vi tillsammans skall handgräva en swimmingpool -eftersom han inte litar på italienska hantverkare -kommer det så att säga bli rätt så O-svårt för oss att hålla oss hemmavid.
Jag tror inte jag förstått vilken bubbla vi levt i därhemma, hu
r
allt på ett eller anna
t
sätt under en rätt lång tid handlat om dåliga nyheter , besvärliga beslut och oerhört få glädjeämnen .
Jag tror inte jag fattat hur det påverkat oss innan jag fick distans till det hela eller hur mycket tid vi lagt ner på att oroa oss och fundera på hur det ska komma att bli med alltihop.
Det var inte helt lätt att kliva ur det mönstret och jag blev lite fundersam när samtalet flöt trögt och semesterglädjen inte riktigt ville infinna sig direkt.
I takt med att input från tv , radio och Anders Tegnell minskade ökade också mängden andra samtalsämnen och sakta med säkert hittade vi tillbaka till gamla oss , det gjorde
sig
inte själv men här är vi nu , fullt semestriga och helt härliga igen.
Hemmavid går allt strålande och Coman , pojkvännen och härligheten sköter sig som de skall . De jobbar, städar , handlar och inser hur tomt det blir i kylen när man inte gör´t , hyr dyrt allt är och att vissa grejer man måste göra är töligare än andra.
Jag försöker bibehålla kontrollen så gott det går med hjälp av extramammor utplacerade lite här och var.
självklart har ungarna ingen aning om vilka de är eller vart de förlängda Olssonarmarna finns .... de är som Jesus eller som sånna där mistery shoppers - det sägs att de finns men ingen har sett dem.
Tanken är att härligheten skall flyga ner nån gång under slutet av semester men eftersom hon själv just nu upplever att hon lever ” livets sommar ” därhemma känns den tanken en smula avlägsen.
Det är nog bara för oss att inse att vi lever i nya tider nu,
Maken , jag , surdegen och Sixten Christina !
Låt semestern börja !
Salut