Sommaren -13

Ny sommar med ny bil, fler gråa hår och fler kilo på både mage och lår.

Större barn, större tank å ännu mer lån på en snäll bank.

Tjugohundratrettons ävenyr är här, nu åker vi och håller tummarna för att du vill vara med där vi är!

Kram från oss!

10/8 2013

Förra året när vi väntade in hemåtfärjan valde vi ställplats i Kiel precis där de megastora fraktfartygen slussar sig ut i nordsjön. De 20 första skeppen var spännande att se men när vi ett dygn senare sett 2000 likadana fartyg var det inte lika upphetsande längre. Detta år valde vi  därför att övernatta tre mil utanför hamnstaden i en pittoresk ort som heter Rendsburg. Eller jag har läst att den skall vara fin, vi kom aldrig in till själva stan. Både jag och maken insåg att det inte gick att mobilisera mer kraft till turistande ett dygn före hemfärd så vi valde att stanna i bilen och läsa dagböckerna jag skrivit från våra tidigare resor. Vi skrattade gott åt den lilla härlighetens alla underfundiga saker hon sagt genom åren. Jag läser om hur hon som fyraåring beskrivit undertecknads tuttar som lite krinkliga och maken frågar vad krinkliga betyder.

”Jamen du vet skrynkligt lixom! Inte som sådär stora som man gjort om. Tänk om man gjorde sina bröst jättestora och så gick man på modevisning och satt på första raden och la upp dem där de går, då skulle man fälla krokben för modellerna”.

Klockan 09 15 i morse tog Sverige och göteborg emot oss med öppna armar och en strålande sol och även om överfarten gått alldeles utmärkt blir i alla fall jag alltid glad när vi får köra ut ur porten och ut på E6 an norrut.

 Tjejerna går  just nu varandra på nerverna och får de inte varsitt rum snart så tar jag den ena och slår den andra med. Jag kan i och för sig förstå dem och med väl valda undantag så har de varit fantastiskt duktiga , både på vägarna men också i interaktionen med varandra och jag antar att de båda känner att nu kan de sluta vara tålmodiga.

Hel ärligt har jag inte så mycket att säga till maken heller denna morgon, känns som vi pratat slut på orden de sista dagarna men jag är inte så värst oroad för det, de kommer tillbaka, orden.

Vi längtar hem nu, allihop och det är en  fantastiskt känsla att känna att man semestrat färdigt. En och en halv månad senare och det är hög tid att summera.

Vi har kört 7000 km, sett på 45 avsnitt av skilda världar och 32 av 90210. Vi har köpt glass för ungefär 1200 kronor och druckit x antar flaskor bubbel och gott rött.

Det bästa har varit Sexten Park i alperna om man frågar maken, vänligheten i södern om man frågar mig , shoppingen enligt coman  medan härligheten tycker det är bäst att vara tillsammans.

Jag har lärt mig att jag klarar mer än jag tror, maken att öppenheten vi vågat visa mot de vi mött givit goda resultat och många nya vänner. Coman reflekterade över skillnaderna mellan förutsättningarna för  de rika i norr kontra de fattiga i söder. Hon konstaterar också att alla snygga killar kommer från Torino. När jag frågade lilla härligheten vad hon lärt sig funderade hon länge och väl men sen kom svaret samtidigt som hon nickade jakande; ”om man tar snor och sätter på kroppen, så låter man det sitta där tio minuer en kvart eller en hel dag, då stelnar det och då gör det skiiitont att dra bort! ”

Antar att ingen lärdom är sämre än någon annan.

Det som varit minst bra är såklart när vi tjafsar om småsaker, det tycker vi alla, dock tror jag att vi får stå ut med lite smågruff när vi reser som vi gör.  Och resa som vi gör, det vill vi ju alla.

Vi vill tacka alla er som följt med oss på vår åttonde resa söderut, vi blir så glada och stärkta av era hälsningar, fina ord och hejarop , och vi hoppas ni följer med nästa år igen.

Det är nu tid för vardag, jobb och skola . Klockan skall sättas på armen, löpbandet skall startas, godsakerna skall bytas ut mot nyttigheter och vågen skall få avslöja precis hur gött vi haft det. Förvisso  är det ju bara lördag idag så jag tänker att  vi väntar tills på måndag med att byta ut hela vår glättiga livsstil. Dessutom har jag läst att det inte är bra för hjärtat att dra igång med allt på stört så det är nog bäst vi smyger igång ét !

Nu är resan slut- som rimmar på

Salut!

8/8 2013

Om några resdagar skall bli bra måste några också bli dåliga, ty så lyder lagen om jämnvikt och den är inte nådig om man skulle inbilla sig annat.

Vi har under åtta år rest runt i Europa med husbil under tämligen okontrollerade former, alltså vi har inte blivit värst kontrollerade av lagens väktare i respektive land. Men säg den lycka som varar för evigt.

Igår lämnade vi vår alpcamping Sexten caravan park och med löfte från undertecknad att vara tyst gav vi oss av med siktet inställt på båten och hem.

Redan efter några kilometer tog det stop på grund av en olycka och frukost kaffe och vila fick vi ordna under de två timmar vi väntade.

Ett av mina absoluta ofavoritplatser är Brennerpasset, det är gränsen mellan Italien och Österrike och man passerar ett tufft bergsmassiv med mycket upp och lika mycket ner. För många år sedan fick vi dryga böter just där då vi missat att man- om man kör tunga fordon, måste ha en såkallad go box i rutan laddad med pengar. Numera har vi en go box installerad så jag kände mig lugn när farbror polisen återigen stoppade oss i passet.

” will you pleace follow me to my container” var orden han sa innan han tog med sig vår pappa och gick. Eftersom jag visste att vi tagit hjälp vid macken när vi åkte söderut var jag inte särskilt oroad , mest irriterad över väntan. Även om jag blev jätteglad när maken 30 minuter senare kom tillbaka så förbannade jag gubbstrutten * läs här med fördel avsnitt;  xxxx som hjälpte oss ladda boxen på ett felaktigt sätt så vi fick 1.100 :- i böter för fel inskriven miljöklass.

Efter några mils surande bestämde vi oss för att gubbstrutten inte skall få förstöra mer än han redan gjort och så säger man som man alltid säger, det kunde vart värre!

För att maken skall få köra vårt tunga fordon på vanligt kort finns en regel som säger att han får det, om man tagit sitt körkort före 1996 i sverige. Eftersom vi är med i Eu så skall våra regler gälla i samtliga medlemsländer. Sedan länge har jag inför varje semester dragit ut dessa regler från transportstyrelsen  på alla språk, häftat ihop och lagt snyggt och prydligt i varsin plastmapp. Maken har gäckat mig för detta  och undrat varför i hela friden jag alltid skall ha hängslen och livrem till allt.

Idag älskar han mig och mitt kontrollnörderi mer än någonsin. Strax utanför Kassel blev vi omkörda av en polis som la sig direkt framför oss och körde allt för sakta för att man skall anse det som normalt. Genast sprider sig en oro och man börjar rannsaka sig själv.  Medan vi konstaterade att vi inte kört för fort tände fru konstapeln en lampa uppe i själva sirenen där det stod ” bitte fölgen”. Vi han tänka både en och två saker innan bittefölgenturen var slut och vi parkerade inne på själva polisstationens gård.

” licens and registrations pleace”

Tystnaden i bilen var påtaglig och undertecknad började genast tänka ut olika scenarior och utvägar och jag måste tänkt högt när jag sa; synd att vi inte har alla de där EU mapparna  med oss!

Men se det hade vi, maken måste packat dem utan min vetskap utifall att. Fru polisen fick tyskmappen och efter de avverkat en storkonferens där på gården lät de oss åka med orden ; Gute fart!

Även om man vet att man inte på nåt sätt gjort något olagligt så sitter man ju där och funderar på om man verkligen höll tio i 2 när de tog oss så det var en oerhörd lättnad att komma ut på motorvägen igen.

-Herregud mamma, jag trodde pappa skulle få skaka galler!

Den stora prinsessans ord dröjde sig kvar länge i vår bil.

 I skrivande stund hetsäter maken nutella direkt ur burken med stor sked samtidigt som han sjunger Lena Anderssons gamla slagdänga” är det konstigt att man längtar bort nån gång”. Han hävdar å det bestämdaste att det sista dygnets prövningar varit ett test om kranskärlen håller inför arbetsstarten på måndag.

Salut

I vintras läste jag om en campingplats som vid två tillfällen blivit utnämnd till Europas finaste. I skrivande stund sitter vi i sydtyrolen , 1500 meter över havet med Dolomiterna runt om oss och det är bedövande vackert, livet är riktigt fint.  Det var dock inte lika vackert och harmoniskt när vi åkte hit vill jag lova. Tre felkörningar , serpentinvägar, bergsvägar, 45 grader utanför bilen och skilsmässan har aldrig varit närmare. Hade jag haft tillgång till flygplats hade jag åkt hem på stört. Jag försökte tänka att det inte är grönare nån annanstans men just där och då var det helt omöjligt. Sommarilskan eskalerade , jag grinade, barnen grinade och maken var arg som ett bi och jag bestämde mig i tysthet för att aldrig mer i hela mitt liv åka husbil.

Just när man tror det inte kan bli värre så får vi reda på att ställplatsen vi kämpat oss fram till är fullbelagd.   Flickan i receptionen måste sett att jag var millimeter från ett sammanbrott och lät meddela det fanns en plats inne på själva campingen som vi kunde få stå på i väntan på att plats skulle bli ledig på ställplatsen. Det var de dyraste timmarna i mannaminne men det var det sannerligen värt, att vända hade varit helt otänkbart.

Något dygn efter vår harmoniska entre var stämningen fortfarande förhållandevis spänd, dock bestämde vi oss för att vandra längst någon av lederna upp på de vackra bergen. Med solen, utsikten och flugornas hjälp mjukades familjen upp sakta men säkert och lagom till den stora tallriken med Kaiserschmarren uppe på nära nog 2000 meter över havet var vi riktigt goda vänner igen. Jag har sagt det förut och jag säger det igen; även om jag inte är så värst vandrig så är det ju fantastiskt vackert högt högt däruppe och faktiskt väl värt kämpandet.

Campingen vi bor på är det mäktigaste jag sett och det går nästan inte att beskriva med ord. I servicehusen där man diskar och går på toa är det kristaller i taket och ringen på toan skurar sig själv, barnen har sina egna badrum, hundarna (!) likaså, det finns tre restauranger i olika prisnivåer och de har ett spa uppe i en träkoja. Allt detta ryms på en relativt liten yta men ack så smakfullt placerat mellan bergen. Gissa om vi kommer tillbaka hit! ( jo, jag tänker åka husbil igen )

 Att bo inne på campingen är jättedyrt men här ute där vi bor, på ställplatsen är det rimlig nivå och vi har ändå tillgång till allt inne på området.

Igår firade vi den lilla härligheten som fyllde hela 9 år minsann. Sång och paket på morgonen, hamburgare till lunch och så vår lilla överraskning; bad i det otroligt fina inomhusbadet på eftermiddagen. Jag har aldrig sett något liknande och det var en fröjd att se barnen springa mellan de olika äventyren som fanns . Badet var lixom inne i berget och allt var av sten eller trä och utanför fönstren de dramatiska dolomiterna, underbart vackert!

Tyvärr slutade nioårsdagen med att själva huvudpersonen fick hög feber och en väldigt ond hals så restaurangbesöket fick ge vika för alvedon och hämtpizza, men det gick lika bra det.

Kärleken har återvänt till den Olssonska husbilen och den låga nattemperaturen gör inte bara så att fötterna slutat svälla, den gör också så att det inte blir så jäddra klibbigt att krypa riktigt riktigt nära varandra igen.

Salut och yodelahiho

2/8 3013

Solen skiner redan skarpt och medelhavet är näst intill helt platt, det är ytterligare en fantastisk morgon på vår tillfälliga plats på jorden. Förutom ambulansen som tjuter är det nästan helt tyst. Maken har åkt upp i bergen och har fått en smula oväntat sällskap idag. Vår pizzabagare på campingen är inte bara en hejare på att grädda godsaker, han kan cykla också! Det var en skräll.

Jag har en blandad känsla i magen, det är ju den där sista dagen igen…och samtidigt som jag inser att man måste åka härifrån nån gång så känns det just nu som om det kunde få vara bara några dagar till. Vi har varit i San Remo i många år nu och varje gång vi kommer hit så undrar vi när vi skall tröttna. Faktum är att det bara blir bättre för varje år som går och i år har inte varit något undantag. Vi har haft en fantastisk vistelse med en bra blandning av vila, turistande, bråk, skratt och märkliga grannar.

Häromdagen hyrde vi bil och for ut på tur. Våra hjälpsamma receptionister pekade ut bra ställen att åka till så med matsäck i bagaget och  flip flops på fötterna  gav vi oss iväg. Vi såg konstnärsbyar , bergsbyar och cykeltävlingsställen. Vi besökte en liten plupp på kartan nästan vid trädgränsen där det sägs att man brände häxor på bål och det var mycket spännande att smyga omkring i de små gränderna och leta bevis på att så varit fallet. Den lilla härligheten tyckte att alla vi mötte såg ut som häxor, turister eller ej så måhända är sägnen sann.

140 km avverkade vi i vår lilla fiat panda och även om jag bitvis höll i mig så knogarna vitnade där uppe i bergen så är jag glad att vi gjorde det. För att kunna se skillnad på gamla eller nya bergskedjor kunde man med fördel tänka på kvinnobröst berättade vår coma då ”nya bergskedjor är toppiga och de gamla är rundare och inte fullt så uppstickande”,  ty det hade fröken berättat, tänk så mycket bra de lär sig i skolan nuförtiden!

På vägen ner från häxornas by fick vi en ingivelse att vi skulle parkera bilen, sätta matsäcken på ryggen och ” vandra” bort mot något som enligt skyltarna skulle vara en liten sjö mitt inne bland bergen. Flera andra bilar stod parkerade och till skillnad från the Olssons så tog samtliga vandrare på sig gympaskor innan de gav sig av. Till skillnad från oss var säkert övriga dessutom både vandriga och skogiga.

 I rad gick vi så på den smala gångvägen med berg på den ena sidan och bråddjup på den andra. Undertecknade manade på den lilla härligheten gång efter annan; koncentrera dig på fötterna, se vart du går, pass upp!  Efter två km bar vägen ner för det där bråddjupet  och här någonstans hade det varit lämpligt att vända , men nää, har vi någonsin vänt!

Hängandes i grenar, krypandes på alla fyra med finbadväskan fladdrande på axeln och med flip flops på fötterna, ja det måste varit en syn för gudarna när vi med livet som insats närmade oss sjön i vad som kändes som berg i 90 graders vinkel. Maken menade på att det inte var klättringen som var bekymret utan de förbannat tighta shortsen som gjorde så han inte kunde ta kliven fullt ut som han hade velat.

 Helt plötsligt uppenbarade sig ett fantastiskt vattenfall med romantiska människor badandes i sjön nedanför. Det var den blå lagunen vol 3 och jag ville så innerligt gärna ha kommit fram men vadandet och den sista klättringen bara vägrade jag utsätta mig själv och mina barn för så det var bara att påbörja klättrandet uppåt på samma väg vi kommit från. Med skrapsår, getingstick och med betydligt plattare flip flops kom vi tillbaka till bilen en stund senare och då var alla fyra helt överrens; nästa år gör vi ett nytt försök på sjön!  

Igår firade vi maken som numera har 8 år kvar till 50.  Det blev tårta på sängen, pizza på restaurangen och som grädde på moset bjöd campingen kvällen innan på ett enormt strandparty för alla 700 som bor här. Det var grill , vin och dans hela natten lång. Nu var kanske inte den festen just till makens ära men ändå.

I poolen simmar det nu nästan bara bleka individer som nyss kommit hit och jag tycker vi bara fått säga massa hej då de sista dagarna.  Märkligt att man kan sakna människor man igentligen inte känner utan bara varit grannar med i några dagar och småpratat med om ytliga ting. Det är väl det där med igenkänningen igen…

Det känns i hela luften att det är tid att vända nosen norrut, hemåt.. Barnen ser hellre julkalendern på datorn än att gå och bada, och när mamman i den franska familjen lät meddela att hennes son ville leka med min dotter höll coman på att krypa ur sitt skin. Söt var han förvisso och även om han enligt mamman var” tio halv elva år” så var hon inte ett dugg leksugen och leken gick om intet.

Campingen har vaknat, och det är hög tid att göra allt en sista gång. I morgon bitti backar vi ut  och såvida vi inte  fastnar i  grannryssens tält bör vi vara vid vår nästa destination redan sent i morgon kväll!

Salut

27/7 2013

Tiden går fort när man har roligt sägs det och jag tycker nyss de kom, men ändå stod vi där i morse och vinkade adjö till våra hammarögäster. Nu går deras resa vidare söder ut och vi saknar dem redan. Det blev väldigt tomt när de åkte och jag undrar om vi inte fällde en tår allihop. Vi har haft en fantastisk vecka med bad , sol, värme, dans, shopping och så sist men inte minst cykling såklart. Våra vänner från norge är här som vanligt och de har haft den stora vänligheten att låna ut en racercykel till pappan i gästfamiljen så att pappan i vår familj kunnat lura med honom upp i sitt berg.

 Första gången tyckte gästpappan det var en ren nära dödenupplevelse, andra gången körde han vilse och tredje gången gick det så bra att papporna ville fira med en 7 milatur på platta marken och då passade han på att köra på en duva i 42 km/ tim. Cykeln är nu tvättad och våra kära norrmän har fått den tillbaka hel och ren, och förutom duvan så lever alla och har hälsan vilket vi alla är tacksamma för.

Vi har fått en ny favoritbar här i staden som ligger precis vid hamnen och det är ett utmärkt ställe för drinkar. Under veckan har vi varit där ett par gånger och konceptet  1 drink=en tallrik från buffen är himla bra. Den lilla härligheten greppade direkt och menade att ” ju mer ni dricker desto mer chips får vi” .

Halva san remotiden har gått och vid den här tiden börjar man få bra koll på folket som bor runt oss. Det är ett bra år att vara tjej, tonåring och blond kan vi konstatera. En hel skrälldus med väldigt söta pojkar bor på campingen och helt plötsligt vill vår coma varken leka  lekar eller busa värst mycket med sin pappa i poolen. Däremot behöver vi inte tjata ett dugg på att hon skall sträcka på sig.

 Det är många familjer som kommer igen år efter år och jag inser att en del av barnen har vi nästan sett sedan de var små. Jag tycker om känslan att vara igenkänd och att känna igen.  Småprat lite här och lite där, även om man inte är hemmavid, det är mysigt.

Dagen idag har vi spenderat långt ute till havs. I förmiddags hoppade vi på en båt tillsammans med 75 andra turister och så körde vi rakt ut i medelhavet tills vi varken såg land eller andra båtar. När kaptenen lät meddela att djupet under oss var 2500 meter utbrast coman; herregud det är lika djupt som hammarlundsjoggen är lång.

 Efter mycket spanande så dök de så upp, de efterlängtade delfinerna. Vi var omgivna av lekfulla fotogeniska väldigt vackra djur och glädjen hos tjejerna gick inte att ta miste på. När sedan de många och enorma valarna visade upp sig på mycket nära håll, ja då var lyckan total. Den lilla härligheten berättade för oss vid middagen att hon bad mormor i himmelen om hjälp med att  skulle skicka lite djur så vi fick se under vår utflykt, och vem vet, kanske hon har ett finger med i spelet ändå långt  där uppifrån.

Salut.

Opera, skumpa och världens bästa Franco

Ända sedan vi införskaffade vår nya bil har maken haft en oro, att den inte skall gå in på campingen i San Remo. Enligt den lilla härligheten är just den platsen det riktiga Italien och ingen semester är fulländad utan två veckors total avslappning på Villagio dei fiorri i San remo. För att motverka stress bråk och stölligheter bestämde vi oss tidigt för att anlända till staden dagen innan vår bokning var gällande och be om personalens hjälp att komma in på ett bra sätt. Gårdagskvällen spenderade vi således på ställplatsen bredvid vår camping och där räcker det absolut att stanna just bara en enda natt.

   Klockan 10.00 i morse öppnade så Franco den grind där de riktigt stora sopbilarna kör in på campingen, sopbilarna och Olssons. Innan vi körde runt hörnet lät han meddela;  ; Signora Olsson, call me if there is a problem. Jag gillar Franco.

 Det blev stilla i de campande frukostarna när Olssons rullande dass sakta gled förbi . Hakorna droppades och jag hörde i periferin; hur f-n skall de få in den där. Efter en timmas jobb, klättrande på staket, bortpockande av palmer så var vi inne. Det är tur att vi skall vara här i två veckor för jag har inte den blekaste aning om hur vi skall komma ut. Såklart firade vi med omåttliga mängder skumpa när vi var boade och klara. Känslan av att vara på plats är helt fantastiskt skön, äntligen!

Sista dagen i Lucca gick i romantikens tecken. Mitt på ett litet torg stod en gatumusikant och det var ingen dret vill jag lova. Han sjöng den ena kända operan efter den andra , och med den äran också. Det var tårdrypande vackert och jag kan inte minnas att jag någonsin varit med om ett mer romantiskt ögonblick än det. Vi köpte mannens cd och varje gång vi sätter den i spelaren ler vi mot varandra, min kärlek och jag, och vi vet att just det där och då, ja då var det bara vi.

 Lucca har varit fantastiskt även detta år och även om maken blivit ditbjuden för att se starten av cykel VM som går där i September, tror jag det inte blir förrän nästa år igen vi kommer dit.

Halva semestern har gått och vi har avhandlat hur syrsor får sitt läte att låta, hur det kommer sig att killarna i Italien är mer hänsynstagande i trafiken än tjejerna, om bävrar låter och vad som menas med ordspråket; somliga träffar jesus direkt. * läs somliga straffar gud genast.

Lite trötta på varandra är vi allt just nu och därför var det fantastiskt underbart kul och härligt när våra vänner från Hammarö kom till oss idag. De har hyrt en stuga på samma camping och med tanke på hur inledningen av kvällen avlöpt anar jag att vi kommer få en riktigt riktigt rolig vecka tillsammans.

Salut.

17/7 2013
Den lilla härligheten tycker inte att vi är riktiga campare, hon tycker vi fuskar för vi har det för lyxigt i bilen. De som bor i små husbussar där man fäller upp taket, de är på riktigt. För att inte tala om de som tältar. Jag försöker berätta för henne om alla år jag och hennes far spenderat i en möglig toyota hi ace med rosthål och spis , men det hjälper föga.

När man är på tur så här som vi är nu är det väldigt lätt att avböja turistturer till förmån för dagar vid pool eller hav. Det är en smula ansträngande att beskåda kyrkor, slott och ruiner när termometern visar strax under 40 grader, inte tu tal om det. Dock vill jag å det bestämdaste hävda att turerna bör göras, de är ju så berikande och givande. I morse steg vi upp extra tidigt då vi bestämt oss för att spendera dagen i Pisa. Att åka lokalbuss i Italien är en ren utmaning för undertecknad. Kurvigt, snabbt, utan bälten och med varningstutan igång innan varje krök. Väl inne i pisa trängs vid med 3000 kineser, 500 svenskar danskar och norrmän. Inte en italienare så långt ögat nådde, undrar varför….. För några år sedan när vi besökte staden för första gången fick inte coman gå upp i tornet då hon var för ung. Detta år var vi rustade och ljög in den lilla härligheten och medan undertecknad väntade i  skuggan travade de hela vägen upp.

Dagarna i Lucca börjar med cykeltur för maken och springpromenad för mig. Jag gåspringer runt den mur som löper runt staden. Muren är vida känd och jag kan lova att jag inte är ensam motionär oavsett hur tidig morgontimman än är. När jag kommer hem tar simningen över, jag har glömt hur mycket jag gillar att simma, får påminna mig om att upprätthålla den goda vanan när jag kommer hem. Vi kan ju nästan säga att vi varje dag kör ett litet kombitriatlon min make och jag, och med tanke på maten och vinet kanske det är bra.

Shoppingen i Lucca är exceptionellt god och under gårdagskvällen handlade vi så mycket så vi inte hade råd med det restaurangbesök jag så länge längtat efter. Vi körde ett varv på muren med biltemamonstren istället och sen fick det bli lågbudgetkyckling och snabbmakaroner vid husbilen. Coman konstaterade att min nya väska och plånbok var orsaken till att Olssons barn denna kväll fick gå hungriga. Jag valde att bortse från hennes kommentar och tänker att hon inte löper nån överhängande risk att svälta och att hon mår mycket bättre med en lycklig mor med världens snyggaste handväska.

Salut

14/7 2013

Vår sista kväll i otranto spenderade vi med våra nya vänner; nutellapartyparet från Rom och familjen från Alperna. De är fantastiskt trevliga och vi har haft så roligt tillsammans. Att gå på nutellaparty är att likställa med vårt fikande fast kanelbullar och annat är bortplockat till förmån för kex med nutella, kaffe och läskig läsk.

Mannen i familjen från alperna, han älskar Ikea och åker dit enkom för att käka schöttbullar berättar han. Brunsåsen gillar han inte och han undrade vänligt om man måste ha brunsås till schöttbullar. Han undrade också om namnen på alla möbler var påhittade eller om de var riktiga namn.  Han var  imponerad när jag stolt berättade om soffan Karlstad minsann.

Den sistnämnda familjen kommer vi förhoppningsvis träffa igen då vi senare under resan skall besöka ett ställe bara någon timma från deras hem. Herr och fru Nutella har bjudit hem oss till sig i Rom och den inbjudan ämnar jag spara på något fint ställe och ta fram när vi som bäst behöver den. Ett vänligare par får man leta efter, de spenderade tre (!) timmar med att försöka fixa till vår el i bilen. Nu slutade det med att undertecknad ställde det hela till rätta till slut i alla fall, men ändå.

Under fredagen arbetade vi oss igenom hela Italien, 90 mil rakt norrut och jag slås av att det här landet aldrig upphör att förvåna mig. Vi lämnade slättlandet i södern med ökenkänslan påtaglig och vi for genom oväder i Neapel, hettan i Rom och så genom ett böljande Toscana. Det är så vackert, jag  blir överrumplad varje gång.

Maken och jag pratar oss igenom resan, det är en av de sakerna jag gillar allra bäst med att vara på tur, pratet. Man pratar nästan tills orden tar slut och allt blir så lätt när man luftat ur sig det som kanske är jobbigt eller besvärligt ur systemet.

Färden löper utan större anmärkningar och förutom några olyckor och en supergnällig liten härlighet som helt plötsligt bestämt sig för att hon ogillar skarpt att åka bil och tycker vi skall flygluffa istället, så går det som sagt näst intill smärtfritt.

Vi konstaterar, både maken och jag att vi gärna återvänder till södern i allmänhet och Salento i synnerhet. Om man tror som vi gjorde innan vi åkte att området bara består av gamla gubbar och gummor som inte sett ett visakort i hela sitt liv, ja då tror man fel. Det är ett område som är på upcoming och det är unga människor med både facebook och kortläsare som driver ställena med den äran. Eller som maken sa; ” det är turistorter som inte är sönderturistade” och precis så är det.

 Vi har mött en vänlighet jag inte riktigt känt av i de norra delarna av landet och bortser man från att krisen gjort att många av semesterhusen gapar tomma så är landskapet dessutom oerhört vackert.

Jag kan inte annat än undra om vi kommer se på vårt Italien med andra ögon nu än vi gjort tidigare..

Klockan 23.30 i fredags kväll rullade vi in i Lucca som ligger mitt emellan Pisa och Florens.  Staden blev  en av förra årets favoriter och eftersom ett ställe måste vara bra gånger2 för att stå kvar  som favorit  i vår bok återvände vi även detta år. Tidigt igår morse fick vi komma in på ställplatsen. Den är stor, städad och förhållandevis dyr men utrustad med pool vilket är ett måste.  Extra bra betyg får de också  då vi fick ta bort avspärrningen och köra in på den enda riktigt stora platsen de har. Vi knixade oss igenom tyskarnas frukost och holländarnas disk och vips så var vi på plats!

 Il Serchio som platsen heter ägs av en cyklist och det är faktiskt så att hela staden osar cykel. Maken har störtlängtat efter sina berg och satt nästan och vibrerade innan han fick komma ut på backpremiären  igår.

Två timmar senare kom han tillbaka, moloken med hängande huvud och lät meddela att ” han inte skulle behövt gå av cykeln och vila två gånger om det inte varit för min matlagning, så dä så!”

Eftersom våra vänner lärt oss att man kan partaja och döpa det till vad som helst så skall vi ikväll fira oss själva för att vi klarat av resan runt vaden, hälsenan och hålfoten.  Det blir en klackfest vi sent skall glömma!

Salut!

Det råder siestalugn över stäppen där vi bor och jag smyglyssnar på maken som berättar för våra barn hur man lekte cowboys och indianer förr i tiden. Grunden för diskussionen ligger i en förmiddag som bestått av bråk, sura miner och en rätt kass stämning över lag. Det är inget konstigt med det alls, tiden är mogen för första grälet och undertecknad har väntat på det. Maken anser att barnen är bortskämda med sina tekniska prylar, ungarna tycker vi är mossiga som inte förstår att man faktiskt vill hålla koll genom instagram och andra sociala nätverk. Vi har dessutom något som gör så att det hela tiden blir överbelastning i strömmen. Irriterande! Grannen bredvid har nog också varit ute i en och en halv vecka, för de skäller hela tiden de med.

Det är nära nog 40 grader varmt och det är klart, inte blir det hela smidigare för  det. Adriatiska havet gör sitt för att svalka oss men det är skugga som gäller några timmar nu, inte tu tal om det. Skugga och vila.

Den vakne läsaren tänker kanske nu, vafalls; adriatiska havet, var de inte i Joniska havet nyss? Jojomensan, det stämmer gott det ,men eftersom vi nu har världens största bil och den västra sidan av klacken var såväl trång som tuff så flyttade vi oss häromdagen rakt över till östra sidan igen. Ställplatsen ligger strax utanför Otranto i ett område som heter Salento och det är en riktig semesterort där italienarna stortrivs. Förutom oss så bor det ett par från Österrike här men sen är det bara spagettifamiljer alltihop. I gallipoli träffade vi ett par från alperna som också de är på tur runt klacken. De är jättebra på engelska och dessutom, kan ni tro, är mannen cyklist! Ibland funderar jag på om de dras till varandra genom den hemska solbrännan eller om det är  genom storleken på låren.

Även de är nu på plats i Otranto vilket såklart är jätteskoj.  

Gårdagskvällen spenderade vi inne i staden och till vår glädje konstaterade vi att det är mycket billigt att leva här. Vi var 8 personer som tillsammans åt middag och vi tog in både vin på flaska och några öl. Notan slutade på 600 kronor, då är det extra kul att käka ute! Bussen hade för länge sedan slutat gå så för att ta oss in och åter blev vi hänvisade till en Ape , eller bi som de kallar det. Det är inget annat än en trehjulig moppe som går utav bara helsike. Jag höll i både mig och barnen allt jag kunde och tänkte att jag i alla fall kommer bli ett solbränt lik. Den stora coman , som satt fram var vänlig nog och att hela tiden uppdatera mig om hur fort han körde.

Under dagarna som gått har vi stretchat vår komfortzoon på många olika sätt . Jag med mitt moppeåkande, maken med sitt stora mod i knixiga situationer och så barnen då som häromdagen fick testa oidentifierbara varelser från havet till middag . Den lilla härligheten gillade inte sugkopparna som vi förstod kom från bläckfisk men annars tyckte hon det var helt ok. Ja alltså innan hon ulkande konstaterade ”att det blev bra slemmigt till slut”.

Ytterligare något vi bestämde tidigt var att vi skall vara mer öppna för de människor vi möter, inte fullt så reserverade som vi kanske varit tidigare år. Resultatet låter inte vänta på sig. Mitt emot oss bor ett par från rom som reser runt med två minihundar vilka våra flickor såklart älskar att gulla mysa och gosa med. Paret är oerhört vänligt men det som började med att vi blev ditbjudna på middag håller nu på att urarta i ett cable guy scenario där kvinnan dyker på mig så fort jag visar mig. Hon vill spela kort med oss, gå på marknad med oss och idag kl 16 har hon bjudit hem oss på nutella party!

Det där sistnämnda blir man ju onekligen en smula nyfiken på hur det partyt skulle kunna gå till. Kanske skall gå dit en liten stund ändå?

Salut!

5/7  2013

Ibland, rätt så ofta brukar jag fundera på hur det kommer sig att vi så ofta hamnar i situationer som skulle kunna te sig som en smula äventyrliga. Vi är igentligen inte särskilt tuffa av oss varken jag eller maken. Ibland tror jag vi till och med skulle passa väldigt bra i en liten röd stuga på landet i lugn och ro…

Igår lämnade vi Zapponeta beach och vår snälle ställplatsägare med kindpussar och utbyte av mailadresser. När man lämnar en ställplats eller camping är det bra att passa på att fylla vatten samt tömma spillvatten och latrin. I vår nya bil har vi ingen vanlig toa där man drar ut en kassett och går iväg och häller ut manuellt så att säga. Vi har numera skaffat oss ett mindre kärnkraftverk där bajs och allt lixom hackas sönder och sedan så tömmer man ut allt genom en slang.  När maken sköter om diverse tömningar brukar vi flickor göra annat, så även denna gång. Dock kunde vi ana en viss oro då han sprang som en äggsjuk höna fram och åter mellan slang och toa.  Det visade sig att själva hackverktyget (!) inte hackade som det skulle och då hade han fått reda på att om man masserade slangen en stund så skulle det lösa sig, bokstavligt talat.

Jag känner mig väldigt lycklig över att jag aldrig såg då  han masserade vår bajsslang , lika lycklig som jag är att han de fakto fixade biffen så att säga. Fem veckor utan hackverktyg hade inte vart att leka med.

 Målet för dagen är en stad som ligger i mitten av klacken som heter Alberobello. Staden är känd för sina märkliga hus, Trullis. Och jag får nog erkänna att det är undertecknad som tjatat om att vi skall åka just dit.

 Varje gång vi lämnar motorvägen blir det lite spänt i bilen, man vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet.  Även om jag lusläst kartan ber jag maken stanna bilen innan vägarna krymper och börjar serpentina sig. Denna gång lyssnar han inte alls och vips är vi där igen. Smala krokiga vägar som bär upp upp upp… 9 meter bil, 8 ton fordon och fyra bleka svenskar.. johoda!

Efter två timmars letande efter den ställplats jag på förhand tittat ut får vi ge upp. Varenda gata är antingen för smal eller så är den enkelriktad. Att vi körde med två gpser och en telefon hjälpte föga, finns den inte så finns den inte. Vi backar oss ur situationer jag inte trodde gick att backa sig ut ur över huvudtaget. Maken hetsäter toblerone och skäller som en bannhund på allt och alla. Jag har läst fel på kartan, gubben som äger ställplatsen är galen och den jäkeln som ställde in vår GPS ( det skulle ju eventuellt  vara jag det då… ) den borde inte få ställa in ett enda ställe till.  

Trullibyn är ett fenomen för sig. Husen är byggda av sten och består av ett rum. Taken är formade som toppluvor och är försedda med någon form av religiös symbol.   Det är ingen tillfällighet alls att trulli rimmar på gulli och att området finns med på Unescos världsarvslista . Även om det  är vackert som en saga räcker det för oss med ett varv bland stenar och souvenirer och det är fyra nöjda turister som sätter sig i bilen och börjar färden nerför serpentinerna igen, fram med tobleronen!

Klockan 21 igår kväll, efter nära nog en vecka på vägarna,  kom vi fram till den orten som skall bli vår södraste på denna resa, Gallipoli, 2930 kilometer hemifrån och bara några ynka mil från yttersta spetsen.

 Om ställplatsen i Alberobello var omöjlig att hitta var den här desto lättare. Den är stor, fin , billig och med Joniska havet precis utanför .

 Det är nog att ta i att säga att vi är framme, men faktum är att vi känner oss både hemma och framme när vi kopplar in strömmen, drar ut markisen och skjuter i väg skumpakorken all världens väg!

Salut

2 juli

I  morse vid  frukosten kom vår ställplatsägare med kaffe till oss och godis till barnen, man måste älska honom! Lika till oss som vi är över honom är barnen över att äntligen få möjligheten att bada i havet. De har bråttom så bråttom ut i vågorna. Undertecknad är inte lika stressad över just förstadagenibikinimomentet. Många fler kilon än förra sommaren dessutom. Häromkvällen när jag ojade mig över slutarökakilona tog han om mig min kära och sa ömt; jag gillar ju dig med kurvor och allt du vet. Helt osökt kom jag då att tänka på en kväll vid raggartorget i mina ungdoms år när den tuffaste av alla killar jag visste   sa; ”du vet i bejlen  breve sä ska en ha en tunn en som ho där, män i sänga därhemme där ska en ha en som du! ”

Japp , det var bara att hoppa i bikinin och inse faktum, för denna sommaren är det försent att tänka bantning!

 Maken tar fram cykeln för första gången på semestern och kör en timma åt ena hållet och en timma åt andra. Han konstaterar att samhällena runt omkring oss består av åkermark, skjul och i stort sett ingenting mer.

  Inspirerad av hans träningsiver drog jag på mig stassen för en power walk på stranden.  Jag vet inte om det var värmen som gjorde det eller om jag idag var extra äventyrslysten ty jag genade upp mot vägen och tänkte ta den vägen hem. Här i kring har de aldrig skådat en värmländsk powervalkare mitt på landsvägen det kan jag lova. Tutor, hejarop och vinkningar i en enda röra och jag måste erkänna att jag sträckte lite extra på mig där jag gick. Jag gör så ända tills jag inser att anledningen till att de vevar åt mig är att jag inte bör  vara just på den vägen.  Jag beslutar mig för att fortsätta vid sidan av vägen men se där tog det stopp. Ormar och ödlor och så lilla jag… sällan har man skådat en värmländska springa så fort över lökodlingarna som just denna dag.  

I den här byn bor 2500 invånare och det är första gången man får besök av svenskar enligt vår ställplatsägare, nya zeeländare en gång men bara en svensk familj; the Olssons. På torget där man samlas på kvällen och … bara är,  märks det väl att man inte är så van vid nordbor och uppmärksamheten vi skapar känns till en början en smula märklig. Vi inser dock att de är lika nyfikna som vi och då känns det mycket bättre.  

I skrivande stund är det 26 grader varmt, Adriatiska havet brusar i bakgrunden ,

och jag känner hur semesterlugnet är på väg.

Salut!